Den sociala identiteten utanför institutionen

När man väl återgår till det civila så tar motsättningen till det civila fältet en annan form. Den världen man socialiserats in i och de normer och beteenden man internaliserat gällde inte längre; det fanns med andra ord inte en enda värld, vilket flera informanter upplevde som en tomhet. Flera var heller inte helt klara med vad deras nästa steg i livet skulle bli. Tryggheten i att endast ha en värld att förhålla sig till var borta, likaså omgivning man identifierat sig med i ungefär ett år. Den primära källan för identifikation präglades inte längre av den interaktionella ordningen inom Försvarsmakten utan man hade istället tillgång till andra institutionella subvärldar; det faktiska steget in i den sekundära socialisationen. Det var till viss del en omställning till ens tidigare liv samtidigt som man själv var annorlunda. De flesta informanter beskrev utträdet med ambivalenta känslor – distinktionen mellan civilt och militärt var inte längre självklar och man hade hamnat i ett mellanläge; en identitetskonflikt. Omställningen till det civila gick dock fort, samtidigt som man behöll en positiv inställning till det militära livet. Värnplikten blev en grund för dem att stå på även utanför det militära sammanhanget; de hade uträttat någonting betydelsefullt enligt dem själva. Många informanter beskrev att de hade fått större självinsikt, att

de hade lärt känna sig själva, vilket innebär att de genom den militära socialiseringsprocessen etablerat en ny identitet; en bild av självet i förhållande till innan.

Till skillnad från det militära så präglas det civila livet i större grad av den individuella ordningen, att man kategoriserar sig själv utifrån sin egen självbild. Då våra informanter upplevde att värnplikten var betydelsefull för dem – ett grundläggande inslag i deras liv – så är det inte förvånande att informanterna kategoriserar sig själva i relation till värnplikten. Likaså utgör värnplikten en del av deras sociala position, då erfarenheten dokumenteras och kan användas av institutionen vid senare tillfälle (till exempel genom kallelser till repövningar) samtidigt som individen själv kan använda erfarenheten (bland annat som merit vid jobbansökningar).

Utanför det institutionella sammanhanget så upprätthålls bilden av värnplikten som en positiv erfarenhet genom informanternas självdefinition. Samtidigt uppstår en gruppering mellan dem som gjort värnplikten – där likheterna mellan dem lyfts fram – då informanterna blir definierade av att ha gjort värnplikten på en interaktionell nivå; av omgivningen. Värnplikten blir en gemensam nämnare som legitimeras genom de samhällsnyttiga effekter som den upplevs inneha, vilket kontrasteras mot dem som inte gjort värnplikten och därför saknar dessa. Samma motsättningar som uppstod inom den militära institutionen – mot det civila – uppstår alltså här, men är riktat mot dem som inte har gjort värnplikt (eller snarare väljer att inte göra det). Det pekar på att självbilden som formades under socialiseringsprocessen inom Försvarsmakten även präglar den sociala identiteten bland medlemmarna efter utträdet ur institutionen. Det förklarar den genomgående positiva inställningen till Försvarsmakten som institution, men även inställningen till dem som har gjort värnplikt.

Implikationen är att värnplikten skapar en stark sammanhållning mellan dem som har genomfört den – vilket är majoriteten av Sveriges manliga befolkning – samtidig som motsättningar skapas mot dem som inte gjort värnplikt; motsättningar som uppstår genom legitimering av värnplikten som både institution och upplevelse. Intressant är också att informanterna beskriver en ökad

tolerans i samband med värnplikten – att de får ett ökat tålamod och större förståelse för andra – vilket då kan tyckas vara motsägelsefullt i förhållande till de motsättningar som skapas. Denna inställning går dock i linje med att de tidigare primära identiteterna (till exempel kön och etnicitet) läggs åt sidan inom Försvarsmakten, samt den institutionella kollektiva identitet som genomsyrar institutionen. Ens upplevelse och därmed institutionens berättigande är dock ett nödvändigt villkor för värnpliktens effekter, vilket gör att motsättningarna till det som hotar dess legitimitet inte upplevs som problematiskt.

De motsättningar vi har sett bland informanterna är främst riktade mot ungdomar som anses fungera sämre som samhällsmedborgare, i och med att de saknar de kvalitéer som värnplikten hade gett dem. Det hade med andra ord varit nyttigt för dem att göra värnplikt, både för sig själva och samhället i helhet, menar de flesta informanter. Då värnplikten i nuläget är vilande, så innebär det även motsättningar – i form av en negativ bild – till kommande generationer. Om man drar det till sin spets innebär det också motsättningar till princip hela Sveriges kvinnliga befolkning, då ytterst en liten andel kvinnor har gjort värnplikt i förhållande till män i Sverige.

Värnplikten har en starkt enande effekt bland dess medlemmar; något som har sin grund i den primära socialisationen de genomgår under värnpliktsåret och därmed består även utanför det institutionella sammanhanget. Försvarsmaktens totala karaktär möjliggör denna form av socialisation. Genom att legitimera upplevelsen uppstår dock motsättningar till människor som inte är en del av sammanhanget. Vår slutsats är att den sociala identitet som formas efter värnplikten förenar dess medlemmar över andra grupperingar i samhället, samtidigt som identifieringen består i exkluderande och nedvärderande av dess motsats.

6 Avslutande diskussion