Björn Gäfvert
Det är svårt att 300 år i efterhand konstatera vilken topografisk kunskap den svenska militären hade om det område där slaget vid Helsingborg stod 1710. Staden med omgivning hade varit svensk i drygt 50 år och det fanns natur- ligtvis många som hade kännedom om området och som var villiga att dela med sig av den. Slaget var dock bara en, om än avgörande, del av ett fälttåg som omfattade mycket större delar av Skåne. För att planera ett sådant fälttåg krävdes bland annat ett så gott och pålitligt kartmaterial som möjligt.
Avsikten med denna uppsats är att granska det befintliga kartmaterialet, i första hand i Krigsarkivet i Stockholm, inte bara det som gällde Helsingborg med omgivning eller nordvästra Skåne i allmänhet utan hela landskapet.
Trots den betydelse som Skåne hade såväl i det danska riket fram till 1658 som i det svenska därefter kom karteringen av landskapet igång förhållandevis sent. Detta kan tyckas förvånande eftersom det borde ha funnits goda skäl, både militära och civila, att prioritera ett sådant arbete.
Det första egentliga försöket gjordes inte förrän 1644 under det svensk- danska kriget, det så kallade Horns krig. Svenskarna ockuperade då Skåne och den betydande kartografen Örnehufvud gjorde den första kartan (fig 1, i slutet av artikeln).
Givetvis låg det militära behov bakom den och den var strängt sekretess- belagd. Åtminstone för utomstående var det förbjudet att kopiera den. Kartan var tämligen primitiv, något som ett utsnitt över Helsingborgsområdet visar (fig 2).
Det fanns ingen motsvarande dansk originalkarta över Skåne före 1658. Detta år påbörjade dock Johannes Meijer ett stort projekt som blev klart 1660 och som resulterade i drygt 45 Skånekartor. Vid den tidpunkten var Skåne redan förlorat för Danmark. Meijers arbeten gjorde att Skåne plötsligt var den del av Skandinavien som det fanns flest kartor över. Kartorna var dock av ganska dålig kvalitet. De blev kvar i Danmark och trycktes inte. Fredsuppgö- relserna 1658 och 1660 nämnde för övrigt inget om kartor.
Landskapets nya svenska herrar gjorde efter 1658 inte på länge några för- sök att kartera Skåne. Lantmäteriet åstadkom i stort sett inga nya kartor trots behov av att reglera jordbeskattningen. Inte förrän 1687 upprättades de första lantmäterikartorna över Skåne. De var dock endast ett fåtal och visade begrän- sade områden. Takten ökade under 1700-talets första årtionde men kartma- terialet av denna typ i svensk hand var fortfarande 1710 sämre än för någon annan provins i riket.
Den militära karteringen i Fortifikationens regi dröjde också. Någon hjälp av lantmäterikartor fick man alltså inte. Bristen på Skånekartor var ett pro- blem inte bar för militären utan även för exempelvis postväsendet eftersom tillförlitliga vägkartor saknades.
När det skånska kriget bröt ut 1676 hade den svenska militären alltså en- dast Örnehufvuds karta från 1644 att tillgå. Den var helt klart otillfredsstäl- lande men ändå gjordes ingen ny svensk kartering av Skåne under detta krig.
Danskarna, däremot, hade redan Meijers kartor från 1658–1660. Dessa förbättrades ytterligare 1677 av Husmann (fig 3 och 4).
Man förfogade sålunda över bättre Skånekartor än svenskarna ännu tjugo år efter att landskapet blivit svenskt. Det finns dock uppgifter om att den svenske fältmarskalken Konrad von Mardefelt 1677 gjort en militärkarta över Skåne. Någon sådan finns inte bevarad och det kan möjligen snarast ha rört sig om en rekognocseringsskiss.
