Under intervjun ställde jag frågan om vilka känslor som är passande att visa i arbetssammanhang, samt vilka känslouttryck som bör undvikas. Den allmänna åsikten bland konsulterna som intervjuades var att det finns vissa rum i arbetsmiljön där man kan visa känslor mer öppet medan det finns andra där känslouttrycken måste vara mer dämpade. Därtill upplevde de att vissa känslor var mer accepterade att visa än andra.
Sorg och ilska är känslor som konsulterna ansåg att bör undvikas in i det sista, men som ändå kan uttryckas i vissa rum. Ilska och irritation var sådana känslor som konsulterna ansåg sig kunna visa åt kollegor som befinner sig på samma hierarkiska nivå med dem. Dessa individer har en viktig funktion när det kommer till förbättringar i den psykosociala arbetsmiljön och stresshantering. Sorg och framförallt sorg som uttrycks i tårar, ansåg de flesta höra hemma utanför arbetsplatsen. Dessa känslor fick istället uttryckas i privata rum: på toaletten i arbetsomgivningen eller hemma, och präglades av skam. Det är något skamligt i att gråta på arbetsplatsen även om många ansåg att det säkert skulle uppfattas som ”helt ok” och att det förekommer nog på arbetsplatsen, men att de själv inte skulle vilja vara i den situationen.
Liisa har fått feedback av sina kollegor att hon visar för mycket känslor på arbetsplatsen. Om hon är irriterad eller frustrerad visar hon det åt sina teammedlemmar, vilket nu diskuterats med kollegorna. En del anser att det bra att vara öppen med sina känslor medan andra vill se ett mer avhållsamt arbetsjag. Det är ytterst individuellt anser Liisa. Ändå skulle hon aldrig gråta på arbetsplatsen och då hon en
gång fick dålig feedback från kunden, vilket hon tog väldigt hårt, utlöstes känslorna först då hon var hemma. En strategi som hon ofta tar sig till vid misslyckanden.
“[...]Minä vedän ne (itkupotkuraivarit) himassa ja sitten käytännössä yritän vain parantaa suoritustani seuraavalla kerralla. Että kyllä minulla on ainakin itsellä sellainen tunne, että täytyy purkaa sitä tunnetilaa, mutta en minä tietenkään sitä työpaikalla tee.”
Liisa anser att män sällan tar dessa feedback-situationer så hårt som kvinnor. Hon vet inte om det har att göra med hur öppet män visar sina känslor eller om de lyckas blockera det bättre och således inte bry sig lika mycket om andras åsikter.
“En minä haluaisi töissä tavallaan, en minä haluaisi töissä itkeä, vaikka oman esimiehen edessä tai näin. Se tuntuisi kyllä kauhealta” (Laura)
Citatet ovan är ur intervjun med Laura och även om hon själv aldrig skulle vilja gråta framför exempelvis sin förman, tycker hon ändå att det är mänskligt att gråta och visa känslor. Hon påpekar att alla är vi människor och ingen gör arbetet åtskild från sina känslor, men det är inte acceptabelt att vara arg eller tappa tålamodet anser hon. Hon har själv råkat ut för en väldigt elak och utmanande kund en gång under sin karriär och berättade hur hon då hamnade gå in på toaletten för att gråta ut. Hos kunden är det mer begränsat och situationerna är mer professionella. Inom företaget, och inom det egna teamet har man utvecklat relationer som Laura beskriver som ”beyond sen ammatillisen” och då är det också mer accepterat att visa känslor. Laura anser att det är i första hand projektledaren som bär ansvaret över det allmänna humöret i teamet.
Om team-medlemmarna är stressade eller atmosfären är spänd är det på projektledarens ansvar att hantera emotionerna i gruppen.
Jessica som själv är i projektledarens roll tänker lika och försöker alltid dämpa sina känslouttryck i teamet. Hon anser att team-medlemmarna inte skall behöva ”delta i politiken” som sker bakom själva projektarbetet och därmed inte behöva involveras i det som orsakar henne stress. Hon beskriver det som hennes ”fight”. Hon minns också
att någon sagt åt henne att arbetet som chef eller ledare innebär det att man måste kunna handskas med dåliga nyheter, vilket hon nu håller på att lära sig.
“[...]Jag borde aldrig visa om jag är arg, eller om jag är stressad eller irriterad. Det borde jag inte. Jag får visa om jag är glad, men det skall också helst vara dämpat, men just de där negativa känslorna speciellt... jag måste ha argument för det. [...] Jag skulle nog skämmas om jag skulle vara ledsen på jobbet. Då skulle jag nog hellre vara hemma liksom. Inte är det så långsökt egentligen. Just då förra hösten när vi hade så sjukt mycket att göra så, inte skulle det ha varit så långsökt att jag skulle bara ha brutit ihop och börjat gråta. [...]Nog är det glädje och stress som är sådär allmänt accepterade. Fast man måste kunna hantera det. Det där är spännande.
