En demokratisk revolution
De tidiga arbetarorganisationerna och formandet av
demokrater från 1840-tal till 1880-tal
Anne Berg
I Sverige, liksom i resterande Europa och USA, kom det folkliga motståndet att ta sig nya uttrycksformer under 1800-talet. De politiskt och ekonomiskt marginaliserade började organisera sig kollektivt i föreningar. Under de fyra de- cennier som följde på 1840-talet kom hundratals arbetarföreningar att etableras som riktade sig till arbetare, hantverkare, småborgare och lägre medelklass. De- ras syften varierade men arbetet för folkets eller arbetarens politiska medbe- stämmande, bildning, social trygghet och drägliga levnadsförhållanden förenade dem alla.
Den politiska organiseringen i sällskap och föreningar innebar en genomgri- pande förändring av människors politiska praktik. I arbetarorganisationer lärde sig tiotusentals män och kvinnor som stod utanför den officiella politiska are- nan att praktisera metoder för hur de skulle styra sig själva och delta aktivt i politiskt arbete. De lärde sig kort sagt kollektivt självstyre; de blev demokra- tiska politiska subjekt. Men vilken typ av demokrater var det som formades i dessa tidiga arbetarorganisationer?
I denna studie tecknas en ny bild av hur människor från samhällets lägre klasser formades till demokrater från 1840-tal till 1880-tal. Perioden kan med lite kreativitet sägas motsvara den samhälleliga epok Eric Hobsbawm kallade för kapitalets tidsålder. Det var under denna era som kapitalismen blev ett glo- balt fenomen, då marknadiseringen av varor och arbete triumferade över själv- hushållningens och de kvarvarande feodala korporationernas arbetsprocesser, och borgarklassen etablerade sin ekonomiska, politiska och kulturella hege- moni. Hobsbawm ringade in sin globala syntes om kapitalets tidsålder mellan 1848 års folkliga resningar i Europa och kapitalismens första stora kris som ägde rum i mitten av 1870-talet.1 För Sveriges del, mot bakgrund av den relativt sena industrialiseringen, kan dock kapitalets tidsålder med sina karaktäristiska drag sägas omspänna tiden från 1840-talets mitt ända fram till 1880-talets början.
Det som gör denna studie intressant i ett bredare perspektiv är att den ger en delförklaring till en klassisk problemställning som rör varför Sverige i likhet med de resterande västerländska staterna blev representativa liberala demokra- tier. Svaret som ges här är att en av de bakomliggande förutsättningarna för denna utveckling var att de marginaliserade klasserna under 1800-talet genom- gick det jag valt att kalla för en demokratisk revolution.
I nästa avsnitt sätts undersökningen in i sitt forskningsmässiga sammanhang. Här diskuterar jag först olika teorier om övergångar till demokratiska statssy- stem för att snabbt komma in på den forskning som uttalat sig om det civila samhällets organisationer och det politiska identitetsskapandets roll för över- gången. Slutsatsen som dras är att det behövs fler studier av skapandet av de- mokratiska subjekt som betraktar detta som en historisk process. Därefter re- dogör jag för hur jag teoretiskt betraktar formandet av demokrater och därmed hur jag kommer att undersöka detta empiriskt. Efter detta avsnitt redogör jag för de tidiga arbetarorganisationerna och det källmaterial jag använt mig av i undersökningen. Därefter behandlas resultaten av studien i sex på varandra föl- jande avsnitt.
Skapandet av demokrater
Sverige ingick i den första vågen av demokratisering som svepte över länder som USA, England, Frankrike och de övriga nordiska länderna under 1800-talet och kulminerade i de demokratiska genombrotten under mellankrigstiden. När fors- kare sökt förklara varför dessa länder blev demokratiska har svaren både sökts i direkta och utlösande orsaker, som hanteringen av den ekonomiska krisen under mellankrigstiden, men även i strukturella och bakomliggande historiska förhål- landen.2 Statsvetare, sociologer och historiker har länge diskuterat frågan om fost- ran av demokrater som en viktig kulturell historisk förutsättning för övergången stabila demokratier. Det är inom ramen för denna teoribildning som detta kapitel lämnar ett bidrag.
