Den möjliga litteraturhistorien

Några av Robert Darntons, kultursociolog och bokhistoriker, viktigaste idéer presenteras av Catharina Stenberg i Litteraturpolitik och bibliotek (2000).

115 Furhammar, Sten 1996, s. 142. 116 Furhammar, Sten 1996, s. 144. 117 Furhammar, Sten 1996, s. 154. 118 Furhammar, Sten 1996, 151. 119 Furhammar, Sten 1996, s. 152-153. 120 Furhammar, Sten 1996, s. 155-156.

Darnton bygger en egen teori som han kallar ”ett kommunikativt kretslopp” där bokspridningen går från författare till läsare och tillbaka till författaren. Denna modell innefattar även frågor kring produktion, distribution och konsumtion, dvs delar av bokspridning som har med något slags kommersiell marknad att göra.

Darnton bryter, i likhet med G. Hansson, med litteraturvetenskapens inriktning mot att studera stora författare och deras verk utan att undersöka läsarreaktioner eller hur sådana kommit att påverka t ex politisk utveckling i sin egen tid, och alltså sätta in dem i ett större

sammanhang.¹²¹

I Darntons modell finns utrymme för att studera påverkan och beroende mellan olika kategorier av personer verksamma inom ett litterärt fält, såsom bibliotekarier, bokhandlare eller läsare och deras relationer till stat, kyrka eller kommersiella krafter. Man kan då försöka se hur t ex förändrade förhållningssätt eller villkor, påtryckningar osv kan tänkas påverka de nämnda kategorierna och deras sätt att agera.

Det är läsaren av kött och blod som Darnton intresserar sig för, och inte en teoretisk förmodad läsare. Han tycker att litteraturvetare har en begränsad syn på läsarreaktioner, då de använder en fiktiv publik eller en implicit läsare, och bortser från under vilken epok i historien

läsarreaktionerna äger rum.¹²²

Liksom Darnton, förhåller sig Pierre Bourdieu kritisk till en litteraturanalys som är ”intern” och sysslar med det litterära verket i sig och med dess innehåll utan att uppehålla sig vid frågor om social miljö, produktionsvillkor, läsarperspektiv eller författares djupare relationer till andra författare i sin egen tid.

Till dem som Bourdieu kritiserar hör de litteraturanalytiker som i den ”rena” läsningen av en text ser sin främsta uppgift. Denna riktning grundar sin analys på att texten är sig själv nog och att en tro på att skönlitteratur som är ”ren”, inte beblandar sig med en verklighet utanför texten som sådan. Bourdieu finner denna litteratursyn extremt naiv, då den bortser från

förutsättningarna för den litterära produktionen. Bourdieu menar att man måste studera relationerna mellan olika producenter inom ett socialt fält. Man måste granska varje individ eller varje institution i deras objektiva relationer till andra för att förstå samspelet.¹²³

Även författaren Göran Palm, hävdar i Läsningar om litteraturen och läsaren (1985) att forskningen borde ägna större intresse åt publiken, dvs läsaren. Han menar att den estetiskt skolade kan använda litteratur som livssurrogat, eftersom litteraturupplevelse identifieras med livsupplevelse. De läser en roman för att i första hand uppleva konst, och får ”livet” på

köpet.¹²⁴

När romanens innehåll blir för hemskt kan de styra över sin upplevelse åt formsidan till och på så sätt uppleva även de hemskaste livsinsikter som övervägande njutningsfulla, angenäma och behagliga.¹²⁵ 121 Stenberg, Catharina 2000, s. 23. 122 Stenberg, Catharina 2000, s. 24. 123 Stenberg, Catharina 2000, s. 25. 124 Palm, Göran 1985, s. 125. 125 Palm, Göran 1985, s. 126.