Jag har inte tänkt på det så mycket. Också spännande.” (Jessica)
Alla konsulter ansåg att man måste vara väldigt försiktig med vilka känslor man visar åt kunden. Jessica menar att man hamnar jobba hårt för att kunden inte ska kunna se att man är stressad. Då måste hon istället kunna ventilera åt sitt arbetspar. Han är en av de få personer i hennes arbetsgemenskap som hon kan säga rakt ut om hon är arg på kunden, eller arg på livet. Som konsult hamnar man inte enbart hantera sina egna känslor utan konsulten hamnar även ibland hantera kundens stress och ta åt sig av deras bekymmer.
” [...]Kyllähän se on usein niin, että jos konsultti menee sinne niin se ei yleensä ole mikään helppo asia mitä silloin ratkotaan tai sitten jos on vaikka henkilöstövähennyksistä kysymys tai organisaatiomuutoksista niin ne ovat aina vähän sellaisia missä kaikki on siellä aika stressaantuneita, että ei ole vain, että joku tiimissä on vähän stressaantunut vaan se voi olla myös niin, että asiakas purkaa stressinsä sinuun. Niin kuin sillain jollain tapaa, että se ei ole ollenkaan tavatonta, että sitten konsultteja vähän silleen…Että kun he eivät ole heidän kollegoja, että voidaan vähän sanoa mitä vain. Ja johto on usein vähän sellaisia persoonia…tai monet…jollain tapaa…Tai sellaisia aika vahvoja ihmisiä kuitenkin, että eivät he välitä siitä mitä he sanovat muille tai muiden tunteista kovin paljon.” (Kaisa)
Kaisa anser att ledningen avlastar en del av sin stress på konsulten, och eftersom konsulten inte ses som en kollega tycker hon att de tänker sig kunna säga lite vad som helst. Maija har liknande upplevelser och anser att kunder ofta berättat åt henne om väldigt personliga ärenden som hon själv inte skulle berätta i arbetssammanhang. I
sådana situationer vill kunden bara att konsulten ska veta och lyssna, och det räcker med att konsulten visar empati.
”Sinä et ole kaveri, niin silloin minä pysyisin aika paljon siinä asiantuntijan roolissa. Totta kai siis, aitohan siinä kuitenkin ollaan [...]Ehkä se on enemmän, jos se on jokin teidän yhteinen asia, niin silloin teillä on siihen liittyvät yhteiset tunteet ja sitten niitä voi kalibroida, mutta minä en toisi hirveästi minun henkilökohtaista, tosi henkilökohtaisia tunteita asiakontekstiin.”
(Maija)
Det verkar finnas en gräns mellan att vara expert och att visa personliga känslor. Om man överskrider gränsen uppfattas man inte då längre som en expert eller som professionell?
” [...]Asiakkaan kanssa pitäisi enemmänkin olla, että kaikki on aina hyvin ja mukavasti. Se on sitten sellainen, että jätetään kollegoiden välisiksi, jos joku ei menekään aina niin hyvin.”
(Maija)
Sanna anser att alla frustrationer och negativa känslor förblir mellan kollegorna i teamet. Även om kunderna visar mycket känslor själva, och speciellt den kunden som hon arbetar med då intervjun utförs beskriver hon som väldigt öppen och rak, anser Sanna att hon ändå bör vara avhållsam och behärskad (fin. hillitty ja hallittu).
Julia anser att det är lättare att visa känslor inom teamet eller med ett arbetspar som man står nära. Hon har inte själv gråtit på arbetsplatsen, men hon har flera vänner utanför företaget som arbetar inom andra globala företag som berättat att det brukar låsa sig in på toaletten under arbetsdagen för att de har det så hemskt. Julia anser att det nog skulle vara bättre om man kunde visa sina känslor öppet istället för att hamna gråta på toaletten och sedan fortsätta arbeta som inget hänt. Hon anser dock att man måste inse att det här är ditt jobb som du får lön för och ibland är det mindre roligt, men måste klara av att sätta saker i perspektiv.
Enligt Kaisa var emotionerna starkt närvarande under de mer stressande perioderna i konsultföretaget. På grund av sömnbrist, stress och höga adrenalinhalter var känslorna ofta på ytan och det var inte ovanligt att någon grät under arbetsdagen.
“No kyllä sinä näet ihmisiä siellä itkevän aina välillä. Niin kuin se purkautuu ihan se stressi.
Ollaan aika perfektionisteja ja sitten ollaan niin kuin aika kireitä sitten niin kuin hetkellisesti.
Kyllä sinä näet sen, että niin kuin ne ovat vähän hiljaisempia ne ihmiset, kun normaalisti.
Ilmeestä näkee, niin kuin jostain ihmisestä, kun tehdään paljon töitä. Kyllä sen niin kuin huomaa sitten niistä ihmisistä.” (Kaisa)
Inom teamet får man ganska bra stöd, eftersom de flesta någon gång varit i samma situation. Ifall känslorna tar över jobbet eller tar sig ut över teamet så anser Kaisa att man kanske måste ta ett steg tillbaka och fundera om det är rätt arbetsplats för dig. Det är även något som psykologiska test utser att mäta under rekryteringsskedet. Det vill säga hur bra är individen på att hantera stress och hur väl hanterar man problemsituationer där man sällan kan ta distans till arbetet utan hela tiden har något som kräver en lösning.