I texten nedan görs ett försök att reda ut de resultat som erhållits i undersökningen ovan. Diskussionen utgår ifrån Fahlanders (2003: 16f) mikroarkeologiska synsätt och Berggrens (2010: 269–277) teori och koncept kring ritualisering för att kunna besvara arbetets
frågeställningar. Materialet som analyserats inför denna uppsats innefattar 32,8 kg ben från ett minimum av elva individer. Deras ålder varierar mellan den yngsta på två månader och den äldsta över 18 år med en medelålder på cirka fem år. Även mankhöjden varierar från cirka 130 cm till 147 cm. Gränsen mellan ponny och häst dras vid 148 cm vilket gör dessa individer till ponnyer även om en del är väldigt stora, större än dagens gotlandsruss vars mankhöjd ligger mellan 110–130 cm. Eventuellt kan dessa hästars storlek stödja belägg för utomstående importer från fastlandet eller Östeuropa då större hästar var vanligare där än de som senare levt på Gotland. Kön kunde endast bedömas på tre ben, varav två indikerar hankön och ett indikerar honkön. Könsbedömning är dock en osäkrare uppskattning då två av bedömningarna baseras på närvaron av premolar ett. De patologiska förändringar som identifierats visar att individerna som undersökts överlag inte varit sjuka eller skadade på ett sådant sätt att det lämnat spår på deras ben. Som alltid vid osteologiska undersökningar innebär ej frånvaron av patologiska förändringar att individen var frisk. Då en stor del av benen uppvisar spår av trauma är det möjligt att en del av hästarna avlivats eller slaktats på grund av snabbt
framskriden sjukdom som ej hunnit lämna spår på benen. De tre ben där sjukliga förändringar identifierats med säkerhet visar att åtminstone en individ levt med sjukdomen spatt tillräckligt länge att den läkt ut. Sammantaget indikerar resultaten att benen härrör från individer med variation i både storlek och ålder, möjligtvis även i hälsa.
Som Sundkvists (2001: 150–157; 66f; 172) undersökning visat skiljer sig hästens roll och användning mycket från kultur till kultur. Hästen har använts som transport, följeslagare, arbetsredskap samt ingått i måltider och diverse ritualiserade handlingar. I Stora Förvar verkar hästen ha använts till mat och/ eller hantverk baserat på den mängd slaktspår som
identifierats. Dessa slaktspår stämmer dessutom överens med Binfords (1981: 106) beskrivning av märken lämnade av stenverktyg snarare än metallverktyg. Den stora
variationen i hästarnas ålder antyder dock att föda och hantverksmaterial inte var hästens enda användningsområde. Åldersbedömningarna som utförts visar något olika resultat. Den icke-specifika (se Tabell 3.) bedömningen indikerar att benen främst härrör från individer vars epifyser har fusionerat. Däremot visar den specifika åldersbedömningen (se Tabell 4.) att den största mängden ben härrör från individer under tio år. Preliminärt visar alltså dessa resultat att hästarna i grottan slaktats främst i åldrar mellan ett och sex år. Om detta enbart varit lämningar av slaktavfall borde individerna rimligtvis vara yngre med få undantag som behållits för avel för att tillförse människorna med en kontinuerlig källa till mat, vilket är ett mönster som delvis syns i detta material. Då antalet individer dock är oklart samt avsaknaden av hela individer är det svårt att definitivt avgöra huruvida ben i samma åldersspann tillhört samma individ. Dessa svårigheter gör att åldersspridningen bör bedömas som just preliminär. Faktumet att benelement från hela kroppen identifierats antyder att hästarna faktiskt levt på Stora Karlsö och inte bara tagits dit i delar. Denna hypotes stöds av Rydh (1931: 15f) som skriver att Stora Karlsö under stenåldern hade en god vattentillgång. Dels ligger en källa vid Norderslätt, vilket under stenåldern var på stranden (1–8 på kartan, se fig. 2) nära Stora Förvar. Det fanns även en myr på västerberget samt fyra sötvattenskällor i Hien, samt vid Söderslätt och Stie. Därtill förklarar Rydh att vid tidigare utgrävningar har det påträffats rötter från stora lövträd samt kolrester från ask, lind, hassel och ek i kulturlager från stenålder. Rydh
antar att dessa träd vuxit på Stora Karlsö och ej importerats från Gotland, vilket skulle
innebära att ön var kapabel till att försörja en mindre mängd hästar och andra växtätare under stenåldern och troligtvis även längre fram i tiden.
