Diskussion

det föregående kapitlet kunde vi konstatera att det föreligger en skillnad i våra respondentgruppers due diligence-process samt att det föreligger ett gap mellan den normativa teorin, samt praktiken. Skillnaderna kommer vi att försöka förklara med hjälp av inslag från två positiva teorier, vilka kommer presenteras i kapitlet.

I

5.1 Principal agentteori

Positiv redovisningsteori är ett vetenskapligt synsätt som utvecklades av Ross Watts och Jerold Zimmerman. Den positiva redovisningsteorin är tätt relaterad till agent-principalteorin. De två teorierna bygger på antagandet att alla individers handlingar drivs av ett självintresse och att alla individer alltid kommer agera på ett sätt som i förlängningen ökar deras individuella välstånd. Ytterligare en utgångspunkt är att det finns en så kallad agent-principalrelation.¹⁹⁵ Jensen och Meckling beskriver relationen i ett företag där det finns en eller flera principaler som tillsätter en annan person, agenten, i syfte att delegera visst ansvar till denna.¹⁹⁶

Riskkapitalister agerar som sin egen principal ty de är sina egna chefer. Revisorerna och företagsmäklarna agerar å andra sidan på uppdrag av andra och blir således agenter. Detta bör sannolikt prägla de två gruppernas utförande av en due diligence. Revisorerna i den meningen att de kommer att försöka utföra en granskning som precis gör det omöjligt för dem att bli skadeståndsskyldiga. Riskkapitalisterna satsar sina egna pengar och har således inget skadeståndsansvar att ta hänsyn till, vilket i stor utsträckning bör påverka utformningen av deras granskning.

5.2 Insurance theory

Som en del i insurance theory anses revisorerna skänka uppdragsgivarna en form av implicit försäkring. Denna försäkran är förankrad i revisorns skadeståndsansvar. Om revisorn gör felaktiga uttalanden kan denne bli ersättningsskyldig till köparen. ¹⁹⁷

Eftersom revisorer även kan få i uppdrag att genomföra vissa delar eller en hel due diligence, blir skadeståndsansvaret aktuellt även vid due diligence-processer. Skadeståndsansvaret bör prägla revisorns uttalanden i den meningen att denne

195 Watts, R., & Zimmerman, J. 1990, s. 131-156

196 Jensen, M., & Meckling, W. 1976, s. 308

rimligtvis inte kommer att uttala sig om sådant som inte kan verifieras, snarare än på intuition och fingertoppskänsla. Vidare är det sannolikt att revisorerna och företagsmäklarna kommer att kontrollera olika poster i en mycket större omfattning är vad riskkapitalisterna gör. Detta har sin grund i att de har ett ansvar gentemot köparen av tjänsten. Vid en sådan situation där en revisor har försummat en post träder skadeståndsansvaret in. Företagsmäklarna omfattas emellertid inte av ett skadeståndsansvar. De äventyrar sitt rykte, vilket de är beroende av, om köparen av tjänsten inte är nöjd.

5.3 Tillämpning av principal agentteori och insurance theory

Vår diskussion som grundar sig på jämförandet av teori- och empiriavsnittet har sin utgångspunkt i principal agentteorin och insurance theory. Med de två valda teorierna som stöd för vi resonemang kring de empiriska fynden.

Vid ett företagsförvärv är det primära målet för en riskkapitalist att genomföra en lönsam affär. Samstämmigheten med den positiva redovisningsteorin visar sig vid det självintresse som föreligger hos riskkapitalisten, för att öka det individuella välståndet¹⁹⁸. Skillnaden gentemot uppdragstagarna är att de istället har köparens mål i fokus. Denna skillnad finner sin förklaring i agent-principalrelationen¹⁹⁹. Uppdragstagaren, som innehar en agentposition, finner det av vikt att genomföra ett väl utfört arbete. De är beroende av det rykte som de har för att behålla en god position på marknaden. Samtliga uppdragstagare hävdar att anseendet är avgörande för företagets överlevnad.

