38
6 Diskussion
Jag vill inleda den här diskussionen med att det är ett komplext ämne jag valt att titta på. Det finns naturligtvis de som inte alls värderar äldre byggnader och miljöer utan mycket hellre ser nybyggnation. Ni som är av den åsikten förstår säkert lika lite av mitt synsätt på
stadsplanering som jag förstår mig på ert. Trots detta tror jag att det är viktigt att diskutera ämnen som dessa. I min studie syns det tydligt att planarkitekterna på Västerås stad inte alltid är av samma åsikt som de boende på området. Precis som studierna av C. Sternudd (2007) och E. Sandgren & A. Widroth (2012) som visar att gemene man inte har samma förakt mot pastisch som fackmän, och
framförallt arkitekter, visar min studie på samma sak. Detta leder oss in på diskussionen om vem vi bygger för egentligen; staden,
byggherren, de boende, politikerna eller arkitekten?
6.1 Allmän diskussion
Personligen skulle jag vilja se att man bygger mer för de som faktiskt skall leva i området, både de nuvarande boende och de som kommer tillkomma med nybyggnationen. Det är trots allt dessa som skall leva med husen och områdesplaneringen, en del under kortare tidsperioder och en del i resten av deras liv. Med stadens tänkande om att nya hus kräver ny arkitektur blir det säkerligen ofta rätt, min studie visar tillexempel på att de boende på Bjurhovda är mycket positiva till en annorlunda arkitektur på området än den som redan finns idag. Det finns dock de som bor på området som uppskattar vad som redan finns och som skulle önska se mer av det, som de boende på Skallberget. När staden enbart vill bygga arkitektur som är samstämmig med tiden vi lever nu förvandlas hela
områdeskaraktärer och min studie visar att det inte alltid är positivt för de boende.
När man förtätar som man gör idag, i redan befintliga områden utanför stadskärnan, får man ett annat scenario än vad man sett tidigare. Att stadskärnor ständigt förändrats upplever jag som
naturligt då staden spritt ut sig som mest under en relativt kort period på 150 år ungefär. Vad som däremot fram tills idag har vart ganska intakt har vart de yngre bostadsområdena. När så är fallet anser jag inte att det är de enstaka husen som är i fara vid förtätning utan hela bostadsområdet som ett bevarandevärt område i stort. Min studie visar att vissa områdens arkitektur och stadsplanering
bevarandevärden uppskattas olika bland olika tidsperioder. De boende på Bjurhovda uppskattar stadsplaneringen från
miljonprogrammet men inte arkitekturen. De boende på Skallberget uppskattar den tidstypiska arkitekturen till skillnad från de boende på Bjurhovda. Samtliga uppskattar grönområdena på respektive
område, även om dessa grönområden skiljer sig från varandra. Grönområden i sig är inte per automatik ett kulturbevarande värde, däremot finns olika tidstypiska drag på dessa grönområden i de olika områdena. På Skallberget är det framförallt de luftiga
tallskogsområdena som finns nära inpå knuten och som till stor del har lämnats orörd. När Skallberget byggdes var det inte lika vanligt att schakta bort omkringliggande natur utan platsen lämnades i stort orörd- detta blir då en del i den tidstypiska kulturmiljön (Västerås stad 2004). Stenar och berg ligger ofta kvar och terrängen är kuperad och har sällan utjämnats annat än just där husen placerats. Detta kan vi se även idag på området. På Bjurhovda finns ett brett grön stråk som går genom hela bostadsområdet och har bland annat funktionen att barn kan röra sig mellan skolan och hemmet utan att behöva korsa en enda väg. Denna strängt strikta trafikseparering, som var så vanlig under miljonprogrammet (Västerås stad 2004), byggs inte
39 längre i Västerås men uppskattas mycket av de boende visar min
studie. Detta strikt separerade gröna skikt blir en bit moderna kulturhistoria, inte per definition för att det är ett grönområde utan för grönytans trafikseparerande funktion. Dessa gröna områden fyller också funktionen att det blir bra lek- och rekreationsytor i annars ganska tätbefolkade områden, en tidstypisk tanke för miljonprogrammet som även den uppskattas idag av de boende. Vid förtätning finns olika metoder man kan använda sig av.
Arkitekten kan bland annat välja att bygga helt nytt, att plocka upp element från befintlig byggnation (så som taklutning, ytskikt eller husvolym tillexempel), att bygga pastischer eller att bygga en kombination av några helt nya hus och några pastischer. På hur man ska bygga exakt vid varje förtätning är helt omöjligt att säga, då varje område är unikt.