Svenskarnas erfarenheter ledde inte fram till någon större militär eller civil satsning på kartering av Skåne. Militärens intresse försköts i första hand mot Blekinge och den nya örlogshamnen Karlskrona. Ändå medförde de första åren av 1680-talet ett genombrott. Orsaken var att indelningsverket skulle införas i ett landskap som saknade tillfredsställande militär- och lantmäte- rikartor. Genombrottet var helt ett verk av en man, fortifikationskaptenen Gerhard Buhrman.
År 1684 blev han färdig med sin originalkarta över Skåne (fig 5 och 6). Troligen gjorde han först ett antal kartor över mindre områden som sedan
sattes ihop till en, en procedur som tydligen egentligen inte använts. Dessa mindre kartor finns inte bevarade, med ett undantag, en rekognoscering av kusten från Båstad till Sölvesborg (fig 6 b).
Behrmans karta synes vara ett originalarbete som inte bygger på tidigare Skånekartor av olika slag.
Behrmans originalkarta kopierades i ett antal och i högst varierande stor- lekar (fig 7, 8, 9, 10, 11).
De flesta kopiorna behölls inom det militära systemet men allt eftersom den stränga generella kartsekretessen luckrades upp dök allt flera kopior upp också på civila händer.
Buhrmans karta innebar en stor förbättring jämfört med tidigare Skåne- kartor och förblev standardkartor över Skåne ända till och även åtskilliga år efter slaget vid Helsingborg 1710.
Det kom visserligen även andra Skånekartor, till exempel av Erik Dalbergh i en handritad atlas dedicerad till Karl XII 1698 men den bygger i allt väsent- ligt på Buhrmans karta. Ett mer självständigt arbete med okänd författare och utan angiven tillkomsttid (dock troligen före 1710) finns också (fig 12 och 13).
En intressant originalkarta av Clas Bödker från cirka 1700 visar området 2 mil kring Landskrona (fig 14 och 15).
Även om Helsingborg inte sår i centrum för denna karta ger den värdefull och ovanligt storskalig information om området kring staden.
Också av intresse är en så kallad situationskarta över Helsingborg med byarna däromkring (fig 16).
Tonvikt ligger på vägar, åar och broar. Denna karta är odaterad och sak- nar uppgift om författare. Möjligen kan den sättas i samband med händelserna 1710 och ses som en del av förberedelserna för slaget vid Helsingborg detta år.
Ingen av dessa kartor ger någon närmare bild av området där slaget stod. Om man går till bevarade planer över Helsingborg. Den äldsta, troligen från 1643–1645 års krig (fig 17) visar inte det som skulle bli 1710 års slagfält. En vacker och i många avseenden intressant karta från 1658 (fig 18) ger däremot en viss uppfattning om terrängen. Inte förrän på en plan från 1666 (fig 19) framträder mer detaljerat åtminstone en mindre del av det kommande slagfäl- tet. Planerna ger en hel del information om stadens gatunät och befästningar (fig 20) men man måste övergå till kartor över själva slaget för att få mer detaljerade beskrivningar av hur terrängen på själva slagfältet såg ut 1710 (fig 21 och 22).
Dessa säger dock givetvis ingenting om vilken kännedom svenskarna hade om det aktuella terrängavsnittet 1710.
Sammanfattningsvis kan sägas att det befintliga militära kartmaterialet inte gav detaljerad kunskap om det område där slaget vid Helsingborg utkämpades 1710. Så fort man rör sig utanför stadens murar blir den geografiska informa- tionen bristfällig. Det fanns dock andra sätt att täcka denna lucka, inte minst med hjälp av lokalbefolkningen.
Figur 2. Källa: Krigsarkivet.
Figur 4. Källa: Krigsarkivet.
Figur 6. Källa: Krigsarkivet.
Figur 6 b. Källa: Krigsarkivet.
Figur 8. Källa: Krigsarkivet.
Figur 10. Källa: Krigsarkivet.
Figur 12. Källa: Krigsarkivet.
Figur 14. Källa: Krigsarkivet.
Figur 16. Källa: Krigsarkivet.
Figur 18. Källa: Krigsarkivet.
Figur 20. Källa: Krigsarkivet.