Sigrún Eldjárn har nyligen fått det isländska barnbokspriset IBBY och det var sannerligen på tiden. Hon har under flera decennier skickat ifrån sig ett stort antal böcker, huvudsakligen för de yngre barnen, och under de senaste åren också för lite äldre barn. 2006 gav hon ut två böcker, Eyja gullormsins (Guldormens ö) för äldre barn och bilderboken Gula sendibréfið (Det gula brevet). Eyja gullormsins är en saga med realistiska inslag där sagobetonade händelser utspelar sig i en välbekant vardag – titelns ö är den lilla holmen i Tjörnin i Reykjavík. Gula sendibréfið är däremot en ren fantasi, i samma anda som många av Sigrúns tidigare böcker. Den handlar om tre barn och deras äventyr; Logi, som inte är särskilt modig, och hans två vänner Sigga och Nói. Dessutom har Logi en osynlig kompis. Tillsammans drar de iväg över lavafälten för att rädda en kvinna som sitter fast i en ravin. Berättelsen presenteras som en sorts skattkarta vilket gör läsupplevelsen väldigt under- hållande. Att leka med det invanda och bryta upp det har alltid varit kän- netecknande för Sigrúns sätt att arbeta, och så är det också i den här boken. Traditionella könsroller skakas om och en välkänd miljö visas fram ur nya synvinklar. Lekkamraten Sigga har asiatiskt ursprung och Nói sitter i rullstol – men det spelar ingen särskild roll för berättelsen. Det är just denna avspända inställning till det moderna Island som gör Sigrúns verk både minnesvärda och betydande i vår litterära flora. I Sigrún formger för det mesta själv sina böcker vilket medför att läsaren får ett helgjutet intryck av text och bilder. En boks utseende spelar stor roll och man ska inte underskatta det faktum att en väl formgiven bok kan lyfta inne- hållet avsevärt. Det vet de som ingår i författargruppen och förlaget Nýhil. Kännetecknande för deras utgivning har just varit en lyckad formgivning som väckt uppmärksamhet kring verken. Det gångna året skickade gruppen ifrån sig inte mindre än elva böcker, vilket måste betraktas som en bedrift för ett så litet förlag. Av dessa elva utgåvor var tre romaner, Eitur fyrir byrjendur (Gift för nybörjare) av Eiríkur Örn Norðdahl, Fenrisúlfur av Bjarni Klemenz och
Svavar Pétur og 20. öldin (Svavar Pétur och 20:e århundradet) av Haukur
Már Helgason; sex diktsamlingar, Eðalog: Drög að vísindaljóðlist 21. aldar (Eðalog: Utkast till en vetenskaplig poesi för det 21:a århundradet) av Valur
Brynjar Antonsson, Húðlit auðnin (Hudfärgad öken) av Kristín Eiríksdóttir,
nóttin (Och så kom natten) av Þórdís Björnsdóttir, Roði (Rodnad) av Ófeigur
Sigurðsson och A-Ö av Óttar Martin Norðfjörð, som också gav ut biografin
Hannes – Nóttin er blá, mamma (Hannes – Natten är blå, mamma).
Vera & Linus, som gavs ut på engelska av Þórdís Björnsdóttir och Jesse
Ball, är ett prosaverk på gränsen mellan roman och mininovellsamling. Tyvärr lider förlaget av lite brist på självkritik varför kvalitén på utgivningen är en aning ojämn, men det står klart att med snygg formgivning och framgångsrik marknadsföring har de här unga författarna lyckats dra uppmärksamhet till poesin och blåst nytt liv i den litterära diskussionen. Bland annat blev debat- ten om biografin Hannes – Nóttin er blá, mamma intressant. Denna utgåva är i själva verket bara ett hopvikt ark med bearbetade texter från den omtvistade författarens och politikerns hemsida. När verket tronade överst på bästsäljar- listan för biografier hävdade de större förlagen att det inte var rätt att klassifi- cera en sådan broschyr som bok och detta utspel gav upphov till ett förvirrat men ganska underhållande meningsutbyte. Utgåvans marknadsföring blev också omdiskuterad. Den sponsrades av ett stort företag och det var många som tyckte att nu hade marknadskrafterna fått onödigt stort inflytande över ett förlag som utgav sig för att vara radikalt och avantgarde.
