Syftet med den här studien har varit att undersöka vilka förändringar hos skolan och den enskilde läraren man kan göra för att förbättra situationen för elever med dyslexi?
Frågeställningarna för att besvara syftet var:
• ”Vilka hjälpmedel kan man använda inne i klassrummet för elever med dyslexi?” • ”Hur kan man anpassa undervisningen så att elever med dyslexi blir mer
inkluderade?”
• ”Hur påverkas en elev med dyslexi psykosocialt av sitt handikapp och vad kan
skolan och läraren göra för att hjälpa?”
• ”Vilka konsekvenser kan man se hos eleven i relation till hur lång väntetiden är
innan en utredning görs och en diagnos ställs?”
Det har konstaterats, dels genom Konsensusprojektet i litteraturdelen och dels av lärare och specialpedagoger i undersökningen, att väntetiden för utredningar och ställd diagnos för elever med dyslexi generellt är alldeles för lång. Konsekvenserna av de långa väntetiderna påverkar eleven på flera sätt. De får inte tillgång till de hjälpmedel de behöver och kan därmed inte tillgodogöra sig undervisningen ordentligt. Eleven kommer efter i skolarbetet och deras
psykosociala hälsa kan påverkas, eftersom de dåliga studieresultaten riskerar att leda till ett sämre självförtroende. Den här påverkan blir sedan något som kan prägla elevens hela fortsatta liv.40 Här har skolan ett enormt ansvar, men tyvärr verkar det som att skolorna i många kommuner sviker dessa elever. Om man först i klass 2-3 upptäckter att eleven kan ha dyslexi, och denne sedan ska behöva vänta ca två år på en utredning, då har eleven nästan gått igenom två tredjedelar av sin skolgång i grundskolan. Möjligheterna att jobba ikapp och visa sin verkliga potential blir mycket liten.41 Så hur ska man kunna förändra den här negativa trenden i skolan?
Jag anser att man fick en positiv inblick av en skola när lärare 1 berättade om hur det gick till på dennes arbetsplats. Här beskrevs en kort utredningstid och fastställande av eventuell diagnos på
40 Ingesson, S G, s. 27 41 Kere, Juha, s 25
ett par månader, direkt efter misstanke om dyslexi. Allt i samarbete med ett centralt resursteam i kommunen. Detta gjorde att hjälpinsatser och hjälpmedel kunde sättas in direkt. Ska vi ha en ”skola för alla” anser jag att det är så en skola och kommun bör agera. När jag jämför de båda skolorna som lärarna arbetade på, så kunde man se att lärare 1 var betydligt mer trygg i sin situation än vad lärare 2 var. De korta utredningstiderna som snabbt gav en diagnos, och den handledning som lärare 1 kunde få av sitt specialpedagogiska team, gör att adekvata åtgärder snabbt kunna sättas in till eleven och att frustration minskade hos alla. Jag anser att mycket visar på att resultatet av arbetssättet hos den här skolan, som även kan ses i elevernas studieresultat och psykosociala välmående, skulle kunna fungera som en modell för förändringar i skolvärlden runt om i landet.
Vid enskilt arbete med specialpedagog, används samma material som de övriga eleverna arbetar med, men specialpedagogen anpassar materialet så att den dyslektiska eleven får en optimal kunskapsinhämtning. Med rätt hjälpmedel, som t ex DAISY-spelare kan eleverna med dyslexi i stor utsträckning stanna kvar i klassrummet och delta i den vanliga undervisningen. Att lämna klassrummet var en av de saker som i många fallpåverkade elevens självförtroende negativt. Jag skulle vilja resonera som så att en kompromiss ibland är att föredra, d v s att specialpedagogen spenderar en del tid med eleven individuellt och en del tid för att underlätta för eleven i
klassrummet. Ytterligare ett alternativ är att specialpedagogen redan på förhand anpassar
materialet, så att det blir mer lättillgängligt för eleven. Då tänker jag mig att eleven skulle kunna vara mer inkluderad i undervisningen och att det förhoppningsvis skulle stärka självförtroendet.
Konsensusprojektet belyste att elever med dyslexi i stor utsträckning missas i skolorna och
menade att om lärare besatt mer kunskaper inom specialpedagogik skulle den situationen kunna förbättras.42 Jag skulle vilja resonera som så att fler saker skulle kunna förbättras om läraren hade sådana kunskaper. Lärarens ökade kunskaper skulle hjälpa dem att anpassa sin undervisning så att elever med dyslexi skulle kunna bli mer inkluderade och på så vis också kunna vara mer delaktiga i undervisningen. Likaså kan man förmoda att ökade kunskaper skulle ge en ökad förståelse för elever med svårigheter och därmed även påverka hur läraren bemöter dessa elever. Jag menar nämligen att hur läraren bemöter eleven med dyslexi är av mycket stor vikt för elevens
självförtroende.
Konsensusprojektet kritiserade lärarutbildningen för kunskapsbristerna hos lärarna.43 Utifrån det skulle man kunna säga att ett sätt att förbättra lärarnas kunskaper kan vara att införa obligatoriska kurser i specialpedagogik, gärna anpassade för lärare och även deras ämnen, i lärarutbildningen. Ett annat sätt att förbättra lärarnas kunskaper är att de har tillgång till handledning av ett
specialpedagogiskt team knutet till deras arbetsplats. Enligt min åsikt borde det vara ett krav att det fanns en kombination av dessa båda varianter, d v s både utbildning i specialpedagogik och ett specialpedagogiskt team.
Utöver kunskaper i specialpedagogik kan man argumentera för att ge lärare tillgång till kurser, eventuellt redan på grundutbildningen, i hur man bemöter sociala svårigheter i klassen/gruppen. Det skulle gagna alla eleverna, inte bara dyslektikerna, om läraren hade sådana kunskaper, då denne med givna redskap skulle kunna ha möjligheten att hålla en lugn lärmiljö i sitt klassrum. Jag anser att undervisningen skulle kunna påverkas positivt genom en ökad förståelse för elever med svårigheter. Är läraren medveten om vad dessa elever har svårt med och vad som kan
underlätta för dem, så kan de också lägga upp undervisningen efter det. Ett exempel som togs upp var minskandet av långa texter och mer betoning på berättande, gärna i samband med bildvisning. Jag menar att när man arbetar med läsförståelse, kan en klasskamrat läsa texten högt medan eleverna med dyslexi följer de skrivna orden, och på så sätt hjälper eleverna varandra också. Jag anser också att för att förstärka förståelsen är det viktigt att prata mycket kring texten och lyfta fram dess ”underförstådda” mening. På så sätt kan man även få fram en konstruktiv dialog, som alla elever får möjlighet att vara delaktiga i.
Det jag har kommit fram till är att det finns ett stort behov att förändra skolan. Jag tror att den tyngsta förändring möjligen ligger i organisationen hos den enskilda skolan. Utan ordentliga resurser i specialpedagogik, hjälpmedel och kortare väntetider för utredning, hjälper det inte att läraren kan upptäcka dyslektikerna tidigt eftersom adekvata åtgärder ändå inte sätts in. Lärarens ökade kunskaper inom specialpedagogik skulle kunna leda till att de blir mer medvetna om hur viktigt det är med bemötandet av elever med dyslexi, men brister skolan i utredning, diagnos och åtgärder har läraren mycket små möjlighet att förändra situationen för dyslektiker.
43