De specialpedagogiska insatserna i verksamheten

I det här avsnittet diskuteras elevhälsans professioners förståelse för de specialpedagogiska insatserna i verksamheten när det gäller handledande samtal, värdegrund, pedagogiska utredningar och extra anpassningar samt åtgärdsprogram.

Informanterna berättar att det är stor skillnad att samarbeta med kolleger som har en annan värdegrund än en själv. I skollagen (2010:800) står det tydligt att var och en som arbetar i skolan ska visa hänsyn för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.

Vidare i läroplanens andra kapitel framgår det att alla som arbetar i skolan ska samverka för att göra skolan till en god miljö för allas utveckling och lärande, samt uppmärksamma och stödja elever i behov av särskilt stöd (Skolverket, 2016). Jag anser att det är viktigt att utveckla lärmiljön och samtala om värdegrunden, det bör vara en naturlig del i skolans utvecklingsarbete där specialpedagogen har en stor roll. Även Nilholm (2014) anser att olika perspektiv i skolans verksamhet innebär att elevers skolsvårigheter får olika förklaringar och därmed en avgörande roll för hur undervisningen bedrivs. Däremot visar Skolinspektionens kvalitetsgranskning (2015) att det ofta råder ett mer kategoriskt synsätt på elevers svårigheter i skolan. Skolinspektionen anser därför att det är viktigt att elevers behov bemöts med ett relationellt perspektiv. Ett perspektiv där undervisningen ska anpassas till eleven och inte tvärtom (Skolinspektionen, 2015). Jag har läst många åtgärdsprogam och de flesta är skrivna utifrån elevens behov och då lyfts elevens individuella svårigheter. Det är ytterst få

åtgärdsprogram som är skrivna med åtgärder på gruppnivå eller organisationsnivå, de flesta planerade åtgärder ligger på individnivå. Det tror jag beror på att åtgärdsprogramsblankettens frågor är formulerade på det viset.

Annat som framkom i studien var att tre av åtta informanter ansåg att handledande samtal med kollegor inte kändes meningsfulla för någon part, de beskriver det som att specialpedagogen bara överröser kollegan med fler arbetsuppgifter. Enligt Nilsson (2014) ses däremot

handleding och kollegialt lärande som en utveckling av organisationen. De handledande samtalen kan handla om att undanröja hinder i lärmiljön och fokusera på möjligheterna till extra anpassningar som stöd för elevens utveckling (Nilsson, 2014). Även i Langelotz (2014) avhandling framkommer det att kollegiala samtal är framgångsrika. Lärarna i den studien anser att den kollegiala handledningen har förändrat deras kollegiala samarbete med kollegerna på ett positivt sätt. Dessa tre informanter ansåg att specialpedagogen är till mer hjälp om den arbetar med elever, utifrån elevens behov, antingen enskilt eller i mindre grupp.

31 I Statens offentliga utredning som handlar om att gå från elevvård till elevhälsa som främjar lust att lära, hälsa och utveckling, visar det sig att man gått från specialundervisning till specialpedagogiska insatser. Den yrkesgrupp som senast tillkommit i skolans värld är specialpedagog, och dess yrkesroll betonas alltmer i de senare styrdokumenten (SOU

2000:19). Även om specialpedagogen utgör en ny profession i skolan är inte specialpedagogik en ny kompetens inom skolan. Däremot har den förändrats i och med att synsättet kring elever i skolsvårigheter har förändrats. Tidigare ansågs specialundervisning som en annorlunda pedagogik, som var anpassad till relativt få elever. Specialpedagogiken ska istället vara en naturlig del i vardagsarbetet för all personal i skolan (Guvå, 2010; Nilholm, 2014). Här återkommer vi till att forskningen visar att specialpedagogiken ska vara en naturlig del i skolan och i mina ögon blir det självklart att läraren är den som ska anpassa undervisningen och lärmiljön inom den ordinarie undervisningen. Känner däremot läraren att han/hon behöver stöd i det arbetet är det specialpedagogens uppgift att ha handledande samtal med läraren. Är det så att läraren befarar att en elev inte kommer att uppnå kunskapsmålen kan specialpedagogen kopplas in för en pedagogisk utredning.

