Syftet med föreliggande uppsats har varit att studera hur förskolepersonal upplever och resonerar i anmälningsprocesser samt undersöka vilka aspekter de upplever som främjande respektive hindrande för arbetet i dessa. Resultaten som ovan presenteras visar på hur förskolepersonal förhåller sig till omständigheter som sociala normer, gruppdiskussioner och individuella roller. Därmed kan svårigheterna i dessa processer sägas finnas på såväl en makro- som en mezzo- och mikronivå.
Genom resultaten som ovan presenteras kan vidare förstås att förskolepersonal upplever anmälningsprocesser som komplexa och svåra att avgränsa. Denna komplexitet leder ofta till att enskild personal tillsammans med kollegor resonerar och diskuterar om en anmälan bör göras då de misstänker att ett barn far illa. Förskolorna som intervjuats i föreliggande studie kan därför sägas präglas av ett resonerande förhållningssätt. Ett sådant förhållningssätt har i tidigare studier visat sig vara vanligt bland förskolepersonal trots lagstiftarens intentioner om ett mer formellt förhållningssätt, vilket innebär att de anmälningspliktiga istället anmäler så fort en misstanke uppstår (jfr Backlund m.fl., 2012). Vi anser dock att det genom resultaten ovan blir tydligt att det inte är lätt för förskolepersonal att anmäla så fort en misstanke uppstår och att resultaten skapar en förståelse för varför de resonerar med varandra. Förskolepersonal har i dessa processer många faktorer att ta hänsyn till, däribland barnets bästa och personliga preferenser, vilka kan behöva ventileras med andra för att göras begripliga och på bästa sätt hanteras.
Vidare upplever vi att de förskolor som intervjuats genom fokusgruppsintervjuer kan ses som primärgrupper där banden mellan kollegor präglas av kontinuitet och närhet (Repstad, 2005). Vi kunde också tyda att personalen i dessa intervjuer hade skapat sig samstämmiga åsikter och normer kring anmälningsförfarandet (ibid.) Detta kan å ena sidan ses som något positivt och tryggande för de barn som misstänks fara illa då personalen på ett bra sätt kan samarbeta och stödja varandra i dessa situationer. Å andra sidan får inte glömmas bort att oavsett diskussioner och resonerande med kollegor eller normer som råder i arbetsgruppen är anmälningsplikten personlig (Socialstyrelsen, 2014b). I situationer där kollegor inte håller med om en misstanke eller där en åsikt går emot gruppnormerna är det därmed viktigt att våga göra en anmälan ändå. Gruppdiskussioner och gruppnormer får inte påverka om ett barn som misstänks fara illa kommer till socialtjänstens kännedom eller inte (jfr Lundén, 2010).
Vidare har resultaten i föreliggande studie visat att det i anmälningsprocesser är betydelsefullt för personalen att samspela med andra professioner för att få stöd och hjälp i bedömningar om en anmälan ska göras. Bland dessa professioner nämndes främst socialtjänsten och det som bland annat framkommer i studien är att förskolepersonal önskar mer samspel och dialog med socialtjänsten. En central del av samspelet var vidare att få mer feedback från socialtjänsten för att få veta vad som händer med en anmälan samt få veta vad som händer i den familj som anmälan rör. Förskolepersonalen önskade få vara mer delaktiga i det fortsatta arbetet och menade att genom bättre samspel skulle de tillsammans med socialtjänsten bättre kunna hjälpa de utsatta barnen.
Utifrån socialtjänstlagen kan förskolepersonal få feedback gällande om en anmälan föranlett en utredning eller om en utredning redan pågår men det är egentligen det enda de har rätt att få veta om inte familjen själva vill berätta vad som pågår (Socialstyrelsen, 2014b). Under intervjuerna upplevde vi genomgående att förskolepersonalen var frustrerade över den bristande feedbacken men att det såg olika ut hur mycket kunskap de hade om vilken feedback de är berättigade att få. Här anser vi det uppstå ett problem med gränsdragningar och ansvarsfördelning. Enligt lagparagraferna som tidigare nämnts är det socialtjänsten som ska initiera samverkan med andra samhällsorgan medan förskolan aktivt ska delta om det begärs. Frågan som här går att ställa är dock hur lagstiftaren tänkt kring att socialtjänsten ska initiera samverkan och klargöra information i frågor som de kanske själva inte anser som problematiska när de inte vet att det är något som det finns behov av i andra verksamheter. Är det socialtjänstens ansvar att se till att förskolan vet vad som gäller i anmälningsprocesserna eller är det förskolan som ska se till att de är rustade för att kunna utföra sitt uppdrag som anmälningspliktiga? Denna gränsdragningsproblematik kan vidare skapa onödiga konflikter och lågt förtroende för den andra professionen och på så sätt hämma det så nödvändiga samarbetet som krävs för att skydda barn som riskerar att fara illa (jfr Backlund, m.fl., 2012).