Resonemanget om hästar som enbart köttdjur håller inte då de inte ”lägger på” kött på samma sätt som nötkreatur eller svin gör. Även om hästen är vuxen har de inte så stor mängd kött, särskilt inte ponnyer i den storlek som verkar funnits i grottan. Deras ben innehåller förvisso en god mängd benmärg, dock är det ett svagt argument för enbart slakt då hästen är så mycket värdefullare vid liv än som föda. Särskilt med tanke på att det verkar funnits god tillgång på både nöt, svin, får/ getter, sälar, fåglar och fisk. Hästen brukar till skillnad från andra födodjur betraktas som mer värdefull, de är användbara och bekväma transportmedel, de kan dra vagnar, plogar och andra fordon. Följaktligen skulle det vara högst ovanligt att enbart använda hästen till föda eller hantverksresurs sett till hur hästen brukats i övriga världen. En möjlig anledning kan vara att människorna ej insett eller värdesatt hästens övriga användningar och således behandlat dem likt övriga djur vilket varit mer troligt om hästen förekommit naturligt på Stora Karlsö i stor mängd vilket rimligen inte kan stämma. De hästar som deponerats i Stora Förvar har troligtvis transporterats till ön av människor, om det rör sig om importer från Östeuropas hästkulturer som Lindqvist och Possnert (1997: 52; 68f) föreslår skulle hästarnas värde definitivt kommunicerats vid inköp.
Avsaknaden av ridutrustning och skador på underkäkarna efter betsel visar att hästarna som deponerats i grottan ej använts till ridning i så stor utsträckning att det lämnat spår på deras ben. Antingen har annan utrustning använts eller så har de ridits minimalt, vilket ytterligare bidrar till förvirringen kring dessa hästars användning. Att träna en häst för att bli en bra ridhäst, draghäst eller liknande kräver tid, energi och kunskap, det vill säga en mängd resurser. Att lägga ner den tiden och resurserna för att sedan slakta och äta ett fullt friskt djur verkar inte troligt. Dessutom identifierades två ben med spår av utläkt spatt. Alltså har någon låtit hästen stå och vila tills den tillfrisknat istället för att avliva den. Varför? Samtidigt finns en underkäke från en 2–4 mån gammal individ med hackspår, föl i denna ålder har väldigt lite kött, deras ben är inte färdigvuxna eller solida nog för att passa till hantverk. Varför har just denna individ slaktats? Har den ens slaktats eller dog den av okända orsaker varefter kroppen omhändertagits och de få resurser den innehöll tillvaratagits?
Faktumet att endast separata ben -som i bästa fall kan pusslas ihop via spekulation- hittats och inga hela individer väcker frågor. Även fast materialet författaren undersökt endast är ett urval finns inte så många fler hästben i förvaringspåsarna med blandade ben, i alla fall inte tillräckligt många för att räcka till elva eller fler hela individer. Kanske kan hästarna ha levt på Stora Karlsö medan endast styckade delar tagits in till Stora Förvar efter slakt? Rimligtvis bör i sådana fall en del av benen antingen ligga kvar i grottan -vilket är möjligt med tanke på att jorden inte sållades vid grävningarna under 1890-talet- eller så har en del deponerats någon annanstans. Gustafsson (2015: 14ff; 29) föreslår som tidigare nämnt att delar av grottan valts ut till olika typer av hantverk under järnåldern. Då hästbenen med dokumenterad kontext främst härrör från parcell B skikt ett till fyra samt parcell H skikt ett till tre finns en lösare koncentration av hästben inom två skilda områden i grottan. Gustafssons hypotes skulle alltså kunna stämma med tanke på spåren på benen samt deras placering i lagerföljden. Om
hästbenen använts till hantverk och handel kan det också förklara varför inte hela individer hittats, de färdiga föremålen skulle då ha sålts vidare till andra platser, eller deponerats i gravar på ön med deras ägare.
