En frågeställning i rapporten är hur ofta utfallet av en insats, i samband med en brand i en byggnad, påverkas negativt av närvaron av gasflaskor. Rapportens tolkning av tillhandahållna insatsrapporter ger endast en uppfattning om med vilken frekvens dessa bränder sker i Sverige.
Den presenterade statistiken bygger på insatsbeskrivningen i respektive insatsrapport och var och en av insatserna har inte undersökts närmre gällande detaljer som inte angetts i dessa
beskrivningar. Rapporten tar därför heller inte hänsyn till brandförloppet i övrigt. Därmed ska den presenterade statistiken endast ses som ett underlag för tolkning. Resultatet av statistiken ger en uppfattning om hur ofta dessa bränder, där närvaron av gasflaskor betyder en tidsfördröjning av räddningsinsatsen, inträffar och om statistiken visar en problematik.
Statistiken visar att närvaron av gasflaskor i minst 29 fall, under en sjuårig tidsperiod, har haft stor betydelse för räddningsledarens val av insatstaktik, och därmed också stor betydelse för resultatet (vad som har kunnat räddas, om alls). Frågan om vad som hade kunnat räddas om man inte hade fått problem med att lokalisera och oskadliggöra gasflaskorna är något som skulle kräva en mer ingående undersökning av vart och ett händelseförlopp. Det enkla konstaterandet av de 29 fallen väger ändå, enligt min mening, tungt. Hade gasflaskorna inte funnits där, eller varit
placerade i en exempelvis skyddad container eller egen brandcell, hade hela eller delar av egendomen möjligtvis gått att rädda. Slutsatsen är att närvaron av gasflaskor har medfört stora materiella skador. Verksamhetsinnehavarna har lidit ekonomisk förlust och kanske även upplevt känslomässiga skador till följd av branden.
Även samhällsekonomiska kostnader uppstår vid dessa omfattande bränder. Om
ersättningsanspråken riktade mot försäkringsbolagen är ansenliga på grund av omfattade skador kommer detta sannolikt ge utslag i form av högre försäkringspremier89. Även andra
samhällsekonomiska aspekter uppstår, då räddningsinsatserna kan bli resurskrävande och tidskrävande.
Att problematiken finns i hela Sverige är ett faktum, och små kommuner drabbas lika ofta som stora. Visst skulle detta påstående kunna utvecklas och presenteras procentuellt, men i sak spelar det ingen roll i vilken kommun en verksamhet brinner ner till marken; – det avgörande är att det inträffar.
Lagstiftningen kring handhavandet av gasflaskor stipulerar verksamhetens (byggnadsägaren eller nyttjanderättshavaren) skyldighet att utvärdera vilka risker närvaron av dessa medför, och
tillgodose behovet som följer. Ett viktigt syfte, i och med ikraftträdandet av LSO den 1 januari 2004, var att öka innehavarnas medvetenhet och ansvar för brandskyddsarbetet.
Arbetsmiljöverket har, enligt min mening, utfärdat betydligt mer ingående bestämmelser än MSB
89 Higberg, K. 2013
har gjort inom sitt ansvarområde. Den tänkta fördelen av att ändra detaljstyrning i
Räddningstjänstlagen till målstyrning i LSO var troligen att få innehavarna att mer aktivt arbeta med säkerhetsfrågor, vilket kanske blev resultatet i vissa fall. Andra uppnår kanske brandsäkerhet genom inhyrning av externa konsulter, samtidigt som det fortfarande finns innehavare som inte inser vidden av skyldigheterna och fördelen av att ha ett fullgott skydd. Frågan är alltså hur man når de sistnämnda grupperna.
”Det ligger i sakens natur att det är svårt att avgöra vad som är rimligt att göra för att skydda sig mot faror som troligtvis aldrig blir verklighet”, som Vilhelm Persson90 skriver. Jag tror det ligger mycket i detta påstående. En innehavare som sett hela sin verksamhet brinna ner till grunden, eller som sett i verkligheten hur en värmepåverkad gasflaska exploderar i alla riktningar och där metallsplitter landar över 200 meter från ursprungsplatsen, iakttar troligen stor försiktighet i framtida handhavande av gasflaskor. Lösningen kan vara åtgärder för att bringa kunskap till vederbörande. Detta betyder information och bättre kännedom om potentiella följder av felhantering av gasflaskor, något som kanske MSB eller räddningstjänsten kan erbjuda.