I en due diligence-process är det arbete som en uppdragstagare utför en del av beslutsunderlaget som köparen sedan ska fatta sitt förvärvsbeslut på. Revisorerna och företagsmäklarna tillför främst sådan information som de kan verifiera. Spetskompetensen som en revisor besitter innefattar det finansiella området i processen. Landelius och Treffner tar upp att revisorer ofta blir föremål för kritik på grund av att de är för sifferorienterade²⁰⁰. Som Staffan lyfter fram bör revisorer endast granska det historiska, av den anledningen att den framåtriktade delen bygger på uppskattningar. Arne och Staffan lyfter fram att de har en bättre insikt i och större erfarenhet av den

198 Watts, R., & Zimmerman, J. 1990, s. 131-156

199 Jensen, M., & Meckling, W. 1976, s. 308

senare delen. Vidare upplever revisorerna viss oro över att uttala sig om ärenden som de inte kan verifiera. Oron är en effekt av skadeståndsansvaret vilket överensstämmer med vår tes gällande insurance theory²⁰¹. Eftersom att revisorn är en agent och således inte fattar ett beslut drabbas uppdragsgivaren, principalen, av den felaktiga informationen. Revisorn präglas följaktligen av sitt förhållande till principalen. Riskkapitalisternas beslutsunderlag kan å andra sidan vara av en helt annan karaktär. Samtliga riskkapitalister nämner, både implicit och explicit, att deras analys vid många tillfällen består av intuition. En sannolik förklaring till att de, till skillnad från uppdragstagarna, delvis fattar beslut på intuition är att de inte omfattas av ett skadeståndsansvar och inte är starkt beroende av ett gott rykte. Ytterligare en tänkbar förklaring är att riskkapitalisterna handlar med eget riskkapital och inte har något ansvar gentemot en annan part. Det tillåter dem att använda sig av evalueringsmetoder som enligt revisorerna är att anse som otillförlitliga.

En tydlig avvikelse framkommer vid en jämförelse av respondentgruppernas utförande. De två revisorerna samt företagsmäklarna understryker vikten av att genomföra arbetet med noggrannhet. Arne talar däremot i termer av att ringa in de väsentligaste riskerna snarare än att granska allt. Anledningen till att revisorerna genomför en noggrann granskning i jämförelse med riskkapitalisterna är enligt dem risken att bli skadeståndsskyldig på grund av oaktsamhet. Detta kan återknytas till vår tes rörande insurance theory, där vi presumerade att revisorerna skulle genomgå en grundligare undersökning än riskkapitalisterna²⁰². Emellertid är vi av uppfattningen att revisorerna inte genomför en granskning som precis anses godkänd, vilket vi utifrån principal-agentteorins grundläggande uppfattningar²⁰³, ställde upp en tes om. Det har visat sig att de genomför granskningen med stor noggrannhet. Vi upplever att det har sin grund i att nyttan av att med stor säkerhet hålla sig borta från skadeståndskravet är större än att precis göra det.

5.4 Avslutning diskussion

Genom den diskussion som vi har fört i detta kapitel, har vi erfarit att de skillnader som föreligger mellan riskkapitalisterna och uppdragstagarna kan förklaras av principal agentteorin samt insurance theory. Vad de två teorierna beskriver, präglar hela

201 Piot, C. 2005, s. 24

202 Ibid. s. 24

utförandet av en due diligence. Som vi tidigare nämnt är skillnaderna som framkommit i due diligence-processen olika, beroende på vilken yrkesroll utövaren innehar. En riskkapitalist som handlar med eget kapital är principal och uppdragstagaren vars due diligence är en del av beslutsunderlaget, är agent. De utövar därför olika roller i en due diligence-process. Principalen tar initiativet till ett företagsförvärv och inleder due diligence-processen, agenten anlitas för att bistå med den kunskap som denne besitter. Vidare har det framkommit att uppdragstagarna genomför en mycket noggrann granskning inom det område där dess spetskompetens infinner sig. De ger inte heller ut sådan information till köparen som de inte kan verifiera. Detta speglas av det skadeståndsansvar som revisorerna omfattas av.