Jag är, som tidigare nämnt, av ståndpunkten att det bör vara de boende som får bestämma mest i hur området skall se ut. Med det i åtanke går det att, med min studie som bakgrund, att säga att ny arkitektur vars stadsplanering inte förstör trafiksepareringen skulle uppskattas av de boende på miljonprogrammet Bjurhovda då ingen av de intervjuade boende vill se den tidstypiska arkitekturen vid en nyproduktion. Skallberget blir lite svårare att resonera kring då somliga av de intervjuade hävdar att de skulle föredra modern arkitektur medan andra föredrar den tidstypiska.
Mina intervjuer visar att pastischer skulle kunna uppskattas på Skallberget.Jag tror att dagensbostadsbrist skulle kunna leda till att arkitekturen, precis som under miljonprogrammet, blir mindre viktig för de boende då man kompromissar lättare när alternativen blir färre. Därmed skulle arkitekter kunna prova på att bygga pastischer i
områden som förtätas där boende på området är nöjd med den nuvarande arkitekturen. Folk skulle med största sannolikhet flytta in trots att arkitekturen inte är samtida med idag. Jag tror att detta skulle kunna impliceras lättast på Skallberget där hälften av de intervjuerna föredrar den tidsenliga arkitekturen snarare än på Bjurhovda där ingen önskade tidsenlig arkitektur.
Naturligtvis finns det enligt min mening ingen vits med att bygga pastischer på nybyggda områden, nya områden bör spegla sin samtid. Det jag däremot är rädd för när jag läser Västerås
översiktsplan och deras tankar om förtätning är att man om 50 år kommer titta tillbaka på våra förtätade områden med ånger. Ånger om att vartenda äldre bostadsområde i Västerås har bostadshus från 10–20-talet och att det inte kommer uppskattas då precis som att få i Västerås uppskattar vårt centrum som fick en totalrenovering under 1950-1960-talet. Detta är naturligtvis något jag bara kan spekulera i, och nämnas bör att man alltid har förtätat i städer- detta är inget nytt fenomen. Skillnaden är att man idag förtätar i större skala än man gjort tidigare och över större områden (Boverket 2017).
Bjurhovda, och andra miljonprogramsområden, är något av ett samtida dilemma. Studien visar att de boende ogillar arkitekturen i sitt område för det mesta och arkitekterna vill inte bygga pastischer. På det viset är det sådana bostadsområden som står inför störst hot. Det är få som tycker om dem, därmed är det lätt att det förändras bortom all igenkänning och vi lämnas med en period i historien som är utsuddad ur arkitekturminnet. Samtidigt står jag fast i min åsikt om att de som lever och skall leva på området bör vara de som får forma det. Om det i så fall innebär att delar av vår historia suddas bort, blir inte detta en form av selektivt urval där den starkaste arkitekturen överlever och resterande får anpassa sig?
40 Trots att min studie visar att det inte finns arkitektur som är värd att
bevara på Bjurhovda så finns kulturhistorisk stadsplanering att ta hänsyn till och spinna vidare på. Miljonprogrammet kanske inte har de roligaste husen, men samtidigt uppskattar många av de boende jag intervjuat trafiksepareringen och grönstråken. Detta är kanske något som är bra att bevara inför framtiden? Västerås stad verkar tycka det, i alla fall till en viss mån. Och visst förstår jag att förtätning innebär kompromisser, den mesta marken som idag är obyggd har vid något tillfälle sparats för att det antingen fanns ett bevarandevärde där eller för att marken var svårbyggd. På
Bjurhovda vill man inte bygga en ny enplanslåda för den nya tilltänkta handeln, men man vill också se till att bostadens innegård separeras från torghandelsområdet i den nya bostadsbyggnaden. Kanske kan man bevara grundtanken från miljonprogrammet med separat byggnad för handel enbart för att kulturmiljön kräver det och att det därigenom kan bli en kompromiss med arkitekturen som ingen önskar?
Skallberget är svårare, där finns det dem som gärna ser nyproduktion i äldre stil. Det finns även de som inte har något emot ny, modern arkitektur heller. Därför tänker jag att Skallberget är en utmärkt stadsdel att testa att bygga pastischer på. Här har Västerås en chans att bygga något som varken är vanligt eller extraordinärt men kanske uppskattat ändå.
