En nationell domstol ska således pröva avtalsvillkors skälighet ex officio enligt EUD:s praxis. För detta ska det inte krävas någon aktivitet från konsumentens sida. Ifall konsumenten samtycker till att ett oskäligt avtalsvillkor tillämpas, ska det dock tillämpas, vilket uttalades i
Pannon GSM. Detta innebär dock inte att en nationell domstol är bunden av yrkanden som
konsumenten avger i processen, ifall konsumenten medger näringsidkarens talan på ett sätt som omöjliggör ogiltigförklaring av ett oskäligt avtalsvillkor. Stöd för detta går att finna i
Asbeek Brusse.89
Omständigheterna i det målet var att två konsumenter, ett par, hade ingått avtal med en näringsidkare om hyra av en lägenhet. I de allmänna villkoren för uthyrningen fanns dels en klausul som föreskrev att dröjsmålsränta skulle utgå på förfallen men ej inbetald hyra. Dröjsmålsräntan uppgick till 1 procent av det obetalda beloppet per månad. Förutom detta var
35 hyresgästen dessutom skyldig att betala ett direkt utkrävbart vite om 25 euro per dag för varje förpliktelse som hyresgästen inte fullföljde enligt hyresavtalet. Efter att paret hade underlåtit att fullgöra sina hyresbetalningar under drygt ett år, väckte näringsidkaren talan vid nationell domstol. Denne yrkade att paret skulle betala ett belopp på sammanlagt 13 897, 09 euro. Av detta utgjorde 156, 67 euro upplupen avtalad dröjsmålsränta och 8 325 euro avtalsstadgade viten. Underrätten biföll näringsidkarens talan fullt ut, varpå konsumenterna överklagade.90 I överrätten framställde konsumenterna ett yrkande om att vitesbeloppen skulle jämkas. Som grund anfördes att de yrkade vitesbeloppen inte stod i proportion till den skada som näringsidkaren hade åsamkats av dröjsmålet. Enligt nationell civilrätt skulle vitesklausuler jämkas av domstol ifall billighetsskäl så krävde och konsumenten begärde det. Enligt nationell processrätt var överrätten bunden av parternas yrkanden och grunder, såsom de utformats i de första inlagorna som parterna skickat in till överrätten. Detta hindrade dock inte domstolen från att tillämpa tvingande lagbestämmelser som var tillämpliga i målet, även om dessa inte hade åberopats av parterna. Den nationella domstol som skulle döma var därmed av nationell rätt förhindrad att ogiltigförklara vitesklausulen ex officio. Målet vilandeförklarades, och domstolen ställde i relevanta delar följande fråga till EUD: ”Innebär den omständigheten att artikel 6 i direktivet ska betraktas som en bestämmelse som är likvärdig med de nationella regler som i den interna rättsordningen utgör tvingande rätt att den nationella genomförandelagstiftningen beträffande oskäliga avtalsvillkor ska anses utgöra tvingande rätt i ett mål mellan enskilda, med följden att den nationella domstolen, såväl i första som i andra instans, är behörig och skyldig att ex officio (och således oavsett vad som har åberopats av parterna) pröva ett avtalsvillkor med tillämpning av den nationella genomförandelagstiftningen och fastställa att avtalsvillkoret är ogiltigt om domstolen finner att det är oskäligt?”
EUD ansåg att frågan om huruvida nationella domstolar var bundna av parternas yrkanden och grunder, inte var reglerat av EU-rätten. Frågan skulle därför bedömas utifrån principen om medlemsstaternas processuella autonomi. EUD ansåg att frågan implicit hänförde sig till likvärdighetsprincipen. Beträffande denna princip, hade EUD redan slagit fast att artikel 6 i direktiv 93/13 skulle anses likvärdigt med bestämmelser som i nationell rätt utgjorde tvingande rätt. Då den nationella domstolen hade behörighet att ex officio pröva om en rättshandling var giltig utifrån tvingande nationella bestämmelser, skulle den således även
36 utöva denna behörighet för att ex officio pröva om ett avtalsvillkor var oskäligt utifrån direktivet.91 En sådan skyldighet skulle även föreligga för den nationella domstolen när den inte hade en skyldighet, men väl en möjlighet, att ex officio pröva huruvida ett sådant avtalsvillkor var förenligt med nationella bestämmelser som utgör tvingande rätt. EUD erinrade vidare om tidigare uttalanden enligt vilka nationella domstolar ska vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt för att säkerställa att ett oskäligt villkor inte är bindande för konsumenten.92 Utifrån detta, och utifrån övrig tidigare praxis från EUD, ansågs det påkallat för att uppnå det skydd som föreskrivs i direktivet, att en nationell domstol som ex officio har fastställt att ett avtalsvillkor är oskäligt enligt direktivet, ”kan dra alla slutsatser härav utan att vänta på att konsumenten – efter att denne underrättats om sina rättigheter – framställer ett yrkande om att detta villkor ska ogiltigförklaras.”93 EUD formulerade därmed sitt svar enligt följande: ”Rådets direktiv 93/13 ska tolkas så, att – när den nationella domstolen – i ett mål som anhängiggjorts av en näringsidkare mot en konsument angående fullgörelse av ett avtal – enligt nationell processrätt är behörig att ex officio pröva om det avtalsvillkor som utgör den rättsliga grunden för talan är förenlig med tvingande nationella bestämmelser, så ska denna domstol på samma sätt, om den finner att detta avtalsvillkor omfattas av direktivet, ex officio pröva om avtalsvillkoret är oskäligt utifrån de rekvisit som anges i direktivet; - när den nationella domstolen enligt nationell processrätt är behörig att ex officio ogiltigförklara ett avtalsvillkor som strider mot ordre public eller mot en tvingande lagbestämmelse, då sistnämnda bestämmelse har en sådan innebörd att detta är motiverat, så ska den nationella domstolen i princip – efter att ha berett parterna tillfälle att i ett kontradiktoriskt förfarande yttra sig däröver – ex officio ogiltigförklara ett avtalsvillkor som den funnit vara oskäligt utifrån de rekvisit som anges i direktivet.”