De estetiskt oskolade däremot, har inte utvecklat det skönhetssinne och den språkkänsla som kan ge lidandekompensation. De avstår därför från att läsa Kafka och Beckett eftersom de i böckerna skildrade hemskheterna drabbar dem som de hemskheter de är. Det är därför, menar Palm, som läslystna människor med skrala estetiska förmögenheter dras till romantiserade dokument och förljugna verklighetsskildringar.¹²⁶

Palm menar att författare fram till 1800-talets mitt fick kämpa för sin konstnärliga integritet samtidigt som de tog hänsyn till publikens krav. Ville de förverkliga sina konstnärliga ambitioner måste de göra det inom den ram som den njutningslystna publiken och de

sensationskrävande tidningsredaktörerna erbjöd. Därför valde de att så ofta de kunde skriva på två plan samtidigt.

Om dikten inte går in i läsarens villkor finns det ingen anledning att publicera den, menar Palm.¹²⁷ Den moderna konstens exklusivitet är inte ny i historien. Men tidigare har den varit socialt isolerad, och endast de som förstod den kom i kontakt med den. Med massmedias hjälp har idag den exklusivaste experimentpoesin blivit en offentlig affär. Den breda publiken

befinner sig så nära denna litteratur att det är svårt att bortse från den, och allt oftare hörs röster som kräver begriplighet och brännmärker snobbism.¹²⁸

Modernismens konstnärer har medvetet bortsett från alla breda publikgrupper när de skapat sina verk. Det konstnärliga skapandet måste vara helhjärtat och kompromisslöst, en affär mellan konstnären och hans vision.¹²⁹ Modernismens maktställning har med åren beskurits, men fortfarande anses det inte fint att söka nå en stor publik.¹³⁰

Gunnar Hansson skriver i Den möjliga litteraturhistorien (1995), att den internationella diskussionen som inleddes 1970 och handlade om nytänkande om hur litteraturhistoria skall skrivas och vad som skall behandlas i den, inte lett till någon nyorientering att tala om i Sverige.¹³¹

Litteraturhistoria är alltid någons historia, och det vi tar del av i de litteraturhistoriska

handböckerna är det samlade litteraturvetenskapliga forskarsamhällets bild av litteraturen och dess utveckling.¹³² De innehåller effektfulla och språkligt eleganta formuleringar av någons nutidsperspektiv på den behandlade litteraturen istället för sakliga beskrivningar av dess funktion och betydelse i sin egen tid, präglar även de allra senaste handböckerna.

Enligt den franske sociologen Robert Escarpit, lever endast en procent av alla dem som en gång skrev och publicerade litterära verk nu kvar i ”nationens minne”. Ett lands nationallitteratur omfattar dessutom lika många levande som döda författare.¹³³

Vem är det då som bestämmer vad som skall tas med i handböckerna? Den samtida kritiken har visat sig ha större inflytande än man kanske skulle vilja tro. Genom att lyfta fram och profilera vissa författarskap kan kritikerna markera gränser och fördela tyngdpunkter. Det är dock det litteraturvetenskapliga forskarsamhället som har det avgörande inflytandet över det breda urvalet av verk och författarskap som blir bestående.

126 Palm, Göran 2000, s. 127. 127 Palm, Göran 1985, s. 136. 128 Palm, Göran 1985, s. 137. 129 Palm, Göran 1985, s. 138. 130 Palm, Göran 1985, s. 140. 131 Hansson, Gunnar 1995, s. 35 132 Hansson, Gunnar 1995, s. 39. 133 Hansson, Gunnar 1995, s. 41.

I utkanten av forskarsamhället finns även en liten skara människor som också är med och påverkar vad som blir bevarat i nationens minne. Bokförläggare, bibliotekarier, administratörer och experter som skriver läroplaner för skolan, lärare och de som skriver antologier och

läroböcker för skolbruk. Denna skara hålls samman av ett gemensamt kulturarv, en gemensam utbildningsbakgrund och en någorlunda gemensam uppfattning om vad estetiska och litterära kvaliteter är.¹³⁴

Det som beskrivs i handböckerna är så gott som bara sådan litteratur som av specialisterna anses ha vissa estetiska och litterära kvaliteter, eller verk som varit betydelsefulla för

tillkomsten av annan litteratur som de anser ha sådana kvaliteter. Läsarnas uppfattning om vad som är god, läsvärd och intressant litteratur, liksom läsarnas skapande av mening och värden i de litterära texterna har hittills inte ansetts höra till litteraturhistorien.¹³⁵