I sin bok Representing Reality (1996) tar Jonathan Potter upp två framträdande metaforer vilka visar på två synnerligen skilda sätt att uppfatta språket.[89] Den ena metaforen likställer språket med en spegel där språkliga beskrivningar passivt reflekterar världens sakförhållanden. (Denna metafor känner vi igen sedan den tidigare diskussionen om realismens problematik samt redogörelsen för Wittgenstein respektive Austin.) Metaforen säger visserligen inte att språket måste beskriva världen korrekt, den kan exempelvis missrepresenteras genom missförstånd och lögner, vilket emellertid inte minskar spegelmetaforens betydelse. De språkliga beskrivningarna är fortfarande speglingar av en yttre verklighet (som betraktas som måttstock för varje beskrivnings sanningsvärde) – det är endast spegeln som blivit smutsig eller skev.[90]
Den andra metaforen, vilken kan ses som den vägledande idén för Potters bok om diskurspsykologi, omfattar språket såsom en byggnadsplats och implicerar att språkliga beskrivningar både konstruerar världen och själva är konstruerade. Denna metafor känner vi återigen igen från både Wittgenstein och Austin, men också från den inledande diskussion utifrån
Nietzsche samt från utläggningarna om de olika diskursanalytiska perspektiven.[91] Det är en metafor som markerar att beskrivningarna är ”human practices, and that descriptions could have been otherwise”.[92] Till skillnad från spegelmetaforens passivitet, där varje språkligt uttryck blott är ett återsken av det redan givna och fixerade, finner vi i metaforen om byggnadsplatsen en aktivitet och föränderlighet som överskrider varje omedelbar korrespondens mellan det språkliga och världen. Men hur ska vi beskriva skillnaden mellan det språkliga och världen? Ja, om vi nu kan synliggöra en sådan skillnad förstås. Var inte frågan just hur vi ska beskriva denna skillnad och innebär då inte detta, mot bakgrund av att språket både är konstituerande och konstituerat, att vi inte kan komma runt språket, att vi kan inte finna någon utomspråklig kontext och därför inte heller har möjlighet att hänvisa till en värld bortom eller utanför språket?[93] Låt oss tills vidare lämna denna fråga och i stället rikta uppmärksamheten mot de möjligheter som ryms i att, åtminstone tillfälligt, sätta de ontologiska frågorna åt sidan.[94] Potter säger sig ha valt byggnadsplats-metaforen på pragmatiska grunder och vi skall inte säga emot honom utan snarare göra gemensam sak i att uppmärksamma de möjligheter till intressanta analyser (här i formen av det diskurspsykologiska perspektivet) som vecklar ut sig utifrån denna metafor.[95]
Det perspektiv som Potter intar kallas som sagt för diskurspsykologiskt och kan bland annat betraktas som ett ifrågasättande och nyanserande av mer traditionella perspektiv inom psykologin. Följande beskrivning kan hjälpa oss mot ett definierande av den diskursiva psykologin:
[T]he main thrust of DP [discursive psychology] is not to close down psychology departments, but to counter and invert what mainstream psychology has done with discourse, which is to treat it as the expression of thoughts, intentions and cognitive structures. The 'inversion' offered by DP is to start with discourse itself, and to see how all of those presumptively prior and independent notions of mind, intention, motive, etc., are topicalized, categorized and, in various less direct ways, handled and managed within discourse itself.[96]
Kontrasten med kognitivistisk psykologi handlar här inte om att framställa ett alternativ till denna form av psykologi, utan snarare om en omformulering av begreppet kognition, bort från betonandet av inre entiteter och processer som vårt språks grund och mot betydelsen av den sociala
konstruktionen av språket genom interaktion.[97] Kognitivism kan för övrigt, för att ge en preliminär definition, betraktas som ett psykologiskt perspektiv (snarare än en teori) som dels är positivistisk genom hävdandet att den mänskliga psykologin kan förklaras genom experimentella och empiriska metoder, och som dels är reduktionistisk i bemärkelsen att interna mentala tillstånd eller entiteter kan förstås i sig själva och betraktas som i kausal mening bakomliggande varje mänskligt beteende.[98]