Visst är frågan om samarbete mellan kulturen och marknaden en smula känslig, och det är uppenbart att de två inte alltid passar ihop. Dock får man inte glömma att en bra marknadsföring inte utesluter att ett litterärt verk hål- ler hög kvalité, och inte heller behöver det vara så att de böcker som får liten uppmärksamhet automatiskt är mästerverk i det tysta.
Nýhils sex diktsamlingar gavs ut i en serie som kallas Norrænnar bók- menntir (Nordisk litteratur), och en liknande serie diktsamlingar under samma rubrik gavs ut även 2005. Som helhet betraktad har den nya serien större tyngd än den från ifjol, och särskilt värda att nämna är Steinar Bragi, Valur Brynjar Antonsson och Kristín Eiríksdóttir.
I Steinar Bragis Litli kall strikes again leker författaren med pseudonymer och en blogginspirerad stil på ett ovanligt lyckat sätt. Steinar utnyttjar blog- gandets olika egenskaper, som till exempel möjligheten att leka med identite- ten. Texternas författare kallas omväxlande Tinna Timian och Tinni Tímgun, och denna namnväxling med tillhörande könsförvirring passar väl ihop med andra typiska drag i bloggandet. Det är motsägelserna som leder till att den politiska ton som är utmärkande för verket blir mycket tydligare än om det hade rört sig om ett mer okomplicerat perspektiv. Litli kall är den ena av de två böcker Steinar gav ut 2006. Han utkom också med romanen Hið stórfenglega
leyndarmál heimsins (Världens storslagna hemlighet) som är en sorts variant på en Sherlock Holmes-berättelse. Greppet är intressant men håller inte hela vägen. Författaren tar sig vatten över huvudet i denna hypermoderna variant av den berömde detektiven och vi väntar fortfarande på en riktigt lyckad roman av Steinar. Men under tiden kan vi njuta av hans kortare prosaverk.
Eðalog: Drög að vísindaljóðlist 21. aldar är titeln på Valur Brynjar
Antonssons nya diktsamling. I ett slags förord beskriver författaren ett fram- tida samhälle där jorden blivit i det närmaste obeboelig och datorerna eller Internet verkar ha fått ett eget liv. Jordens invånare flockas till en annan planet i luftballonger fyllda av ädelgaser. Boken är sedan uppbyggd av textstycken som bär namn efter olika sorters gaser. Bildspråket är överlag piggt och intelli- gent och boken fungerar väl som helhet. Författaren leker med konstruktionen på ett underhållande sätt genom att ta lösryckta rader ur texten och sätta dem, aningen manipulerade, på egna sidor mellan texterna.
Húðlit auðnin av Krístin Eiríksdóttir består av en rad sammanhängande prosastycken i samma anda som i Kristíns första bok, Kjötbærinn, som kom ut 2004. Det surrealistiska inslaget är lika tydligt som förra gången. Texterna bildar en sorts berättelse om en kvinna som tycks bo i ett stort hus långt från civiliserade trakter. I alla fall måste hennes man ta sig i helikopter till och från huset, men ändå verkar stormarknaden inte vara särskilt långt borta – men det är kanske bara den bistra verkligheten att stormarknader aldrig ligger långt bort. Olika minnen dyker upp, huset kallas slott och de som bor där bär hud-
färgade kronor. I denna sagovärlds kölvatten seglar det upp en liten thriller när diktarjaget lägger fram en ”mycket detaljerad inbrottsplan för en diamant- tjuv”. Boken skulle också kunna kallas för rysare, och dessutom bjuder den på en god portion erotik. Kristín medverkar också till bokseriens snygga design. Hon formger omslagen tillsammans med Örvar Þóreyjarson Smárason. Som nämnts tidigare vill Nýhil framstå som en radikal och avantgardistisk grupp och deras utgivning kännetecknas ofta av häftiga nappatag med formen, vilket ibland verkar bli ett självändamål. Det är därför rätt intressant att jäm- föra några av de unga författarnas experimentella diktsamlingar med den mer erfarne Baldur Óskarssons Endurskyn (Reflektion/Omvärdering). Här har vi en bok som kännetecknas av en konfliktbefriad och chosefri lek med dikten som på alla sätt gör ett piggt och rentav ungt intryck, trots att författaren gott och väl passerat de sjuttio. Men några av de unga författarnas experiment är ändå lyckade, och bland dem kan man särskilt nämna Jesse Balls och Þórdís Björnsdóttirs Vera &
Linus. Där berättas i korta stycken historien om två unga vuxna som lever tillsammans. På alla andra sätt är deras liv mycket ovanligt, för när de inte roar sig med att spela varandra diverse spratt ägnar de sig åt mord, rån och kid- nappning, företrädesvis av barn. Boken är en blandning av saga och skräckis och fungerar både stilistiskt och berättartekniskt. Författarna turas om att skriva kapitel eller stycken och får därmed fram en vällyckad blandning av sammanhang och splittring.