Den nämnda teoribildningen utgår ifrån att den nordvästra hemisfärens be- folkningar tidigt integrerades i en medborgerlig politisk kultur och formades till demokrater.3 Den dominerande bilden av hur detta gick till kan överskådligt
2 David Potter, ”Explaining Democratization”, i David Potter et al. (red.), Democratization (Cam-
bridge 1997) s. 10–22. Se även Seymour Martin Lipset, Political Man (London 1963) kap. 2; Barring- ton Moore Jr, Social Origins of Dictatorship and Democracy: Lord and Peasant in the Making of the
Modern World (Harmondsworth 1966) s. xxi–xxii, 4–37, 413–432; Dietrich Rueschemeyer, Evelyne
Huber Stephens & John D. Stephens, Capitalist development and democracy (Cambridge 1992); Charles Boix, Democracy and redistribution (Cambridge 2003) s. 1–13. För exempel på mer dyna- miska modeller som mixar förklaringsvariabler i tid och rum, se t.ex. Samuel P. Huntington, The
third wave: democratization in the late twentieth century (Norman 1991) s. 37–40.
3 Gabriel A. Almond & Sidney Verba, The civic culture: political attitudes and democracy in five
tecknas på följande sätt: Från slutet av 1700-talet och framåt växte ett så kallat civilt samhälle fram i väst, i opposition till de auktoritära regeringarna.4 Denna
sfär bestod av privatpersoner som samlats för att bedriva politisk opinion, ta itu med sociala frågor eller ägna sig åt kulturella aktiviteter. Pressen och den frivilliga associationen – föreningen eller sällskapet – var dess främsta institutioner. Den medborgerliga politiska kulturen, såsom den skildrats av till exempel Gabriel Almond och Sidney Verba eller Robert Putnam, socialiserade människor in i en roll som aktiva politiska aktörer. Kulturen hade olika organisationsformer och norminnehåll i olika länder beroende på de skilda staternas historiska förhållan- den, men generellt genererade den samma idealtypiska politiska subjekt. Den skapade en medborgare som hade vetskap om och förtroende för den demokra- tiska processen, som kände social tillit, deltog aktivt i det civila samhället, base- rade sina beslut på kalkylerade avvägningar och hade medborgerliga kompeten- ser och erfarenheter. Civilsamhället fungerade med andra ord som en demokra- tisk miljö som alstrade en ny typ av politisk subjektivitet, som varslade om och beredde vägen för det demokratiska statsskickets genombrott.5
Mitt problem med den här bilden är dels att den inte tar i beaktande att det civila samhället var (och är) en historisk föränderlig sfär och att formandet av demokrater därmed måste betraktas som en historisk process som tagit sig olika uttryck över tid. Detta hör i grunden samman med att skildringarna i första hand sökt besvara en frågeställning om den demokratiska konsolideringens och stabi- litetens förutsättningar – inte om det historiska formandet av demokrater under 1800-talet. Att forskningen inte betraktat formandet av demokrater som en hi- storisk process är även påtagligt i det svenska fallet.6 Forskningen om medborgar- och demokratskapande är av en tvetydig karaktär, den är nämligen både fylld av stora synteser och tämligen olikartade enskilda bidrag. Arbetarrörelsens debatt-
Making democracy work: civic traditions in modern Italy (Princeton 1993) s. 11–12, 83–89, 110–116,
142–143.
4 David Zaret har dock spårat den medborgerliga kulturens ursprung till 1600-talet i England. Da-
vid Zaret, Origins of democratic culture: printing, petitions, and the public sphere in early-modern
England (Princeton 2000) kap. 1–2.