Enligt Glentow (2013) behöver alla människor få känna att det som görs är meningsfullt, begripligt och att det är hanterbart. För att kunna förändra miljön i skolan från att vara en riskfaktor till att bli en skyddsfaktor ökar möjligheterna avsevärt om undervisningen utgår från de tre delarna, meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet. Alltså att det som eleven ska arbeta med känns meningsfullt för eleven, och att eleven förstår vad han/hon ska göra och varför, samt att det är en hanterlig mängd och innehåll (Glentow, 2013). Som blivande

specialpedagog har jag det i åtanke när jag sitter med kolleger och samtalar om elever i behov av extra anpassningar eller särskilt stöd. När extra anpassningar eller ett åtgärdsprogram skrivs till en elev är det bra om uttrycket KaSam finns i åtanke hos all berörd personal. För jag tror att alla människor mår bra av att veta vad som förväntas av dem, oavsett om det gäller en matematiklektion eller lunchen i matsalen. En elev med sociala svårigheter mår bättre om det finns tydliga ramar att stödja sig mot i olika situationer som kan uppstå under en dag i skolan.

Känner eleven att situationen känns meningsfull och eleven förstår vad han/hon ska göra samt att det är på en hanterbar nivå för eleven, tror jag att vi får fler elever som lyckas i skolan.

Säljö (2010) betonar att ur ett sociokulturellt perspektiv sker lärande genom kommunikation, och kunskaper är inte färdigförpackade enheter som kan lagras någonstans. Utan för att lära sig måste eleven bli delaktig i sina kunskaper för att sedan kunna använda dem i andra

32 sammanhang. Enligt Ärlestig (2007) är kommunikation en av skolans viktigaste processer.

Jag anser att kommunikation är meningen med livet. Utan det kommer vi ingenstans, men pratar vi med varandra så finner vi ofta lösningar till det mesta. Vi måste ha en

kommunikation med kolleger, elever och vårdnadshavare för att få vardagen att fungera.

När det gäller extra anpassningar är informanterna överrens om att den specialpedagogiska funktionen ska delta vid upprättandet av extra anpassningar som ett stöd och bollplank, och att extra anpassningar ska ingå i den ordinarie undervisningen. Extra anpassningar ska sedan följas upp och utvärderas med jämna mellanrum. I och med upprättande av extra anpassningar ska elevens åsikter synliggöras, ibland är det specialpedagogen som pratar med eleven och ibland är det läraren. Även Haug (2010) anser att eleven bör vara en naturlig del i den

ordinarie undervisningen samt i det sociala och kulturella samspelet i en skolklass.De skolor som arbetar utifrån proaktiva åtgärder, innefattar ofta förändringar som riktar sig mot

lärandemiljöers uppbyggnad, förutsättningar och anpassning till elevunderlaget. Proaktiva insatser bör utgå från en holistisk syn på elevens situation (Lutz, 2013). Den som samtalar med eleven angående elevens skolsituation bör vara en person som eleven känner sig trygg med och det samtalet bör även äga rum i en miljö där eleven känner sig trygg (Övreeide, 2010).

Studien visar även att informanterna anser att de specialpedagogiska insatserna till viss del ska användas till att göra pedagogiska utredningar och upprätta åtgärdsprogram i samarbete med berörd personal. Specialpedagogiska insatser används även till att både genomföra tester samt att rätta och analysera resultaten. Informanterna berättar även att kommunens centrala elevhälsa erbjuder kontinuerliga möten för alla som är anställda som specialpedagog eller speciallärare. I den gruppen har specialpedagogerna och speciallärarna gemensamt gjort en lista över vilka tester som ska göras i respektive klass årligen. Precis som denna studie visar menar även Nilsson (2014) att den specialpedagogiska funktionen skage stöd vid

pedagogiska utredningar, analyser och åtgärdsförslag. Enligt skollagen som trädde i kraft den 1 juli 2011 är uppdraget för elevhälsan att arbeta främjande och förebyggande i samverkan för att skapa goda förutsättningar i elevernas lärandemiljö. Skolan har dessutom, genom den nya skollagen fått tydligare uppdrag att utreda elever i behov av särskilt stöd och att dokumentera de åtgärder som vidtas för att avhjälpa svårigheter (SFS 2010:800).

33