Vygotskij (1999) skriver om vikten av barns skapande och kreativitet och att detta har ”/ …/betydelse för barnets allmänna utveckling och mognad.” (sid. 15). I litteraturgenomgången har jag delgett Löfstedts (1999) syn på bildskapande som problemlösningar. I läroplanen för förskolan kan man läsa att förskolans uppdrag är att lägga grunden för ett livslångt lärande. Jag anser att hantera ny information och kunna lösa problem är saker varje människa i alla åldrar står inför. I läroplanen för förskolan står det även tydligt att bilden ska vara en del i barns lärande (Lpfö 98 – reviderad 2010). Med detta i åtanke känns det, för mig, viktigt att uppmärksamma skapandeaktiviteter och det som händer där.
Det som verkade så viktigt för pedagogerna, att barnen bearbetar saker när de ritar, var något som inte framträdde under observationerna. Detta var således inte något jag kunnat få svar på, varken från observationer eller från litteratur. Ett flertal gånger såg jag däremot barn rita en sak som sedan blev något helt annat. Detta, för mig, talar emot pedagogernas syn på bearbetning i bildskapande aktiviteter när det inte verkar som att det spelar någon roll vad slutresultatet föreställer. Att rita föreställande verkar snarare vara att återskapa än att bearbeta, återskapa det man vet. Jag undrar hur pedagogers tankar om ritandet påverkar barnen och hur det påverkar form och innehåll i deras uttryck.
I inledningen nämnde jag att de tankar som kräver mest uppmärksamhet från mig nu i slutet av utbildningen är vem jag är i rollen som pedagog. I denna undersökning var det spontant och fritt bildskapande som låg i fokus och jag frågar mig vad pedagogen bör ha för roll här. Enkätsvaren gav mig en bild av att pedagogens roll är ganska passiv under det fria ritandet. De lyssnar, uppmuntrar, observerar och ställer ibland frågor för att utmana. När ska man som pedagog uppmuntra och uppmuntra på ett kanske mer rättvist sätt än barnen gör? I filmen ser vi ett barn som ritar en katt men ett annat barn tycker inte att katter ser ut så. Jag upplever situationen som att barnen rangordnar
varandra, ger varandra mer eller mindre status och en identitet i aktiviteten med sina kommentarer.
Målet för barnen var till synes att rita något föreställande. Är det för deras egen skull eller är det pedagoger som uppmuntrar föreställande skapande. Under observationerna fick jag inte se pedagogernas handlingar, jag får alltså se till mig själv istället. Jag har blivit medveten i undersökningen om hur jag frågar barn om deras teckningar. ”Kan du berätta vad du ritar?” är en fråga jag ställt flera gånger till barnen under observationerna. I detta vad kan man nästan ta på känslan av att det är ett föreställande motiv som svar jag är ute efter. Är barnens mål att rita föreställande egentligen pedagogernas mål?
De aspekter på aktiviteten som jag delgav under litteraturgenomgången utgick från olika perspektiv, att rita är ett uttryck för känslor, en spegling av känslor, ett kommunikativt redskap, ett uttryck för personligheten och för erfarenheter. Det finns helt klar flera olika perspektiv på aktiviteten men det jag anser att litteraturen inte lägger tillräckligt stor vikt vid är är gemenskapen i aktiviteten, att rita är ett redskap för att umgås, ta del av vännernas tankar och erfarenheter, ta dem till sig genom att samtala, ge varandra beröm och kritik och genom imitation. Flera av författarna beskriver bildskapande aktiviteter som något kommunikativt. Kommunikation består av både avsändare och mottagare. Jag tolkar både litteratur och pedagogernas svar som att fokus ligger på avsändaren, att få uttrycka, visualisera och berätta. Mottagaren får lite uppmärksamhet i aktiviteten men om vi tar imitation som exempel, imitation som är en så stor del av barnens bildskapande, så är det ju ett sätt att ta till sig vännens uttryck, visualisering och berättelse.
Jag anser att de frågor jag ämnat besvara i undersökningen har betydelse för hur man som pedagog ser på barns bildskapande och vidare, hur man kan utveckla verksamheten utifrån sitt förhållande till barns bilder. Om man vet vad barnen vill uppnå med sin teckning tror jag man kan stödja och utmana med mer djup. Mitt förslag till utveckling av verksamheten blir därav att ställa sig dessa frågor på den förskola man arbetar på för att få en bild av vad barnens intentioner är och bli medveten om sina egna. Att titta på vad barnen ritar och på vilket sätt. Med denna kunskap tror jag att det går att utveckla aktiviteten och ge den mer mening. I läroplanen står det i ett av strävansmålen att man ska samtala om- och tolka bilder (Lpfö98 – reviderad 2010). Barnen går gärna och lägger sin teckning på hyllan direkt när den är färdig för att ta med hem och visa. Kanske är den samtalande delen något man kan utveckla tillsammans med föräldrar.
Jag drog slutsatsen att samtalen är viktiga under ritandet, även om detta endast var vid en situation under observationerna som gav tyngd åt detta. Utifrån tidigare erfarenheter är det dock endast i skolans värld jag sett barn sitta tysta och rita men även här hör man barnen viska till varandra. En vidare undersökning om samtalets vikt under ritandet och andra skapandeaktiviteter skulle vara intressant.
Det som både pedagoger och barn verkar vara överens om är att det är lustfyllt att rita, det är helt enkelt roligt. Något som verkar vara extra roligt är att rita solar. En gul cirkel som flera streck sträcker sig ut i från. En längre studie av barns symbolspråk och hur de förändras genom generationerna kanske skulle ta kål på universella stadieteorier? Hur mycket påverkas barnbilder av omgivningen?
Som avslutande ord vill jag åter koppla till inledningen där jag ställde mig frågan om aktiviteten då barnen ritar är barnens arena. Barns fria bildskapande är det jag fokuserat på i underökning men hur fri är aktiviteten egentligen och är det barnens arena? Till skillnad från min gestaltning där innehållet skapade formen verkar det som att materialet styr innehållet i barnens bilder, på så sätt blir aktiviteten mindre fri. Det är pedagogerna som köper in materialet och placerar det på olika höjd beroende på vilket material det är. Guldpennor, finare papper och glitter ligger högre upp i skåpen, mer oåtkomliga än färgpennor och kopieringspapper. Under observationerna såg jag att det var viktigt att rita fint. Att vilja rita med det finare materialet verkar barnen ha en längtan efter. Detta är säkert en ekonomisk fråga men kanske går det att lösa på andra sätt, använda folie som silverpapper eller blanda ut glittret med socker eller vad man nu kan tänkas hitta på. Om det är viktigt för barnen att skapa vackra saker, borde det inte prioriteras då? Som jag även tog upp i inledningen dyker det ibland upp vuxenproblem, dessa anser jag även kräva uppmärksamhet från barnens arena. Hur fritt kan man göra det fria ritandet?