Produkterna som valts hade som syfte att sikta in undersökningarna på olika användningsområden. En elektrisk, en mekanisk och en hybrid mellan dessa. Mutterdragaren stod för det mekaniska och haptikenheten är starkt beroende av styrningen från elektroniken.
Borrmaskinen var därför en elektromekanisk hybrid men som senare ansågs ha större vikt i den mekaniska biten.
Mutterdragaren är konstruerad på ett sådant sätt att handtaget tillsammans med handtagspin, fjäder och mutter är helt beroende av att de sitter ihop med omledaren för att fungera, vilket talar för att de borde sitta tillsammans i en modul. Om dessa inte skulle vara i samma modul behöver gränssnittet mellan modulerna standardiseras eller alternativt lägga Modul 5 med omledaren i en och samma modul. Men oavsett viktning borde Modul 1 och 5 slås ihop till en då dessa två tillsammans uppfyller den viktiga funktionen för tillströmning och riktning av tryckluften som driver motorn.
Om Modul 1 och 5 först kombineras så har det ingen större påverkan på resterande modulers indelning då de enda modulerna som skiljer sig åt med avseende på viktningarna är Modul 2 och 3. Det som skiljer modulerna mellan viktningarna är att åtdragshöljet byter modul. Åtdragshöljet fungerar som en del i gränssnittet mellan Modul 2 och 3 för att se till att dessa sitter ihop, där den andra delen i gränssnittet är överföringen av mekanisk energi från modul innehållande motor till modul innehållande koppling. Utifrån det kan höljet placeras i någondera modul. Då modulerna 4 och 6 ser likadana ut för båda viktningarna samt att de var för sig uppfyller viktiga funktioner så lämpar dem sig väl som moduler.
Eftersom stor vikt läggs på mutterdragarens prestanda samt att produkten vid nedmontering observerades ha en kompakt konstruktion kan det vara svårt att modulindela produkten. Däremot är den antagligen redan modulariserad till en viss grad. Det kan även vara så att kraven på prestanda är så stora att det är bättre med en helt eller delvis integrerad produktarkitektur för att uppnå dess funktion. Algoritmen IGTA++ tycks ändå ha fått till bra moduler då resultatet är stabilt med tanke på likheterna mellan viktningarna.
Modulindelningen efter klustring med IGTA++ är bra men behöver ändå lite modifikationer för att bli helt godkänd. Som nämnts tidigare är Modul 4 och 6 bra men 1 och 5 skulle behöva bli en modul. Eventuellt ska även Modul 2 och 3 läggas ihop men då blir modulerna väldigt stora. Med hänvisning till det som nämnts fungerar båda viktningarna om man sätter ihop modul 1 och 5 till en, eftersom det då erhålls fem moduler innehållande kompletta funktioner.
Att borrmaskinens moduler blev lika för de olika viktningarna trots många iterationer tyder på att den antagligen är modulindelad från början. De verkliga modulerna kan däremot skilja sig från de resultat som redovisats här.
Modul 2 är bra men strömstyrningen skulle behöva läggas in i den modulen. Strömstyrspaken från Modul 6 kan då läggas in i Modul 3 som innehåller chassit. Största delen av Modul 1 är bra men borrchucken orsakar lite problem. Mellan planetväxelhållare och utgående planetväxel till borrchucken ska två andra moduler in (Modul 4 och 5). Det kan bli lite problematiskt vid konstruktion men kan lösas genom att ha tydliga restriktioner vid design av Modul 4 och 5. De två modulerna borde även av den anledningen slås ihop. Men även tydliga restriktioner och krav för konstruktion av Modul 1 krävs. Det blir hur som helst ett gränssnitt som noga måste tas till hänsyn vid konstruktion av modulerna.
Inuti planetväxelhållaren finns ett antal små kulor som hålls fast i sidled av planetväxel och bricka. De har inte tagits till hänsyn i DSM eftersom funktionen av kulorna var oklar och att de var förhållandevis små. Alltså antogs deras funktion bidra till hela funktionen av planetväxelhållaren och kunde därmed bortses från. Däremot har det insetts att kulorna tillsammans med planetväxel och planetväxelhållare fram till och med täckande plastbricka uppfyller en momentbegränsande funktion. Ett problem som uppkommer då är att planetväxelhållaren är del utav två viktiga funktioner, säkerställandet av mekanisk överföring av moment till planetväxeln (och i längden till borrchucken) samt en kopplingsfunktion (där momentkulorna sitter inuti planetväxelns vägg). Med hänsyn till den undersökta konstruktionen borde Modul 1,4 och 5 slås ihop för att få en modul som enhetligt uppfyller två funktioner, nämligen överföringen av mekaniskt moment samt den momentbegränsande funktionen från kopplingen.
