Den stora tystnaden

Oavsett hur man närmar sig TT:s rapportering om ”ensamkommande flyktingbarn” leder det till samma konsekvenser för barnen och ungdomarna själva. Till tystnad. Man kan exempelvis fundera över hur Foucault skulle tolka den tystnaden. Det han talar om som förbud – att man inte kan eller får tala med alla om vad som helst när som helst – tar sig tydliga uttryck här. Barn släpps inte in i TT:s rapportering. Dessutom ser vi hur den humanitära diskursen delas upp genom principen av skiljandet av förnuft från vansinne – här är det elitens röst som står för förnuftet, och här är det makten – oftast i Migrationsverkets skepnad som avgör skillnaden mellan sant och falskt.

Inom Barnkonventionen – som är en del av våra internationella skrivningar kring mänskliga rättigheter uttalas att även om man är under 18 år ska man få uttala sig i frågor som rör en själv. Det finns även en skrivning om att de stater som ratificerat konventionen ska verka för att medier ger utrymme för människor under 18 år. Här står också att medierna själva ska låta barn uttala sig. Visserligen kan varje enskilt medium välja att avstå av olika relevanta skäl, men TT sträcker sig in på i princip landets alla redaktioner – även etermedier med statlig ryggrad – varför det är förvånande att de här barnen är så marginaliserade.

Ändå kan man sammanfattningsvis säga att de barn som flyr till Sverige – de som rapporteringen utgår ifrån – i TT:s texter inte tillåts påverka sin situation eller läsarens bilder alls. I Foucaults tankar om hur samhället stöter ut det som inte är ”tillåtet”, är tystnaden en av de mer väsentliga mekanismerna (Nilsson, 2008). I TT:s texter – som ju är vår mesta spridda nyhetsleverantör/producent – markeras tydligt att barn som flyr till Sverige inte är intressanta att lyssna till. Objektifiering är ännu

en av de mekanismerna, något som i min analys av TT:s texter får anses bevisat. När dessutom Westerståhl (1972) talar om att ett kriterium för att en text ska anses som ”objektiv”, eller opartisk, är att alla parter får utrymme, är det tydligt att TT i ”alla parter” inte inkluderar de unga flyende.

Inom intersektionalitetsforskningen talar man om hur olika diskriminerande ordningar förstärks genom att de tvinnas samman (Mulinari & de los Reyes, 2005). Här har vi flyktingen som konnoterar till ”invandrare” och våld, samt barn som framför allt hålls maktlösa och inte har något att säga till om. von Feilitzen (2001) menar att grupper som exempelvis etniska grupper, sällan hörs, något som också drabbar barn från de grupperna. Barn och unga som flytt får således dubbla tystnader att kämpa emot i TT:s texter.

Bara problem – TT:s bild av de unga som söker skydd i Sverige

Samtliga diskurser som är representerade i TT:s texter förhåller sig till de barn som flyr till Sverige som att de utgör problem. I huvudsak genom att hota samhället ur en ekonomisk- eller en säkerhetsaspekt, men även eftersom de ses som offer som behöver tas om hand. Ingen av dem som flytt till Sverige har fått uttala sig om något som rör dem. Bilden av barn och unga som flyr blir i TT:s rapportering därför bilden av ett ansiktslöst problem. Det ”ensamkommande flyktingbarnet” är dessutom kopplat till våld, kriminalitet och institutionalisering. Vanligtvis är det en ung man som kommer från ett krigsområde. De har inte kunnat skapa en egen bild av situationen och utan fått ”ärva” andra flyktingars – och ”invandrares” stereotyper – förenklade bilder.

Samhällets rådande bild av hur man ska förhålla sig till barn blir ytterligare en tyngd för dem som kommer ensamma. Att vara på flykt undan våld och övergrepp, bo på en institution samt att vara minderårig är tre försvårande omständigheter om man vill beskriva sin situation via TT.

Konstruktionen av den här bilden sker på flera nivåer: De diskurser som tillåts strida om att få definiera det ”ensamkommande flyktingbarnet” finns inom förvaltning, polisen, politiken och viss mån det humanitära området. Där den diskurs som skulle kunna föra barnets talan – då de inte släpps fram själva – år återhållen och otydlig. De som får uttala sig är i första hand elitkällor vanligtvis med anknytning till Migrationsverket, men också riksdagspolitiker, poliser och någon

kulturpersonlighet. Lokalt varierar källorna något mer mellan politiker, tjänstemän och någon gång en person inom socialtjänsten.

Foucault menade att diskursen avslöjar lika mycket vad den vill dölja som vad den vill framhålla. Kampen om vad som ska ingå i en diskurs begränsar slutligen vad man kan säga om världen. Myndighetsdiskursen i TT:s texter begränsar vad vi kan tala om: siffror och statistik, problem att få tag på boenden i kommunerna och om polisiära ingripanden. Man kan inte berätta om exempelvis vilka individer som kommit, vad de flytt från, deras kompetenser, hur de tänkt och vad de förväntar sig av oss. Kampen för att behålla diskursen ”låst” och därmed utesluta andra tolkningar

är det som Laclau och Mouffe betraktar som politik (Winther Jørgensen & Phillips, 2009, s. 43).

Hur TT ser på frågan – som en fallande byggnad eller ett okontrollerbart

väderfenomen – avslöjas genom sättet man väljer att beskriva området. De flyende barnen som fallande byggnader och obekämpbara väderfenomen skulle alltså utgöra TT:s bild av det politiska läget och kanske dess politiska vision.