5 Almond & Verba (1989) s. v–vi, 1–7; Putnam (1993) s. 138–149, 176–185. För svenska ex-
empel, se Hilding Johansson, Folkrörelserna och det demokratiska statsskicket i Sverige (Lund 1952) s. 11–14, 59–78, 249–257; Sven Lundkvist, Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–
1920 (Uppsala 1977).
6 För en översikt av den svenska demokratiforskningen, se Victor Lundberg, Folket, yxan och orätt-
visans rot: Betydelsebildning kring demokrati i den svenska rösträttsrörelsens diskursgemenskap, 1887– 1902 (Lund 2007) s. 39–50. Om de politiska stegen mot demokrati se särsk. Torbjörn Vallinder, I kamp för demokratin: rösträttsrörelsen i Sverige 1866–1900 (Lund 1962) s. 275–279; Lundkvist (1977).
Om demokratin som idé inom socialdemokratin, se Anna Friberg, Demokrati bortom politiken: En
begreppshistorisk analys av demokratibegreppet inom Sveriges socialdemokratiska arbetareparti 1919– 1939 (Härnösand 2013). Om demokratisering i ett långtidsperspektiv, se Joakim Scherp, De ofrälse och makten: En institutionell studie av Riksdagen och de ofrälse ståndens politik i maktdelningsfrågor 1660–1682 (Stockholm 2013) s. 342–343.
klubbar kring sekelskiftet 1900, folk- och massmöten, folkhögskolornas kom- munalkunskapskurser och förstås rösträttsrörelsens opinionsbildning har lyfts fram som exempel på demokratifostrande institutioner.7
De större studier som aspirerat till att skriva den stora syntesen om det civila samhällets funktioner i demokratiseringen har i första hand fokuserat folkrö- relsernas, rösträttsrörelsens- och den senare socialdemokratiska arbetarrörel- sens funktioner.8 Hilding Johanssons Folkrörelserna och det demokratiska stats-
skicket från 1952 kan betraktas som en av de första som konstaterade att det svenska samhällets föreningsväsende fungerade som demokratiskolor. Huvud- resultatet var att de tidiga frivillighetsföreningarna, verksamma mellan 1830- och 1870-talen, hade en inskränkt parlamentarisk struktur.9 Det var i författa- rens mening först med de större folkrörelsernas framväxt under 1870-talet och framåt som föreningsväsendet fick funktionen av medborgarskolor.10 Det så kallade folkrörelseprojektet som genomfördes i Uppsala under 1960- och 1970-talen följde i Johanssons fotspår. Även i dessa studier, som Sven Lund- kvists Folkrörelserna i det svenska samhället, konstaterades att folkrörelsernas demokratiska betydelse bland annat låg i att de hade fostrat människor till sam- förståndsanda och kompromissvillighet.11
Både Johanssons och folkrörelseprojektets slutsatser har under de senaste decennierna utsatts för en hel del kritik. Bland annat har denna forskning be- skyllts för att åsidosätta den maktaspekt som ligger i att fostras till demokrat; och det faktum att det var liberala demokrater som fostrades fram i folkrörel- serna.12 För egen del anser jag att den viktigaste invändningen mot Johansson
och folkrörelseprojektet är att deras slutsatser i viss mån är färgade av att de demokratiska element som studerats i rörelserna jämförs med den konsolide- rade demokratins utformning under 1920-talet. Detta gäller särskilt perioden
7 Se t.ex. Madeleine Hurd, Public spheres, public mores, and democracy: Hamburg and Stockholm,
1870–1914 (Ann Arbor 2000); Lars Trägårdh, The concept of the people and the construction of popular political culture in Germany and Sweden, 1848–1933 (Berkeley 1993); Josefin Rönnbäck, Politikens genusgränser: Den kvinnliga rösträttsrörelsen och kampen för kvinnors politiska medborgarskap 1902– 1921 (Stockholm 2004); Lundberg 2007.