II
Det unga gänget bakom Nýhil har på inget sätt ensamrätten till formexperi- ment. Under 2006 kom det ut två illustrerade diktsamlingar (M)orð og myndir ((M)ord och bilder) av Sindri Freysson och Hákon Pálsson jämte Borg í þoku (Stad i dimma) av Hermann Stefánsson. Döden står i fokus i den förra boken, som ju titeln antyder, och i sin bok Borg í þoku förmedlar Hermann ett alldeles särskilt vackert intryck av en stad i dimma, där bild och dikt elegant komplet- terar varandra. Illustrationerna går hand i hand med dikterna som beskriver hur diktarjaget gör en traditionell poetisk resa genom en främmande stads regnvåta gator. Men trots det välbekanta temat lyckas Hermann fånga en speciell stäm- ning som gör boken till en ovanligt minnesvärd och njutbar läsupplevelse.
I Bragi Ólafssons och Óskar Árni Óskarssons böcker Fjórar línur og titill (Fyra rader och en titel) respektive Ráð við hversdagslegum uppákomum (Råd för vardagliga incidenter) är experimenterandet ännu mera okonstlat. Båda böckerna består av dikter på gränsen till prosastycken, eller till och med bara meningar och goda råd, så som titlarna anger. Böckerna är utgivna på förlaget Smekkleysa, i ett litet, vackert format som passar dessa två utmärkta förfat- tares finstämda humor mycket väl.
Ja, diktkonsten var riktigt livlig under 2006. Kristín Ómarsdóttir gav sig in i julboksfloden, som ännu drabbar den isländska bokutgivningen, med titeln Jólaljóð (Juldikter). I Kristíns dikter blir julen till ett vidunderligt och ganska spralligt äventyr, fullt av änglar, snö, alver och finklänningar. Hannes
Pétursson kom ut med diktsamlingen Fyrir kvölddyrum (Framför kvällens dörr) en vacker och fint arbetad bok som visar att än lever glöden i denne namnkunnige diktare. En lyckträff av samma kaliber var Sigurður Pálssons diktsamling Ljóðorkusvið (Diktkraftscen). Däremot framstod Einar Már
Guðmundssons dikter i Ég stytti mér leið framhjá dauðanum (Jag tar en gen- väg förbi döden) inte som lika övertygande, trots den fyndiga titeln.
Kylan härskar i Linda Vilhjálmsdóttirs Frostfiðrildin, en ovanligt vacker och stark bok om tvångsföreställningar och inre resor. Dikterna bildar en sorts berättelse som beskriver diktarjagets oro för den älskade som färdas i fjällen. En kraftfull naturmetaforik har länge kännetecknat Lindas poetiska språk. Humorn är aldrig långt borta hos Linda och som vanligt riktas sarkas- merna mot diktarjaget självt och den tvångsmässiga oron. De senaste åren har diktsamlingar i form av någon sorts berättelse blivit alltmer gängse och Frostfiðrildin är ett gott exempel på denna strömning. Man börjar osökt fun- dera på om detta kan vara diktens sätt att försöka nå ut till flera läsare – till dem som vill ha romaner eller andra berättelser. Och onekligen är det så att många av dessa diktsamlingar är mera lättillgängliga, om uttrycket tillåts, än de ”traditionella”. Å andra sidan kan man lika väl hävda att det faktiskt är fråga om en återgång till en gammal tradition, till litteraturens guldålder då långa dikter som förmedlade en berättelse var den vedertagna formen. Hur det nu än är med den saken, tycker jag att denna tendens till helhet och berättande är intressant, och i händerna på en mästarpoet som Linda Vilhjálmsdóttir fångas man som läsare av diktberättelsen och tar den till sig.
