1 INLEDNING
3.5 Deltagande
3.5.1 NGOs och den ryska pluralismen
Michael McFaul och Elina Treyger beskriver hur tiotusentals ryska medborgare demonstrerade mot Sovjetregimen under år 1990 och 1991. Den politiska aktiviteten i samhället under Gorbatjov och Sovjetunionens sista år överraskade världen och ingav hopp om ett framtida civilsamhälle som en viktig drivkraft i demokratiseringsprocessen av den nya staten Ryssland. I början av 2000-talet fanns mer än 200,000 aktiva NGOs i Ryssland. Trots antalet verksamma NGOs i landet har de enligt McFaul och Treyger inte lyckats bidra till någon konsolidering av demokrati som organisationerna själva, dess observatörer och dess supportrar hade hoppats på 10 år tidigare. Möjligheterna för civilsamhället att påverka den inhemska politiken var större i slutet av Sovjettiden än vad de är idag, skriver McFaul och Treyger. Det ryska civilsamhället är idag kraftlöst, apolitiskt och beroende av västerländska donationer för att kunna verka. Civilsamhället har idag lite möjligheter att påverka statens agerande och man saknar kapaciteten för att kunna spela en betydande roll som medlare mellan statliga och individuella intressen. Samtidigt har civilsamhället lite att sätta emot när staten arbetar aktivt för att begränsa dess samhälliga friheter och rättigheter.116
President Putin vill gärna se sig själv som en förespråkare för ett väl fungerande
civilsamhälle, trots detta har han och hans administration de senaste sex åren arbetat aktivt för att begränsa medborgarnas möjligheter till att fritt kunna engagera sig utöver den traditionella politiska arenan. Michael McFaul och Elina Treyger menar att Putins föreställning om ett civilsamhälle, är ett civilsamhälle där samhällig aktivism och deltagande går hand i hand med
114 Orrtung, 2006 115
Reporters Without Borders, (2006), ”Worldwide Press Freedom Index 2006”, www.rfs.org, (hämtat 2006-11-08)
116 McFaul, Michael & Treyger, Elina, (2004),” Civil Society”, i McFaul, Michael, Petrov, Nikolai & Ryabov, Andrei (red.), Between Dictatorship and Democracy: Russian Post-Communist Political Reform, Washington, Carnegie Endowment for International Peace, s 135-136
ett starkt stöd för staten. Enligt McFaul och Treyger lär Putin en gång tilltalat en grupp med journalister från Moskva och framhållit att deras jobb var att stödja staten och ingenting annat. NGOs i Ryssland understryker att deras situation har försämrats sedan Putin kom till makten. Trakasserier från den ryska polisen och den federala säkerhetstjänsten, FSB, riktat mot NGOs och andra oberoende organisationer har ökat. Trots det försämrade tillståndet för
civilsamhället under president Putin, är de taktiker som idag används i stor utsträckning ett arv från Putins föregångare Jeltsin och därmed menar McFaul och Treyger att hela skulden för klimatet i dagens Ryssland inte kan läggas på president Putin.117
I slutet av år 2005 utarbetande det ryska parlamentet en ny lag för att ytterligare begränsa ryska och utländska NGOs. Putin godkände lagen som började gälla den 18 april år 2006. Freedom House rapporterar att kritiker mot den nya ryska lagen är rädda för att den ger för stor makt till ministeriet som är ansvariga för registrering av NGOs, vilket i praktiken innebär att ministeriet kan utnyttja den nya lagen för att stänga ner organisationer som inte gillas av regeringen. Ministeriets ansvariga för NGO registrering har rapporterat att de stängde ner 300 NGOs under år 2005 och att de har ytterligare 400 organisationer under utredning. Trots det hårda trycket från den politiska eliten gick 1300 NGOs den 22 november år 2005 ut med ett uttalande där demonstrerade mot de nya hårda lagarna och kritiserade Kreml för hur lagen hade utarbetats, bakom stängda dörrar och utan att rådfråga några NGOs.118
Registreringsprocessen var redan innan den nya lagen väldigt komplicerad menar McFaul och Treyger. Bland annat måste en organisation som vill registrera sig i Ryssland uppvisa att de redan har en kontorslokal och representation i minst 46 av 89 regioner. Att återregistrera en tidigare godkänd organisation kan vara minst lika svårt. McFaul och Treyger hävdar att regeringen arbetar aktivt för att hindra alla potentiella hot mot den ryska makten att