8 Det finns en del studier som visat att medlemmar av borgarklassen fick så kallade demokra-
tiska erfarenheter i det framväxande associationsväsendet decennierna kring sekelskiftet 1800. Dessa erfarenheter bestod bland annat av att låta sig styras av en grundlag (föreningarnas stad- gar) samt att rösta och debattera. Anders Simonsen, Bland hederligt folk: Organiserat säll-
skapsliv och borgerlig formering i Göteborg 1755–1820 (Göteborg 2001); Anne Berg, Kampen om befolkningen: Den svenska nationsformeringens utveckling och sociopolitiska förutsättningar ca 1780–1860 (Uppsala 2011) s. 178–183.
9 Johansson (1952) s. 22–39. Framförallt specialstuderades väckelse- och nykterhetsrörelserna men
arbetarföreningarna florerar i utkanterna av Johanssons studie.
10 Johansson (1952) s. 44–59. 11 Lundkvist (1977).
12 För en genomgång av kritiken, se Samuel Edquist, Nyktra svenskar: Godtemplarrörelsen och
den nationella identiteten 1879–1918 (Uppsala 2001) s. 27–28. Se även Torkel Jansson, Aderton- hundratalets associationer: Forskning och problem kring ett sprängfullt tomrum eller samman- slutningsprinciper och föreningsformer mellan två samhällsformationer c:a 1800–1870 (Uppsala
före folkrörelsernas genombrott. Men perioden som sträcker sig före 1870-talet måste förstås utifrån sina egna utgångspunkter och utifrån hur kollektivt själv- styre uppfattades och praktiserades vid denna tid. Här kan jag bara instämma i Johanna Innes och Mark Philips notering att ”histories of democratic institu- tions and practices still too often deploy modern ideas as to what is ’demo- cratic’ to characterize what they are charting – and consequently miss oppor- tunities to explore ways in which past understandings shaped practice”.13
Att betrakta politiska subjekt som konstruerade, skapande och formade av språkliga och andra socialiserande praktiker är numera tämligen okontroversi- ellt. Majoriteten av studier som studerat skapandet av demokratiska subjekt eller medborgerliga identiteter har däremot inte intresserat sig för att göra mer omfattande analyser av hur detta förändrats under olika historiens gång. Istället har de skapat analyser av speciella fenomen, särskilda historiska aktörer eller rörelser.14 Måhända hör det samman med att idén om att språk och kultur föregår kategorier som kapitalism och klass har fängslat en hel generation histo- riker.15 Patrick Joyce hävdar i Democratic Subjects: The Self and the Social in
Nineteenth-Century England att den demokratiska idén var en social föreställ- ning som låg till grund för skapandet av demokrater. Parafraserande Benedict Andersons teori om nationer som föreställda gemenskaper hävdar Joyce att det finns ingen demokrati om inte demokratin föreställs.16
Detta påstående är, i min mening, inte särskilt kontroversiellt. Ett demokra- tiskt styrelsesätt kan inte reproduceras utan att det görs levande i de styrdas föreställningsvärld. Joyce går dock ett steg längre när han skriver att den demo- kratiska föreställningen är av samma beskaffenhet som samhället betraktat som ett system. Båda är manifestationer menar han.17 Demokratiska subjekt görs samtidigt som samhällssystemet görs, med konsekvensen att det inte finns nå- gon verklighet eller materiella strukturer dold bakom dessa föreställningsvärl- dar.18 Detta påstående vill jag dock problematisera i denna studie. Om vi inte kan tänka oss ett samhällssystem, med strukturella regelbundenheter av till
13 Joanna Innes & Mark Philp, “Introduction”, i Joanna Innes & Mark Philp (red.) Re-imagining
Democracy in the Age of Revolutions: America, France, Britain, Ireland, 1750–1850 (Oxford
2013) s. 5.