Ovanstående resonemang om gränsdragningsproblematik och vad den kan orsaka påvisar studiens relevans för socialt arbete utifrån att hur förskolepersonal arbetar och förhåller sig i anmälningsprocesser och till samarbetspartners har betydelse för barn som riskerar att fara illa. Anmälningsplikten är ett av samhällets främsta skydd för utsatta barn (Olsson, 2011) och måste därför fungera på bästa tänkbara sätt. Det är därför viktigt att ovanstående gränsdragningsproblematik ordentligt utreds för att samspelet ska fungera så bra som möjligt.
I vilken kommun barnen bor eller vilken förskola dessa går på ska inte ha betydelse för deras framtida hälsa.
Viktigt att ta med sig efter denna diskussion är att den är baserad på och begränsad till anmälningsprocesser ur förskolepersonals perspektiv. Socialtjänstens synvinkel saknas vilket gör det svårt att uttala sig om hur samspelet mellan dessa instanser bör utformas (jfr Backlund m.fl., 2012). Utifrån föreliggande studie föreslås därför att forskning vidare bör studera hur socialsekreterare upplever anmälningsprocesser samt hur samspelet mellan instanser ser ut och kan förbättras. En sådan studie kan tillsammans med föreliggande uppsats generera ytterligare en dimension av kunskap och förhoppningsvis göra anmälningsprocesser säkrare för barn som riskerar att fara illa.
Litteraturlista
Agevall, Lena, & Jonnergård, Karin (2010). Vad är professioner?. I Torgny Klasson (red.),
Professioner i offentlig förvaltning (s. 107-136). Lund: Studentlitteratur.
Ainsworth, Frank (2002). Mandatory reporting of child abuse and neglect: does it really make a difference? Child and Family Social Work, 7, 57-63.
Andersson, Gunvor (2012). Om yngre barn i socialt arbete. I Ingrid Höjer, Marie Sallnäs & Yvonne Sjöblom (red.), När samhället träder in – barn, föräldrar och social barnavård (s. 91-117). Lund: Studentlitteratur.
Andersson, Gunvor, & Sallnäs, Marie (2012). Social barnavård och barns utsatthet. I Ingrid Höjer, Marie Sallnäs & Yvonne Sjöblom (red.), När samhället träder in – barn, föräldrar
och social barnavård (s. 13-30). Lund: Studentlitteratur.
Andresen, Ragnhild (2002). Närmanden till praxisfältet. I Ragnhild Andresen (red.), Sociala
nätverk, grupper och organisationer: Praktiskt arbete och teoretisk reflexion (s. 58-85).
Stockholm: Natur och Kultur.
Backlund, Åsa, Wiklund, Stefan, & Östberg, Francesca (2012). När man misstänker att barn
far illa. Stockholm: Stockholms Universitet.
Billinger, Kajsa (2005). Fokusgrupper – En datainsamlingsmetod. I Sam Larsson, John Lilja & Katarina Mannheimer (red.), Forskningsmetoder i socialt arbete (s. 169-177). Lund: Studentlitteratur.
Bryman, Alan (2011). Samhällsvetenskapliga metoder. Malmö: Liber.
Bylund, Markus (2013). Personlig integritet på nätet: Från begränsande och förminskande
perspektiv till positiva och kreativa bilder. Stockholm: Fores.
Cocozza, Madeleine (2007). The parenting of society: A study of Child Protection in Sweden
– from Report to Support. Linköping: Linköpings Universitet.
Cocozza, Madeleine, Gustafsson Per A, & Sydsjö, Gunilla (2007). Who suspects and reports child maltreatment to Social Services in Sweden? Is there a reliable mandatory reporting process?. European Journal of Social Work, 10, (2), 209-223.
doi: 10-1080/13691450701317996.
Datainspektionen (u.å.). Personlig integritet. Hämtade den 7 januari 2016 från http://www.datainspektionen.se/ordlista/#p.
Gilbert, Ruth, Kemp, Alison, Thoburn, June, Sidebotham, Peter Radford, Lorraine, Glaser, Danya, & McMillan L Harriet (2008). Recognising and responding to child maltreatment.
The Lancet, 373, 167-180. doi: 10.1016/S0140/6736(08)61707-9.
Gustafsson, Bengt, Hermerén, Göran, & Pettersson Bo (2011). God forskningsed. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Halkier, Bente (2010). Fokusgrupper. Malmö: Liber.
Helkama, Klaus, Myllyniemi, Rauni, & Liebkind, Karmela (2000). Socialpsykologi: En
introduktion. Stockholm: Liber.
Hollander, Anna (2006). Juridik och socialt arbete. I Anna Meeuwisse, Sune Sunesson & Hans Swärd (red.), Socialt arbete: En grundbok (s. 110-128). Stockholm: Natur och Kultur.