återregistera sig. Enligt människorättsorganisationen Glasnost Public Foundation riktar sig regeringen framförallt mot människorättsorganisationer, miljögrupper och oberoende fackföreningar. Även icketraditionella religiösa grupper har det svårt att verka i Ryssland. Redan under Jeltsin var de ryska lagarna väldigt diskriminerande och ödet för religiösa grupper utöver traditionell kristendom, judendom, islam och buddhism, avgörs av lokala tjänstemäns tyckande. En av de mest uppmärksammande händelserna var när Frälsningsarmén nekades att registrera sig i Moskva. Anledningen var att organisationen är av militär karaktär
117 McFaul & Treyger, 2004,” Civil Society”, s 159-161 118
och att medlemmarna bär uniformer och innehar militära titlar och därmed kan Frälsningsarmén utgöra ett hot mot den ryska regeringen.119
För att visa sin välvilja mot NGOs grundade Putin och hans administration The Civic Chamber. Medlemmarna i The Civic Chamber är utvalda av presidenten och består av
kändisar, Kreml-vänliga aktivister, advokater, affärsmän och enligt Freedom House endast av en handfull kritiker. The Civic Chambers uppgift är att övervaka regeringen, Duman, media och lagväsendet. Freedom House menar att det är väldigt osannolikt att The Civic Chamber kommer att utföra sina föreskrivna funktioner i verkligheten, istället menar man att detta nya organ endast är ytterligare ett försök från regeringens sida för att kontrollera landets NGOs samtidigt som man försöker ge regeringen ökad legitimitet .120
3.5.2 Folkets förtroende för den politiska eliten
Vladimir Petukhov och Andrei Ryabov menar att trots Putins allt hårdare politik, är det få ryssar som oroar sig för att president Putin kommer att återinföra ett fullskaligt auktoritärt styre. Istället hävdar författarna att det inte är ett överdrivet starkt styre som oroar den ryska befolkningen utan ett svagt styre, som när Jeltsin var president. Den ryska befolkningen är mer rädda för ett svagt styre som inte lyckats upprätthålla ordning och stabilitet än ett styre där all makt ligger endast hos några få. Enligt en undersökning från år 2000 svarade 81 procent av den ryska befolkningen att ordning var viktigare än demokrati, om man var tvungen att välja mellan de två.121
Stark tilltro till presidentämbetet och Vladimir Putin tycks vara ett genomgående drag i de undersökningar som presenteras i Between Dictatorship and Democracy samt Politics in Russia. I en undersökning från år 2004 blev ryska medborgare tillfrågade om vilka
institutioner de har förtroende för. Presidenten hamnade i topp, hela 76 procent av den ryska befolkningen uppgav att de har förtroende för presidenten. Undersökningen tydliggör
samtidigt en stark misstro mot Duman och politiska partier, där endast 12 procent respektive 13 procent uppger att de har förtroende för dem. En annan undersökning som presenteras i Remingtons bok visar även den på samma sak som tidigare. Som svar på frågan ”Vem litar du
119
McFaul & Treyger, 2004,”Civil Society”, s 161-162 120 Orrtung, 2006
121 Petukhov, Vladimir & Ryabov, Andrei, (2004),”Public Attitudes About Democracy ”, i McFaul, Michael, Petrov, Nikolai & Ryabov, Andrei (red.), Between Dictatorship and Democracy: Russian Post-Communist
på?, har majoriteten valt familj och vänner, på tredje plats kommer president Putin och endast 2 procent uppger att de litar på Duman. Remington menar att tendenserna är tydliga, den ryska befolkningen har väldigt liten tilltro till dagens politiska system trots deras förtroende för presidenten. Remington menar att sen Putin kom till makten har hans stöd från den ryska befolkningen varierat mellan 70 till 80 procent, vilket är större förtroende än till någon annan ledare eller institution.122
Remington menar att Putin har lyckats med att själv ta äran för Rysslands framsteg för att låta regeringen ta skulden för landets problem. Enligt en landsomfattande undersökning i mars år 2004 ska 68 procent av den ryska befolkningen ha svarat att de håller med om påståendet att en koncentrering av makten hos president Putin skulle vara bra för Ryssland. Samtidigt visar en undersökning från december år 2003 att få ryssar anser sig ha något större inflytande över den politiska eliten. 42 procent tycker att deras inflytande över auktoriteten förblivit
oförändrad över de senaste 10 åren. Endast 13 procent anser att deras möjligheter till inflytande har förbättras, medan 36 procent anser att deras möjligheter till inflytande har försämras.123