Borrchucken samt batteri borde vara egna moduler eftersom de innehåller tungt integrerade komponenter eller materialspecifika egenskaper (galvaniskt element). Annars lyckades algoritmen dela in borrmaskinen i moduler någorlunda bra med tanke på de komplicerade beroendena. Det tyder på att algoritmen ändå fungerar bra på redan modulariserade produkter, om man antar att borrmaskinen redan är modulindelad med tanke på resultaten.
I version 1 av haptikenheten, Modul 1 för båda viktningarna ingår hela chassit och L-profilerna.
Det är en bra modulindelning men möjligtvis skulle L-profilerna flyttas till modulerna som innehåller vajerspännskruv och vajer eller räls och linjärled. I viktning 2 har plaströr vänster hamnat i Modul 2, men skulle passa bättre i Modul 5. Placeringen av manöverdonsplattan är bättre i viktning 1. Modul 2, viktning 1 innehåller vajerspännskruv, motor, enkoder och vajer för vänster men de högerberoende delarna har delat upp sig (Modul 7 och 10). I viktning 2 är både höger och vänster uppdelade. Eftersom haptikenhetens interaktioner och hur viktiga de är gentemot varandra inte är helt känt är det oklart om modulerna borde slås ihop eller vara för sig.
En idé skulle kunna vara att sätta L-profil med motor och enkoder i en modul och räls, Linjärled, vajerfäste, vajerspännskruv och vajer i en. Då får man en modul där allt som behövs för att återkoppla till enkodern ligger i ett paket.
Modulindelnignen som resultatet visade är inte fel men behöver bearbetas. Det är inte den ideala indelningen och många moduler skulle behöva slås ihop för att få till block med färdiga funktioner. Antagligen är det för många komponenter som bara interagerar med en eller två andra vilket resulterar i moduler med två till tre komponenter i. Av den anledningen verkade algoritmen inte fungera så bra som önskat på denna produkt och den DSM som användes.
I version 2 av haptikenheten verkar modulindelningen i grunden vara densamma som för version 1 men med många fler komponenter. Därför uppstår här samma problem med små moduler som inte uppfyller en hel funktion, men blir ännu mer framträdande med fler kopior av komponenter.
En märklig avvikning är att en L-profil och en kulled för båda viktningarna inte lägger sig i samma modulstruktur som de andra fem komponenterna av samma sort. I viktning 1 har framsidoplattan även hamnat i en annan modul än resterande delar av chassit som ligger i Modul 1.
Som sades i analysen användes viktningar av komponenternas interaktioner för att försöka få önskade moduler. Vissa interaktioner kan vara viktigare eller mer centrala än andra för produktens funktion. Men eftersom någon kravspecifikation inte fanns tillhanda uppskattades komponenternas interaktioner och deras relevans för den generella funktionen. Därför kan viktningarna möjligen önskas göra på annat sätt om information angående de riktiga kraven finns tillgänglig. Det skulle eventuellt kunna leda till att modulerna blir bättre, men de skulle även kunna bli sämre. Dessutom är åsikten om modulernas duglighet helt godtycklig i enlighet med analyserna som gjorts i undersökningarna. Tillverkarna kan tycka annat.
Efter utförda analyser av tre olika produkter blir det tydligt att IGTA++ mest verkar fungera som ett hjälpmedel. Det är svårt att använda algoritmen utan att behöva göra efterarbete. Därför krävs det också att användaren har viss kunskap om produkten, dess komponenter och funktionerna de uppfyller. Det skulle kunna vara möjligt att använda IGTA++ för att modularisera redan färdiga produkter men resultatet beror då helt på produktens komplexitet. De flesta produkter är oftast modulariserade till viss grad. Därmed skulle algoritmen eventuellt kunna vara till hjälp vid andra tillfällen som till exempel omkonstruktion eller förbättring av den redan befintliga produktarkitekturen.
Att försöka göra en högst komplex produkt med ett väldigt specifikt användningsområde modulariserad kan också vara svårt. Men vissa komponenter skulle till viss del kunna modulariseras och där kan IGTA++ vara användbar för att se över möjligheten att delvis modularisera komplexa produkter. Mutterdragaren är ett exempel på en produkt som har höga krav på prestanda och precision men fungerade att modulindela med IGTA++. Haptikenheten är ett exempel på en produkt där man skulle kunna modularisera vissa komponenter men där det kan bli svårt att uppnå enhetens avsedda funktion genom algoritmens modulindelning. Man borde även se över möjligheten att förse en produkt med add-on:s för att lösa problem istället för att skapa en lite annorlunda produkt för att möta just det problemet.
Metoden som använts i undersökningarna tycks ha fungerat lika bra oberoende av användningsområde och funktionalitet. Det som gjort att resultaten skiljt sig åt är snarare
Klustringsalgoritmen skulle kunna fungera som ett verktyg redan vid designnivå om man redan vet att produkten ska vara modulindelad. Då måste man ha en tydlig bild av sin design och hur den ska fungera samt uppnå de önskade funktionerna. Detta har däremot inte undersökts i denna rapport och kan därför inte besvaras med säkerhet.