Den diskursiva psykologin är enligt Potter i stället någonting praktiskt och menar med detta att perspektivet är intimt sammanlänkat med människors språkliga praktiker.[99] Psykologiska kategorier är i det här fallet inte relevanta i egenskap av underliggande mentala processer i människors huvuden, utan såsom ”a kitbag of resources for doing things”.[100] Dessa verktygslådor av psykologiska kategorier (i. e. språkliga praktiker) är inte på något vis extraordinära utan tätt invävda i människors vardagliga handlande (i producerande av konversation likväl som text) och är för den diskurspsykologiskt inriktade forskaren av intresse utifrån vad människor gör med dessa språkliga verktyg i den sociala interaktionen med sina medmänniskor och hur dessa verktyg också
bygger upp denna interaktion.[101]
En anmärkning om begreppet diskurs kan vara på sin plats eftersom perspektivet trots allt benämns diskursiv psykologi. Potter säger att fokuserandet på diskurser här betyder att ”the concern is with talk and texts as parts of social practices”, ett fokus som visserligen konstaterats ovan, men vilket i förhållande till begreppet diskurs förtydligar skillnaden gentemot etnometodologin – en diskursanalytisk ansats med vilken diskurspsykologin onekligen har mycket gemensamt.[102] Den definition av diskurs som Potter anger kan ses som bredare än det diskursbegrepp som omfattas av etnometodologin, där tal och texter uppfattas som det som producerar kulturen, vilken inte är något annat än helheten av sociala praktiker – det finns inte någon form av dekontextualiserat ramverk för dessa praktiker, för talet eller texten. Etnometodologerna Francis och Hester (2004) säger till exempel att den gemensamma kulturen inte skall uppfattas såsom ”something that lies behind people's talk and action, neither should it be conceived as a disembodied system excercising explanatory force over that talk and action” och vidare att denna gemensamma kultur i stället skapas ”in and through the making of observations of sameness and difference”.[103] Vi ser att Potter
däremot betraktar tal och texter som delar av de sociala praktikerna, inte som deras skapare eller som inbegreppet av dessa praktiker. Potter lämnar alltså utrymme för någonting mer utöver det etnometodologiska betonandet av de sociala praktikernas specifikt situationella karaktär.[104] Är det då fråga om någon dekontextualiserad kultursyn? Nej, men däremot om de sociala praktikernas
retoriska konstruktion (vilket inte skall förstås som något utomspråkligt manipulerande av det
sociala, tvärtom; den retoriska karaktären är lika inomspråklig som allting annat), vilket är en aspekt av det diskurspsykologiska perspektivet som ger den en samhällskritisk udd som inte återfinns hos etnometodologin, men som den däremot delar med foucaulteanska perspektiv. Potter menar dock att den diskursiva psykologin i högre grad fokuserar på språkliga praktikers specifika kännetecken än vad foucaulteanska perspektiv gör.[105]
Genom att människors språkliga konstruktioner ständigt framställer någon form av
verklighet, en bild av hur någonting faktiskt är (oaktat om detta är intentionellt eller ej), rymmer de
språkliga yttrandena retoriska aspekter genom att dessa bilder av verkligheten alltid utesluter andra möjliga, reella eller potentiella, verklighetskonstruktioner.[106] Det är viktigt att poängtera att retorik inte syftar på någon form av argumentativa resonemang eller dylikt, utan att varje yttrande både utifrån sitt innehåll och i blotta egenskapen av att vara ett yttrande, underminerar och utesluter andra tänkbara yttranden.[107] Vi känner vid det här laget igen detta, bland annat från den tidigare redogörelsen av Foucault och de där omnämnda utestängningsprocedurerna. Det är en poäng som kommer att utvecklas ytterligare längre fram i texten.
Potters bok Representing Reality (1996) kan nu bland annat ses som en presentation och ett betydelsegörande av en mängd olika språkliga, och förvisso retoriska, tekniker som människor använder för att konstruera beskrivningar av världen, konstruktioner som på skilda och tämligen intrikata sätt bygger upp föreställningar om världens fakticitet. Tanken är nu att baserat på Potters framställning av diskurspsykologin och utifrån de specifika tekniker, procedurer och kategorier som diskuterats av honom, genomföra en textanalys, eller riktigare, att låta den specifika texten uttrycka och belysa det diskurspsykologiska. Men först ett metodologiskt mellanspel, som dock inte bär anspråk på att vara någon redogörelse för specifika tillämpningar – snarare på att vara ett försök till en preliminär positionering av diskursanalysen i relation till ett traditionellt metodbegrepp.