Rapporten har tidigare berört Arbetsmiljöverkets lagar och förordningar, som ibland stipulerar tydligare krav på arbetsplatsens utformning och säkerhet för personalen91, än LSO och LBE gör.
Detta till trots, har räddningstjänsten endast mandat att utföra tillsyn gällande efterlevnaden av LSO och LBE. Räddningstjänsten kan genom tillståndshanteringen av brandfarliga och explosiva varor, ställa krav på hanteringen av gasflaskor innehållande dessa varor, men frågan är om och hur de kan ställa krav på hanteringen gällande andra typer av gasflaskor.
För hantering av gasflaskor med brandfarlig gas gäller LBE och MSBs föreskrifter92, men för hantering av gasflaskor med annan gas som inte är brandfarlig gäller bara Arbetsmiljöverkets föreskrifter93. Häri ligger också problemets kärna, om man ser utifrån räddningstjänstens
synvinkel. Värmepåverkade gasflaskor, oavsett innehåll, är dels ett potentiellt hot vid brand och insats där dessa kan finnas, dels är dessa även ett potentiellt hot mot människors liv, hälsa och säkerhet i vardagen. Kanske kan räddningstjänsten samverka med Arbetsmiljöverkets
tillsynsförrättare, om man upptäcker en otillbörlig hantering, men frågan om upptäckt av dessa kvarstår (temastyrda tillsyner kan självklart var en väg). Alla gasflaskor medför explosionsrisk vid brand och det är trots allt, räddningstjänstens personal, och inte Arbetsmiljöverkets, som riskerar liv och hälsa vid en brand i dessa verksamheter. Är tanken från lagstiftarna att man ska nå verksamhetsägare genom tillämpningen av LSO, där det står att vederbörande i skälig omfattning skall vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller
90 Persson, V. Skäligt brandskydd. 2009
91 AFS 2009:2
92 SÄIFS 1998:7
93 AFS 2001:4 samt AFS 1997:7
begränsa skador till följd av brand94? Jag tycker det är en glasklar koppling, men svårigheterna för tillsynsförrättaren kan vara att komma till rätta med de brister i brandskyddet som man finner i samband med tillsynsbesöken.
Det är en komplicerad uppgift att bedöma vilka brandskyddsåtgärder som bör vidtas, där nytta måste vägas mot kostnad, enbart utifrån meningen ”åtgärder som behövs för att förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand” som stöd i lagtext. Tillsyn enligt LSO är trots allt endast en kontroll av att innehavaren har tagit sitt ansvar enligt lagen. Ansvaret att verka rådgivande och informativ i brandskyddsfrågor är viktig, men kommunen får å andra sidan inte verka konkurrensmässigt gentemot de företag som bedriver konsultverksamhet i
brandskyddsfrågor. Det kan i vissa fall, där en enskild kanske frågar vad denne exakt ska ha för brandskydd, vara svårt att veta var gränsen för rådgivning och konsulterande dras.
Betraktar man tillsynen av brandskyddet i det stora hela, är tillsynsverksamheten en viktig del av det förebyggande arbete som pågår i samhället. Stora ansträngningar görs ute i kommunerna för att förebygga och hantera situationer som kan leda till räddningsinsatser. Kommunerna har möjlighet att anpassa sin tillsynsverksamhet utifrån lokala förhållanden och kan rikta
tillsynsarbetet mot verksamheter där behovet anses större just då95. Intentionen hos lagstiftaren är kanske att de som har ett skäligt brandskydd och en väl fungerande egenkontroll, på sikt inte ska behöva bli föremål för tillsynsbesök så ofta som tidigare. Det gör att räddningstjänsten kan lägga sina resurser på objekt som har ett sämre brandskydd eller där riskerna med brand är särskilt stora. Oavsett om gasflaskorna innehåller brandfarlig gas (där räddningstjänsten faktiskt kan ställa detaljerade krav på hanteringen) eller inte, borde inriktade kampanjer, i syfte av att informera verksamheter som kan tänkas hantera gasflaskor, kunna verka förebyggande till viss del.
Slutsatsen är att behov av tydligt utformade och publicerade regler, verkar föreligga.
Byggnadsinnehavare och verksamhetsinnehavare kan i och för sig ta hjälp av specialiserade konsulter som har bättre förutsättningar att bedöma vilken skyddsnivå som är skälig, men detta är i verkligheten inte något som alla berörda bekostar. Att uppfylla gällande lagstiftning måste bli självklart, och lättare.
94 2 § LSO
95 Proposition 2002/03:119. Reformerad räddningstjänstlagstiftning.