Baserat på dessa resultat verkar det troligaste scenariot att hästen varit en del i en
hantverkscykel där deras ben använts för tillverkning. Exempelvis till spelpjäsen av tand som hittades av Stolpe och Kolmodin (Schnittger & Rydh 1940: 42), därtill har ben använts i tidig ståltillverkning samt för att magra keramik. Samtidigt har möjligtvis märgen utvunnits och köttet ätits för att inte låta någonting gå till spillo. För att tillhandahålla en kontinuerlig ström av material bör åtminstone en småskalig uppfödning ha skett på ön, såvida de inte hade en väldigt pålitlig och kontinuerlig tillgång till styckade hästar via handel från fastlandet,
27
Gotland eller Östeuropa. En del av hästarna bör således ha hållits vid liv för avelssyften, främst ston med en eller ett par hingstar som bör ha roterats för att undvika inavel (Sundkvist 2001: 37–39). Om en DNA-analys utförs på benen kanske en mer pålitlig könsfördelning kunde etableras, skulle denna hypotes stämma bör de slaktade individerna främst vara hingstar eller valacker, den skillnaden är dock svår att avgöra osteologiskt. De hästar som använts för avel skulle även kunna vara de som använts för ridning eller transport något sparsamt för att inte skada avkomman då stoet är dräktigt.
Belägg för handelsverksamhet på Stora Karlsö finns i de flesta tidigare undersökningar. Till exempel menar Schnittger och Rydh (1940: 79) att Stora Karlsö, särskilt under
mellanneolitikums andra hälft ingått i ett större sammanhang med utomstående kontakter. Vidare skriver Lindqvist och Possnert (1997: 52) att cirka 4000 BP fanns tillräckligt sofistikerade båtar i Östersjöområdet för att kunna transportera nötkreatur, svin, får/ getter eller hästar till Gotland. Författarna menar att detta är den mest uppenbara slutsatsen då Sverige och Gotland under den senatlantiska perioden saknade dessa djurarter. Då ben från häst på Gotland daterats till yngre järnålder föreslår Possnert och Lindqvist (1997: 69) att gotlandsrussen är förvildade ättlingar till hästar som importerats från hästkulturer i Mellan- och Östeuropa vilket således skulle göra hästarna från Stora Förvar till dessa importer.
Vidare belägg för Stora Förvar som del i ett handelsnätverk står att finna i fynden från både Gustafssons och de Almgrenska grävningarna i form av gjutformsfragment, bearbetade och obearbetade djurben samt föremål i ben. Även keramik, flinta, flintskrapor eventuellt från lädertillverkning - djurens hudar bör använts vilket ej gör läderhantering otänkbart- grävdes ut (Gustafsson 2015: 11–14; 25–31, Örjestad & Almgren-Aiken 2008: 13–21). Även Cassel och Nilsson (2009: 23) hittade liknande föremål på andra delar av Stora Karlsö. Örjestad & Almgren-Aiken (2008: 13–21) grävde även upp ringar, pärlor, benföremål samt järnföremål. Gustafsson (2015: 25–31) hittade också spikar, benföremål, kärl, keramik, gjutformar och mynt. 14 föremål i ben från Stora Förvar finns idag i SHM arkiv (se fig. 22) med dateringar från stenålder till tidig medeltid vilket visar på en längre tids produktion. Föremålen härrör från parcellerna A, D, F samt G. Hästben har identifierats i dessa parceller även fast
koncentrationen är större i parceller B samt H.
8647:3 Sverige Go Eksta Stora Karlsö kam ben 1 jäå
- 8647:1 Sverige Go Eksta Stora Karlsö kam ben 1 jäå
- 8764:A11-12 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
nål (bennål) ben 1 vik-t med
- 8764:A10 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
nål (bennål) ben 1 med
- 8764:A7 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
skaft (knivskaft) ben 1 med
- 8983 (F2) Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Stora förvar
RAÄ Eksta 138:1»
sländtrissa horn, ben
1 y jäå
- 8983:F1:29 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Stora förvar
RAÄ Eksta 138:1»
nål (bennål) ben 1 y jäå
- 8983:E1 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Stora förvar
RAÄ Eksta 138:1»
spelpjäs ben,
horn
14344:G5:14 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
harpun ben 1 stå
- 14344:G5:19 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
harpun ben 1 stå
- 14344:G6:42 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
harpun ben 1 stå
- 14344:G6:53 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
pryl ben 1 stå
- 14344:D1:28 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
kam (enkelkam) horn, ben
1 vik
- 14344 Sverige Go Eksta Stora Karlsö, Grottan Stora
Förvar
RAÄ Eksta 138:1»
spelpjäs (förarbete) ben 1 y jäå
Figur 22. Överblick över benföremålen som omhändertagits från Stora Förvar. Från SHM katalog.