14 Patrick Joyce, Democratic subjects: The self and the social in nineteenth-century England (Cam-
bridge 1994); Barbara Cruikshank, The will to empower: democratic citizens and other subjects (Ithaca 1999); Mitchell Dean, Governmentality: Power and rule in modern society (Thousand Oaks 2010) 82–86. Det finns dock en rad historiska studier som visat på demokratiseringens “open-endedness” och att demokratiseringsprocesser ibland faktiskt tagit kliv tillbaka. Se t.ex. Margaret Lavinia An- derson, Practicing democracy: Elections and political culture in Imperial Germany (Princeton 2000); John Dunne, Setting the people free: The story of democracy (London 2005); Innes & Philip (2013) s. 1–10.
15 För ett liknande resonemang se Geoff Eley & Keith Nield, The future of class in history: What’s
left of the social? (Ann Arbor 2007) s. 1–14.
16 Cit. Joyce (1994) s. 20. 17 Joyce (1994) s. 7. 18 Joyce (1994) s. 1–7.
exempel ekonomisk och politisk ojämlikhet, kan vi inte förklara varför män- niskor med vissa delade erfarenheter och positioner attraherades av den demo- kratiska föreställningen, och varför vissa inte gjorde det. Vi kan inte heller för- stå varför de valde just demokratin om vi inte ser kopplingen mellan denna statsform och det kapitalistiska statsamhällets framväxt och den nya borgar- klassens politiska och kulturella hegemoni. Det vi måste fråga är hur och varför demokratiska subjekt har skapats under vissa tidsperioder, i vissa kontexter.19
Skapandet av demokratiska subjekt måste i min mening betraktas som en hi- storisk process vars generella karaktärsdrag förändrades – eller åtminstone po- tentiellt har förändrats – under 1800-talets gång.
De tidiga arbetarföreningarnas skapande av demokrater
På ett konkret plan utgörs undersökningens objekt av de första svenska arbe- tarorganisationerna och deras politiska praktiker. Det rör sig om de så kallade bildningscirklar, arbetarföreningar och fackföreningar som verkade från mitten av 1840-talet till mitten av 1880-talet. Undersökningen som görs utgår från att analysera föreningarnas politiska praktik för att utröna vilka erfarenheter av kollektivt självstyre människor fick genom sitt föreningsengagemang; kort sagt vilka demokratiska subjekt som den tidiga arbetarrörelsen skapade? Med orga- nisationernas politiska praktik åsyftas deras styrningssystem, procedurer som omgav dem och de maktrelationer som skapades inom föreningarna. Teoretiskt vilar detta på förförståelsen att politiska styrsystem och de uppsättningar me- toder de vilar på (re)producerar politiska subjekt – människor som handlar på ett visst sätt och som har vissa politiska intressen och värderingar. Politiska metoder betraktar jag därmed, i likhet med Terry Eagleton, som ideologi i sin praktiska form, då de integrerar människor i rutinmässiga beteenden och makt- relationer.20 Men de politiska subjekten, demokraterna, var inte bara en skap- else av metoder och materiella faktorer. De är också en effekt av spridandet av föreställningar om politiskt uppförande. Detta märks inte minst på den poli- tiska regleringens huvudsakliga dokument: det regelverk som stadgade hur man skulle uppföra sig på möten och i den politiska föreningsvardagen. Jag utgår med andra ord från att både materiella omständigheter och ideologiska, eller diskursiva, har en konstituerande verkan.21I denna texts första avsnitt visas, genom en undersökning av det interna styrsystemet i organisationerna, att den representativa formen av folkstyre var
19 Vi måste med andra ord ta den kausala heterogeniteten och historiska fenomens kontextbun-
denhet i beaktande. För ett utvecklat resonemang kring dessa ståndspunkter, se William H. Sewell jr, Logics of history: Social theory and social transformation (Chicago 2005) s. 9–10.
