Avsikten med denna studie var att undersöka hur äldre på särskilda boende upplever kvalitet. Upplevelser av kvaliteten tolkas olika. Ett stort problem med detta i en organisation som trots allt massproducerar en tjänst är att människor upplev saker olika och har olika behov. Lösningen på detta har blivit att standardisera ett sätt att behandla alla olika. Genom att tanken om kvalitet berör och påverkar alla i organisation kan man argumentera att kvalitetsarbete också är en demokratisk företeelse eftersom den bygger på att alla är involverade. Vi anser att New Public Management på äldreomsorgen,
• Bygger på idén om medborgarnas valfrihet. • ”Kunden i centrum” – Hon har makt att besluta
• Kundernas efterfrågan som skall styra organisering och inriktning • Individualisering
Denna starka betoning av individualisering kan ses som ett tecken av NPM, kunden i fokus. Två av våra intervjuobjekt talar om apropå terminologi (hur man benämner brukarna) att även om man inte själv använder begreppet kund, eller att man inte anser det tillämpligt (eftersom omvårdnadssituationen inte på något vis kan liknas vid en kundrelation som baseras på val) så är kundperspektivet användbart och närvarande. Kundperspektivet är användbart, kanske inte i betydelsen ”kunden har alltid rätt”, men i fokuseringen på vad brukaren behöver och vill ha. Kundbegreppet upplevs också som ett sätt att föra in respekten för brukaren i processen. En majoritet av våra intervjuobjekt har dock aldrig använt begreppet kund och kan inte se ett organisationsklimat där detta blir den allmänna beteckningen. Vi drar dock paralleller till ”kunden i fokus” i den starka betoningen på bemötande, individuella önskemål och behov. Kvalitetstänkandet finns inom hela företaget med utgångspunkt i TQM. Det innebär att arbetet skall kvalitetssäkras för att alla berörda, såväl boende som deras anhöriga och de anställda, skall känna sig nöjda.
50 Betydelsen av att ha en meningsfull vardag som äldre är som tidigare berörts, någon som står i Socialtjänstlagen (2001:453 kap 5 § 4). I SoL (Ibid) står att de äldre måste ges möjlighet att bland annat ha en aktiv och meningsfull vardag i gemenskap med andra. Här menar man alltså att en aktiv vardag med sysselsättning innebär en meningsfull vardag. Detta är intressant tycker vi. Men vem är det som bestämmer vad som är en meningsfull vardag? Är det inte de äldre själva? Naturligtvis förstår vi att det är positiv med aktivitet oavsett om man är gammal eller ung. Men det måste vara någon som de väljer själv.
Hur är det då för de äldre som inte kan tala för sig och uttrycka sin
mening? Här är det ju andra som bestämmer över den äldres vardag. För äldres möjlighet att aktivera sig om dagarna och i så fall på vilket sätt? Under intervjuer var vi förvånades över att en av kvinnorna inte gjorde någonting om dagarna. Detta var, om jag förstår saken rätt, något hon var ledsen över. Vad hade man kunnat göra för henne och varför hade ingenting gjorts?
Varför ges de äldre ingen möjlighet till exempelvis att komma ut i naturen idag? Att komma ut och få frisk luft bör sannolikt vara något som de flesta tycker om. Men återigen vem ska bestämma detta? Vi tror att det är brist på resurser som gör att en del äldre kanske inte kommer ut på
exempelvis promenad idag. Det finns helt enkelt ingen tid for detta. Vad som är intressant är den kvinna vi intervjuade som tyckte om att göra ingenting, bara sitta och tänka. Hon behövde inte aktivera sig för att känna sig tillfreds med tillvaron. Lyssnar vi på de äldre och hur efterlevs egentligen de mål som finns för äldrepolitiken idag? Vem bestämmer vad som är bäst för de äldre som har svårt att tala men är rörliga? Vem vet deras önskemål?
Alla människor upplever inte kvalitet på samma sätt, och det beror till största det vad man som en individ värderar högst. Nästan alla
51 de äldres liv var hur de såg på egen vård- och omsorgssituation och hur de mådde fysiskt och psykiskt. De vi intervjuade hade alla utom en anpassat sig till sin vård- och omsorgssituation och kände sig nöjd trots fysiska handikapp. Mannen som hade svårt att anpassa sig ville så gärna kunna gå igen. Han tycker att det är jobbigt att sitta i rullstol hela tiden. Hur viktigt är det då att man kan anpassa sig till den situation som man befinner sig i och måste då anpassa sig? Att anpassa sig är bra samtidigt känns som det är ett ganska stort krav på en gammal person som har sina krämpor, osv. Man måste kanske inte anpassa sig, frågan är vad som händer om mannen som sitter i rullstolen protesterar och säger ifrån och exempelvis kräver mera aktiviteter än man får? Han sa att han ville ha mera gymnastik, alltså mera aktivitet i sitt liv. Varför fick han inte det? Han kanske skulle kunna anpassa sig bättre om han också fick den hjälp han så gärna ville ha. Om nu anpassning är viktigt, vilket kanske kan diskuteras.
Vad som också kom fram i undersökning var de äldres relationer till anhöriga och personal. Om den hade anhöriga och om de träffade dem diskuterades. Alla i min undersökning hade kontakt med anhöriga i mer eller mindre uträckning. Sällskapet hade däremot minskat med åren då många vänner exempelvis hade gått bort. Relationen till personalen var mycket bra för de flesta intervjuade. Ett par informanter tyckte däremot att en del i personalen slarvar och gör dåligt ifrån sig medan de andra vet vad de ska göra. Betydelsen av personal som de äldre trivs med och har en bra relation till bör sannolikt vara centralt i äldreomsorgen. Hur ska de äldre annars kunna trivas och må bra i sin vardag? Vad som också kom fram var att de äldre alla ansåg att deras umgänge med de vänner som fortfarande fanns kvar i livet hade minskat sedan de flyttade till
servicehus. De hade nu svårt att ta sig ut och hälsa på vänner av olika skäl. En av anledningar var att de nu bodde långt ifrån sina vänner, en annan att de sällan kom ut numera. Varför de äldre sällan kom ut är något vi aldrig riktigt fick svar på. Kanske var det så att det inte ingick i den
52 hjälp de äldre hade. Detta kvarstår obesvarat. Vikten av att ha ett socialt liv som äldre är intressant att fundera över. Det har diskuterats i media om den ensamhet som finns hos många äldre. Är det helt enkelt så att de äldre inte är beviljade av kommunen att till exempel få komma ut och promenera, att få chans att resa och hälsa på anhöriga?