Ytterligare tecken på denna långvariga användning syns även utanför Stora Förvar. Resultaten av de Almgrenska utgrävningarna visar att Norderhamn haft stor betydelse under mellersta till yngre järnålder och brukats för många olika syften. Vidare skriver Örjestad (2008: 22–25) att fosfatkarteringarna som utfördes visar på intensiv eller långvarig användning av Norderhamn. Det osteologiska material som grävdes ut under denna period bestod till stor del av djurben, med en mindre mängd fiskben än väntat. Sammantaget med resultaten av undersökningarna av de gravar som finns på Stora Karlsö menar Örjestad att det kan ha funnits en bofast befolkning på ön under järnåldern. I linje med denna hypotes antas Stora Förvar ha varit ett lagerutrymme med motiveringen att mängden fynd visar på en kontinuerlig användning under lång tid (Örjestad & Almgren-Aiken 2008:22–25). De hypoteser som läggs fram förklarar Örjestad som preliminära då materialet som undersökts är för litet för att avgöra någonting med säkerhet. Med det sagt för Örjestad samtidigt en intressant diskussion kring Stora Karlsö som handelsplats. Utifrån fynden av gjutformar i Stora Förvar tillsammans med andra
hantverksrester skriver Örjestad att metallhantverk bedrevs på ön, däremot är det än så länge omöjligt att avgöra huruvida eller hur mycket handel bedrevs samt vilka som handlade (Örjestad & Almgren-Aiken 2008: 25). Detta resonemang fördes redan av Almgren-Aiken (1979: 170) år 1979 då hon i gotländskt arkiv lyfte förslaget om Stora Karlsö som frihamn eller mindre handelsplats mellan Gotland och fastlandet. Stora Karlsös läge gör ön dessutom till ett lämpligt stopp på rodden mellan Öland och Gotland för måltider, vila eller reparation av fartyg. För att denna hypotes skulle kunna vara riktig anser Almgren-Aiken att förråd, lager, vävbodar och bostäder bör ha funnits då en frihamn kräver en bofast befolkning. Just Stora Förvar skulle kunna haft funktionen som hantverksplats, förråd eller lager.
Genom att applicera Berggrens (2010: 369–377) definition av ritualisering på materialet verkar hästens typiska rituella roll saknas. Hästbenen verkar behandlats och deponerats enligt ett mönster, däremot är de ej särskilda från övriga lämningar. Alla fynd och ben låg vid tiden för grävningarna blandade vilket snarare tyder på att hästen tillsammans med både människor såväl som övriga djur värderats lika efter döden då eventuella skillnader än så länge är
otydliga. Dock kan diskussionen kring den eventuellt störda lagerföljden vara en påverkande faktor för dessa tolkningar då det är oklart vad som skett i grottan mellan deponering och utgrävning. Fahlander (2003: 15f) skriver som tidigare nämnt att materiella lämningar ej skapas slumpmässigt utan som resultat av social praktik. Hur förvridna dagens tolkningar av detta material än kan visa sig vara står en sak klart; hästbenen låg ej i Stora Förvar av en slump. De bär tydliga spår av mänsklig påverkan vilka verkar följa ett givet mönster för hur
29
de skulle behandlas. Däremot kan det vara möjligt att hästarna i Stora Förvar enbart utgör en mindre del av de som funnits på Stora Karlsö och därmed syns inte deras hela användning eller syfte i detta material. Om Stora Förvar använts som handelsplats eller för tillverkning bör enbart det nödvändiga råmaterialet finnas där. Hästben har hittats vid grävningar av andra delar av Stora Karlsö, kanske finns fler kvarlevor som ännu ej upptäckts?