Klasson, Torgny (2010). Professioner i offentlig förvaltning. I Torgny Klasson (red.),
Professioner i offentlig förvaltning (s. 11-26). Lund: Studentlitteratur.
Kvale, Steinar, & Brinkmann, Svend. (2009). Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Larsson, Sam (2005). Kvalitativ metod: En introduktion. I Sam Larsson, John Lilja & Katarina Mannheimer (red.), Forskningsmetoder i social arbete (s. 91-128). Lund: Stundentlitteratur.
Lietz, Cynthia A, & Zayas, Luis E (2014). Evaluating qualitative studies. I M. Richard, Jr. Grinell & Y A. Unrau (red.), Social work research and evaluation – foundations of
evidence-based practice (s. 595-605). Oxford: Oxford University Press.
Lindblom, Jonas (2011). Det socialpsykologiska perspektivet. I Jonas Lindblom & Jonas Stier (red.), Det socialpsykologiska perspektivet (s. 21-45). Lund: Studentlitteratur.
Lundén, Karin (2010). Att identifiera omsorgssvikt hos barn. Göteborg: Göteborgs Universitet.
Lundman, Berit, & Hällgren Graneheim, Ulla (2012). Kvalitativ innehållsanalys. I Monica. Granskär & Birgitta. Höglund-Nielsen (red.), Tillämpad kvalitativ forskning inom hälso-
och sjukvård (s. 187-202). Lund: Studentlitteratur.
Lundsbye, Maths, Sandell, Göran, Währborg, Peter, Fälth, Tommie, & Holmberg, Björn (2010). Familjeterapins grunder: Ett interaktionistiskt perspektiv, baserat på system-,
Mathews, Ben, & Bross, Donald C (2008). Mandated reporting is still a policy with reason: Empirical evidence and philosophical grounds. Child Abuse and Neglect, 32, 511-516. doi: 10.1016/j.chiabu.2007.06.010
Mattsson, Titti (2006). Barnet som subjekt och aktör: En rättslig studie om barn i familjehem. Uppsala: Iustus Förlag.
Melton, Gary B (2005). Mandatory reporting: A policy with reason. Child Abuse and Neglect, 29, 9-18.
Naughton, Aideen, Maguire, Ann Sabine, Mann, Kanthi Mala, Lumb, Rebecca, Tempest, Vanessa, Gracias, Shirley, & Kemp, Alison Mary (2013). Emotional, behavioral, and developmental features indicative of neglect or emotional abuse in preschool children: a systematic review. JAMA Pediatrics 167 (8), 769-775.
Olsson, Staffan (2011). Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola. Lund: Studentlitteratur.
Repstad, Pål (2005). Sociologiska perspektiv: i vård, omsorg och socialt arbete. Lund: Studentlitteratur.
SFS 2010:800. Skollag. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
SFS 2001:453. Socialtjänstlag. Stockholm: Socialdepartementet.
Socialstyrelsen (2014a). Barn som far illa eller riskerar att fara illa. En vägledning för hälso-
och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar.
Hämtat den 18 januari 2016 från
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19528/2014-10-4.pdf
Socialstyrelsen (2014b). Anmäla oro för barn. Stöd för anmälningsskyldiga och andra
anmälare. Hämtat den 15 oktober 2015 från
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/19456/2014-6-5.pdf
Svensson, Birgitta, Andershed, Henrik, & Jansson, Staffan (2015). A Survey of Swedish Teachers Concerns for Preeschool Children at Risk of Maltreatment. Early Childhood
Educational Journal, 43, 495-503. doi: 10.1007/s10643-014-0684-z.
Sundell, Knut, Egelund, Tine, Andrée-Löfholm, Cecilia, & Kaunitz, Catrine (2007).
Talsama, Marijke, Bengtsson Boström, Kristina, & Östberg, Anna-Lena (2015). Facing suspected child abuse – what keeps Swedish general practitioners from reporting to child protective services?. Scandinavian Journal of Primary Health Care, 33, 21-26. doi: 10.3109/02813432.2015.1001941
Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer: Inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Hämtat den 18 november 2015 från http://www.codex.vr.se/texts/HSFR.pdf.
Waller, Vivianne, Farquharson, Karen, & Dempsey, Deborah (2016). Qualitative social
research – contemporary methods for the digitial age. London: Sage.
Wiklund, Stefan (2006). Signs of child maltreatment. The extent and nature of referrals to Swedish child welfare agencies. Barnavårdsanmälningar i Sverige: Omfattning, källor och problembilder. European Journal of Social Work, 9, (1), 39-58. doi:
10.1080/13691450500490615.
Zhang, Yan, & Wildemuth, Barbara M (2014). Qualitative content analysis. I Richard M. Grinell Jr & Yvonne A. Unrau (red.), Social work research and evaluation – foundations