20 Terry Eagleton, Ideology: An introduction (London 1991) s. 50.
21 Karl Marx, A Contribution to the Critique of Political Economy (Moskva 1977) “Foreword”; kap 4;
den dominerande. Samtidigt inskärps att det fanns lokala variationer. Alla or- ganisationer praktiserade inte demokrati på samma sätt och kanske är det ändå den liberala politiska praktikens strukturella dominans trots allt, som är det tyngsta stödet för min övergripande tes. Avsnittet därefter lyfter fram den slutna röstens dominerande status och diskuterar den som en individuali- serande ideologisk praktik. I de avslutande avsnitten diskuteras den tidsbundna demokratiska maktrelation det politiska styrsystemet skapade mellan de sty- rande och de styrda; mellan de som representerade och de som representerades.
Källmaterialet för dessa undersökningar utgörs av stadgar och reglementen för i runda tal 150 organisationerna som verkade från 1840-talets mitt till 1880- talets slut. Mer exakt har stadgar för 148 föreningar återfunnits vilka har an- vänts som grund för analysen. Av de föreningar som startades vid denna tid har de stadgar tagits med som lämnar information om styrsystem och liknande. Därmed är de 148 föreningarna, i de flesta fall lokala, att betraktas som ett urval.22 Stadgarna fungerade som sällskapsväsendets lagar och angav hur själv- styret skulle organiseras och vilka rättigheter och skyldigheter medlemmarna hade. Dessa har bildat grunden för undersökningen av de interna styrsystemens politiska utformning. För att fördjupa kunskapen om hur omröstningar gick till och hur maktrelationen såg ut i praktiken har jag särskilt studerat protokollen för Stockholms bildningscirkel (1845–1859) Malmö arbetarförening (1867– 1873), Malmö Nya arbetarförening (1873–) och Stockholms arbetareförening (1866–1948) inom ramen för undersökningsperioden. Jag har valt de två före- ningar från Stockholm dels för att de var stilbildande för andra samtida före- ningar, förvisso i lag med andra som den i Norrköping, dels för att de hade en för sin tid tämligen stor medlemsskara. Föreningarna från Malmö har jag valt för att det ger perspektiv på hur mindre föreningar som startades efter de mer stilbildande fungerade. Det ska också sägas att arbetarföreningarna från de två städerna är valda för att de kan belysa hur en generell skillnad i valsätt som existerade mellan alla föreningar gick till i praktiken. Det kan i sammanhanget nämnas att den svenska arbetarhistorien länge har varit präglad av ett lokalhi- storiskt perspektiv. Viss kritik har riktats mot detta metodiska grepp.23 Här
kommer dock de lokala fallstudierna enbart att användas för att fördjupa och belysa mer generella slutsatser som dras från studier baserade på det mer om- fattande stadgematerialet.
22 De tryckta stadgar som föreningslivet lämnat efter sig återfinns i facket Polit.ekon arb.fören. på
Kungliga biblioteket i Stockholm. Av dessa har jag gått igenom samtliga mellan 1845 och 1889. De stadgar som tagits med har lämnat information om styrsystem, syftet med föreningen och innehåller mer utförlig information om föreningspraxisen. Jag har undvikit centralföreningar då de dikterar regler för medlemsorganisationer och inte enskilda medlemmar (väldigt få centralföreningar skap- ades f.ö. före 1880-talets slut).
23 Stefan Nyzell, ”Arbetarkultur i brytningstid: reflektioner kring kulturhistorien, den nya kultur-
historien och historien bortom den nya kulturhistorien i den svenska arbetarhistoriska forskningen”,
Arbetarklassens formering i kapitalets tidsålder
Arbetarklassens formering i organisationsform inleddes i England under slutet av 1700-talet och kom att växa fram i resten av de europeiska länder som industri- aliserades. Under hela det följande seklet kom den traditionella folkliga upprors- och protestkulturen att samexistera med en organiserad rörelse. Hantverkarna var lite av en förtrupp i föreningsbildandet. Bakgrunden är att de successivt kom att proletariseras mot bakgrund av kapitalismens påverkan på hantverksnäringen och avskaffandet av skråväsendet och näringsprivilegiet. I Sverige skedde det