Utifrån det teoretiska ramverk som använts blir tolkningen att hästarna behandlats med ett för dåtidens människor tydligt syfte. För att tydliggöra vad detta syfte kan ha varit krävs en mer grundlig och bred undersökning än detta arbete. Hästen ingick med säkerhet i de handlingar som utförts i Stora Förvar och måste därför ingå i framtida studier av grottans material. För att få ett definitivt svar på frågan om vad Stora Förvar egentligen varit måste artefakter, mänskliga kvarlevor samt djurens kvarlevor analyseras ytterligare. Om en helhetsbild av Stora Förvars och Stora Karlsös historia ska fås kan delar av lämningarna ej exkluderas. Vidare forskning där hästbenen kan bidra till denna bild kan vara en noggrannare spridningsanalys av benens placering i grottan, tillsammans med fortsatta dateringar och andra möjliga isotopanalyser. Som tidigare författare poängterat skulle det dessutom vara givande att genomföra fler noggrannare grävningar av Stora Karlsös övriga fornlämningar. I och med att hästarna i Stora Förvar ej verkar erhållit den särskilda status som hästar i övriga delar av världen skulle det dessutom vara av intresse att undersöka exempelvis den myr som nämns av Hanna Rydh (1931: 15f) för att se huruvida våtmarksdeponeringar som förekom bland annat på Öland utfördes på Stora Karlsö.
5.1 Slutsatser
5.1.1 Hur såg populationen ut? En osteologisk undersökning av individantal, mankhöjd, kön, ålder samt patologiska förändringar.
Denna undersökning visar att populationen inuti Stora Förvar består av minst elva individer vars ålder varierar från två månader till 18 år med en medelålder kring fem år. Dessa hästar var något större än dagens russ med mankhöjd mellan 130 cm och 147 cm. Av 455 ben har tre kunnat könsbedömas och indikerar två hingstar och ett sto. Tre ben uppvisade sjukliga
förändringar varav två är resultatet av utläkt spatt och det tredje en hålighet troligtvis som följd av någon form av infektion. 95 ben bar spår av trauma, främst olika märken från
verktyg, -troligtvis knivar, skrapor samt yxor av sten- men även två former av frakturer på två ben noterades. Resultaten indikerar hittills en mindre population av varierad ålder och storlek vilken åtminstone osteologiskt verkar huvudsakligen frisk. Detta är dock ej garanterat då inte alla sjukdomar hinner lämna spår på ben innan individen avlider. Tyvärr är undersökningen för liten för att definitivt kunna avgöra en fördelning av kön.
5.1.2 Kan hästarnas olika användningsområden urskiljas? Var de födodjur, offer, bruksdjur eller husdjur?
Den osteologiska analysen visar att en stor del av benen bär spår av bearbetning, troligtvis till följd av eller i samband med slakt. Dessa resultat sammantaget med mängden verktyg samt övriga föremål som noterats i samband med övriga grävningar indikerar att hästarna ingått i någon form av produktion eller hantverk. Troligtvis har de även tjänat som föda tillsammans med den mängd djurben de deponerats med. Faktumet att hästbenen var så blandade med resterande osteologiskt material tyder på att de inte behandlats på något särskilt sätt utan värderats lika med övriga djur. Då hästbenen ej särbehandlats utan följer det övriga materialets utseende finns inga spår av att hästen skulle ha offrats i grottan, hur hästarna brukats utanför grottan ingår ej i denna undersökning. Skillnaden i ålder tillsammans med att ben från hela kroppen finns representerade kan eventuellt vara belägg för att en mindre
population levt på ön, möjligtvis för att tillgodose en kontinuerlig tillgång till både mat och råmaterial. Trots avsaknaden av spår efter ridning eller körning har jag svårt att tro att mat och råmaterial var hästens enda syfte. Dels på grund av populationens utseende -fördelningen av ålder, storlek och patologier- dels på grund av hur hästen brukats utanför Stora Förvar och Stora Karlsö. Det skulle därför vara intressant att utföra en större studie av både det
osteologiska materialet från Stora Förvar samt de hästben som påträffats på övriga delar av Stora Karlsö för att kartlägga hästens betydelse på Stora Karlsö i stort. Resultaten av denna undersökning ger dock enbart belägg för hästens användning inom hantverk samt som föda.
5.1.3 Varför låg hästarnas kvarlevor i grottan? Har hästarna självmant gått undan för att dö i grottan) eller har de medvetet deponerats av människor?
Som nämnt ovan verkar hästen främst använts som resurs till hantverk samt till föda.
Avsaknaden av hela individer tyder på att ben eller kroppsdelar deponerats av människor efter att ha utvunnit de resurser som sökts. Resultaten från undersökningen visar heller inga tecken på särskilda eller avgränsade deponeringar i samband med gravar eller liknande då ben från