Denna genre praktiseras också av
Ingunn Snædal som gör en strålande entré på den isländska litteratursce- nen med diktsamlingen Guðlausir
menn: hugleiðingar um jökulvatn og ást (Gudlösa människor: funderingar kring jökelvatten och kärlek). Den innehåller i själva verket en enda
lång dikt, förutom förordet. Dikten är ett slags självbiografi, samtidigt som den är en reseberättelse. Diktarjaget är ute på en resa, på väg till sin farmors begravning, och i bilen finns också hennes syskon. Så långt är detta välbekant, reseminnen är ett klassiskt diktartema. Men därmed är inte allt sagt, en dikt kräver ju alltid eftertanke. Bakom detta tillsynes enkla, bakom den välbekanta formen, finns något förunderligt som Ingunn lyckas trolla fram. Långsamt bygger hon upp en hel värld av rörelse, bilder, dofter och ljud. Boken är ovan- ligt väl genomarbetad ända från den inledande dikten, som är ett gott exempel på den klarhet som kännetecknar Ingunns dikter och som gör dem både till- gängliga och starka för läsare som kanske annars avskräcks av poesi.
III
Färre är det som avskräcks av romanen, som också är islänningarnas mest omtyckta litterära genre. Det är romanerna som säljs mest och det är om dem den litterära diskussionen oftast handlar. Bokåret 2006 var dock inte särskilt generöst med goda romaner. På något sätt verkade det som om författarna inte riktigt lyckades göra något av sina goda idéer, och några höjdpunkter att tala om blev det därför inte. Exempel på verk som i förstone verkade intressanta men visade sig vara väldigt ojämna är Fljótandi heimur (Flytande värld) av
Sölvi Björn Sigurðsson, en berättelse med fantasiinslag, inspirerad av den japanske författaren Haruki Murakami, Gaddavír (Taggtråd) av Sigurjón
Magnússon, som berättas med omvänt tidsperspektiv, Í húsi Júlíu (I Julias hus) av Fríða Á. Sigurðardóttir, en dramatisk berättelse om systrar och Undir
himninum (Under himmelen) av Eiríkur
Guðmundsson, som handlar om hur en översättning av en roman går överstyr.
En hel del kriminalromaner kom ut.
Arnaldur Indriðason gav ut Konungsbók, mycket mera av en thriller än hans tidi- gare böcker, en underhållande berättelse som tyvärr saknade slagkraft. Farþeginn (Passageraren) heter Árni Þórarinssons och Páll Kristinn Pálssons kriminalro- man som handlar om en man som av en slump blir indragen i ett mordfall.
Stella Blómkvist är höggravid i Morðið í
Rockville (Mordet i Rockville) och Yrsa
Sigurðardóttir skildrar spöken från det förgångna i Sér grefur gröf (Den som gräver en grav). Det bästa fyndet i genren var Ævar Örn Jósepssons polisroman Sá
yðar sem syndlaus er (Den som är utan skuld), som innehåller både skarp samhällskritik och festligt skildrade karaktärer i en berättelse om korruption i en religiös sekt.
Av övrigt, mera lättviktigt, material kan nämnas Jökull Valssons Skuldadagar (Berättelse om skuld) som utspelar sig i narkotikakretsar i Reykjavíks undre värld, och Sigrún Davíðsdóttirs Feimnismál (Något genant) som skildrar ett kärleksförhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man. Högljuddast av alla böcker var Skip (Skepp) av Stefán Máni, en roman som tar hjälp av thriller- och rysargenren på ett kraftfullt och gripande sätt. Romanen skildrar en ödesdiger resa med fraktskeppet Per se. Ombord finns en ganska färgstark besättning som består av en börsjobbare, en indrivare, en mördare, en djävuls- dyrkare, en fascist och en kommunist, förutom en homosexuell kock. Vädret är nyckfullt och händelserna mystiska.
Förutom de romaner som räknats upp ovan kom det ut ett antal böcker utgivna på små förlag eller av författarna själva. Det var romaner av diverse sorter, från fantasiberättelser till ett slags levnadsskildringar i romanform. Med tanke på de onödiga bristerna i en så stor del av de större förlagens romanutgivning, funderade jag på om man möjligen kunde skylla dem på en alltför snäv utgivningspolicy som tar mera hänsyn till marknadskrafterna än kvalitén, och undrade om det kanske skulle dölja sig några guldklimpar ute i vildmarken. Tyvärr visade sig så inte vara fallet. IV Turligt nog var romanen inte alldeles livlös under 2006. Tre riktigt läsvärda romaner kom ut, helt olika varandra men var och en lysande på sitt sätt.