Staden kommer att göra precis tvärt om. I detaljplanen från Västerås stad syns två stycken flerbostadshus i sex våningar i mörkt lila och grå kulörer (Västerås stad 2017a). Att detta var planen förvånar mig inte då planarkitekten var så förtegen under min intervju om vad denne ville åstadkomma på Skallberget. Skallberget är markerad som viktig kulturmiljö i stadens utredning Det byggda kulturarvet
(Västerås stad 2004) och i översiktsplanen skriver Västerås stad att det är viktigt att ”respektera kulturarv och den kulturmiljö som finns
på dessa platser i dagsläget och att dessa platsers identitet inte försvinner eller förstörs” (Västerås Stad 2017b). Mörklila och
mörkgrå hus som är dubbla höjden av de runt om kring klingar därmed dåligt i mina öron och visar på att det är skillnad i ord och handling.
6.2 Hållbarhet
Är det ett hållbart sätt att förtäta såhär? Det finns mängder av olika svar på den här frågan, men som jag ser det handlar min uppsats mest om att se det ur ett socialt perspektiv. Att göra som Västerås stad, arkitekterna och planarkitekterna vill göra och vägra bygga pastischer tror jag kan leda till ett förakt bland allmänheten- kanske i morgon, kanske om 50 år? Detta ser vi idag bland arkitekturen i stadens centrum (VLT 2016a). Den här vägran av anpassad arkitektur tror jag inte har gjort något förrän nu, det är inte förrän idag Västerås har börjat med förtätning i den utsträckningen vi ser nu (VLT 2016b). För min del handlar hållbarheten i den här frågan om att vi har ett kulturarv som vi bör förvalta, för precis som med allt man skapar går det ofta snabbare att förstöra än att återställa, och i värsta fall får man leva med att allt gått förlorat.
Självklart finns det de som hävdar att staden är en levande organism och att den skall förändras med tiden. Allt jag önskar är att man behandlar denna levande organism precis som man behandlar allt annat levande, med den värdighet den förtjänar. Idag vill man undvika den så kallade utbredningen av staden genom att förtäta och de boende jag intervjuat på områdena uttrycker en oro över att bostadsområdet skall bli för överexploaterat. Det är en legitim oro, det är trots allt så att områdena när de planerades för vad man då
41 ansåg var ett lagom antal människor per kvadratmeter område. När
fler bostäder då byggs på samma yta blir det naturligtvis trängre. Kanske lösningen inte är att trycka ihop alla på en liten yta utan att sprida ut bostäderna och bilda fler nya områden där kollektivtrafiken fungerar så bra att få behöver egen bil? Eller kommer det snart inte spela roll vart våra bostäder ligger då vi i framtiden kommer att arbeta hemifrån och få alla våra varor hemlevererade? Det vet vi inte idag utan det kommer framtiden att få utvisa. Fram tills dess hoppas jag att vi om 50 år inte kommer sucka över besluten som togs i slutet av 10-talet, enbart på grund av att det var brist på bostäder – att vi slipper de problem som skapades under miljonprogrammet på grund av ganska liknande omständigheter.
6.3 Metod
En kortare diskussion kring vald metod vid intervjuer av de boende på områdena och fältstudien.
6.3.1 De boende
Jag har använt mig av intervjuer framförallt och jag har försökt att förklara för respondenterna i efterhand snarare än innan intervjuerna om vad dessa handlar om. På det viset hoppas jag att resultatet blev vad respondenterna tyckte och inte vad de trodde att jag ville att de skulle tycka. För mer statistiskt säkerställt resultat skulle säkerligen fler behövts intervjuats. Även boende i åldern 65+ skulle behövt vara med i urvalsgruppen, även om det inte var ett medvetet val från min sida att exkludera åldersgruppen. Detta till trots tycker jag att
resultatet från de intervjuade på områdena känns rimligt då åsikterna var spridda om områdena. Hade frågorna ställda till de boende vart av den enklare naturen hade det vart möjligt att göra en enkät som kunnat lämnas i brevlådor eller helt enkelt stoppa folk som rörde sig i området och be dem svara på några korta frågor. Då hade troligen
svaren varit mindre detaljerade men fler.
6.3.2 Fältstudien
Metoden var tidskrävande med väl på plats var den relativt effektiv. Nackdelen är att det finns så ofantligt mycket som skapar ett områdes karaktär och därmed blir det helt omöjligt att fånga upp varenda detalj i listan som användes vid fältstudien. Detta till trots upplever jag att fältstudien gav en god översiktlig blid över områdena.
42