Auður Jónsdóttirs Tryggðarpantur (Vårdtecken) är en sedelärande berät- telse om samröret mellan invandrare och infödda, skildrat som en konflikt i ett hem, där den välbeställda Gísella erbjuder tre hemlösa kvinnor att hyra ett rum i hennes lägenhet efter att hon råkat i penningknipa. Auður Jónsdóttir har fått stor uppmärksamhet på den isländska bokmarknaden. Fyra gånger har hon nominerats till Isländska litteraturpriset och fått det en gång för roma- nen Fólkið í kjallaranum (Folket i källaren). Det är ingen liten bedrift med tanke på att hennes sammanlagda utgivning uppgår till sex titlar. Miljön i
Tryggðarpantur är en storstad där det numera också bor ett stort antal invand- rare. Kvinnorna som flyttar in hos Gísella är alla första eller andra generatio- nens invandrare, och med det sagt är det inte svårt att förstå vad bokens tema är. Trots att det är lätt att påpeka att Auðurs roman är en sedelärande berättelse ska man nog vara försiktig med att helt avfärda den som sådan. Man kan också utan svårighet närma sig boken ur feministisk vinkel. Hemmet har länge varit kvinnors arena, och man kan tolka Tryggðarpantur helt och hållet som en strid om denna arena, en strid som denna gång inte sätts i ett förenklat och uttjatat
könsperspektiv, utan i ett mycket originellare sammanhang som innefattar stri- der mellan olika kvinnor som var och en har sin egen uppfattning om hemmet och de olika behoven innanför dess väggar.
Poeten Sturla Jón Jónsson rör sig mycket långt från hemmet i Bragi
Ólafssons roman Sendiherrann (Ambassadören). Sturla befinner sig på poesifestival i Litauen under en stor del av romantiden, och minnen om en avliden släkting som har med Sturlas nyutgivna diktsamling att göra, flätas in i händelseförloppet. En ny ytterrock som stjäls får också en roll i berättelsen.
Sendiherrann kännetecknas av Bragis välbekanta stil där de komiska inslagen ibland är av den arten att man sätter skrattet i halsen. Det här är en snyggt uppbyggd roman som bland annat handlar om poesins situation i dag. Sturla har bestämt sig för att överge dikten och ägna sig åt prosaverk i stället. Bragi leker inte bara med debatten om poesins situation, utan om diktandet i stort. Funderingar kring hur man definierar en thriller vädras, och så skriver Sturla
två artiklar om poesifestivalen. Den ena artikeln författar han innan han ger sig av, och den visar fram den här sortens evenemang i rätt hånfulla ordalag. Den andra skriver han på plats i Litauen och där kommer det i stället fram en ganska upphöjd syn på diktens kraft. Redaktören för den kulturtidskrift där artikeln ska tryckas tycker bättre om den senare, men den förra ligger mycket närmare Sturlas upplevelse av festivalen. Med det här greppet kan Bragi smyga in en kritik av poeternas och litteraturens värld som ibland tar sig själv på alltför stort allvar.
Både Tryggðarpantur och Sendiherrann är ganska stora böcker om stora ämnen, i motsats till Kristín Steinsdóttirs roman Á eigin vegum (Sin egen väg). Kristín är framför allt känd som barnboksförfattare och dramatiker, men gav 2004 ut vuxenromanen Sólin sest að morgni (Solen går ner på morgonen). Den berättelsen var både vacker och gripande, och det samma kan sägas om den nya romanen. Kristín har en sparsmakad och välavvägd poetisk stil som hon utnyttjar för att förmedla en oerhört stark berättelse, och även om hennes verk till omfånget mest påminner om kortromanen eller novellen, ligger de form- mässigt närmare ”vanliga” romaner.
Á eigin vegum är berättelsen om änkan Sigþrúður som bor i Reykjavík och tjänar sitt uppehälle som tidningsbud. Hennes liv har alltid kännetecknats av anspråkslöshet, vilket inte hindrar att även hon har drömmar. Sigþrúður är uppvuxen ute på landet och saknar släktingar. Hennes ena hand är inte helt normal, den påminner om labben på en säl. Det har medfört att hon har haft