5.1 Jämförelse av analysresultaten för de tre scenerna
Det finns många intressanta likheter emellan de tre olika scenerna och deras användande av musik. I alla tre fallen är musiken vald av huvudkaraktärerna själva, speciellt i scenen ur A Clockwork Orange där musiken kommer från karaktären själv.
Eftersom musiken är vald på initiativ av karaktärerna så kan detta potentiellt säga någonting om karaktärernas personlighet och andra preferenser. Speciellt i fallen Mr.Blonde i Reservoir Dogs och Alex DeLarge i A Clockwork Orange tycks musiken i respektive scens kontext säga en del om karaktärernas mentala hälsa samt inställning till deras våldsamma handlingar och till sina offer. Musiken används således för att beskriva och berätta någonting om dessa (minst sagt) udda fåglar och deras inställning till högst okonventionella och moraliskt förkastliga situationer. Musiken blir för karaktärerna också en språngbräda för dem att uttrycka en social distans och differentiering mot deras offer, till exempel Mr.Blondes negativa inställning mot poliser.
I fallet Watchmen får musiken en lite annorlunda roll. Ser man filmen för första gången inser man kanske inte först fullt ut ironin med att just den låten spelas. Det som är intressant att ha med i åtanke är de tv-program som The Comedian väljer att ignorera i kontrast till de bilder och musik han till slut fastnar för. River bilderna upp gamla sår? Är han för gammal och luttrad för att förmå sig själv att bry sig? I scenens sammanhang i sig självt säger musiken egentligen ingenting om de mindre smickrande sidor av karaktären som uppdagas senare i berättelsen. Istället tycks det nästan vara en kommentar till hur folk i allmänhet tycks förhålla sig till dåliga nyheter, det vill säga vända andra kinden till genom att byta kanal till något trevligare och lättsammare.
Karaktärernas samspel och plats i det narrativa förloppet förstärks med valet av musik som många åskådare förmodligen skulle se som högst opassande och det är det som är del av poängen: här gestaltas okonventionella personer med okonventionellt musikval snarare än att musiken skulle dikteras delvis av det bildliga innehållets stämning och framföras
icke-diegetiskt som konventionell filmmusik oftast görs snarare än icke-diegetiskt som det görs i dessa tre fall. Förutom att de okonventionella låtvalen kan dra till sig åskådares uppmärksamhet och få dem att notera och reflektera över vad som faktiskt händer i narrativitet så finns det en liknande poäng med att musiken spelas i faktisk realtid. Som jag tidigare varit inne på tror jag att publiken blir ännu mer indragna i berättelsen och handlingen när det faktiskt känns som att musiken och bilden spelas ”här och nu”. Filmskapare som har med sig kunskap om detta medvetet eller undermedvetet kan använda detta knep till sin fördel för att säga någonting mer med en våldsscen förutom just det våldsamma innehållet. I de analyserade scenerna ser vi till exempel hur användande av musik på detta viss kan säga en del om karaktärernas
personlighet, mentala och sociala status och känslor under scenernas förlopp.
Tidigare i denna uppsats reflekterade jag kort om hur musik som är mer trolig att förkomma i vår vardag (i alla fall i jämförelse med mer konventionell filmmusik) kan bidra till att
”normalisera” det som händer på duken, vilket även är tanke Gengaro berör hennes analys av scenen från A Clockwork Orange. I alla fall kan det få narrativet att framstå som mer
realistiskt, speciellt om musiken är diegetisk och således har en logisk källa som är representerad i bild, vare sig det är en radio, en tv-apparat eller en karaktär som framför musiken i kontrast till mer konventionell filmmusik som oftast är icke-diegetisk och därför inte riktigt i samma tid och rum som bilden och det som händer i scenen. Jag skulle vilja påstå att icke-diegetisk musik skulle kunna ses som anempathetic mot publiken. Detta eftersom den oftast är skriven med en specifik tanke med musikaliska motiv som är så pass kulturellt betingade att publiken inte alltid har så många olika alternativ när det gäller tolkningen av den. Skärande och hetsiga stråkar är till exempel hos de flesta djupt förknippat med skräckfilm.
Användande av anempathetic music är på sätt och vis öppet för flertalet tolkningar, vare sig ens spontana tolkning är att musiken används ironiskt eller som djupare berättande funktion. Anempathetic music må vara likgiltig inför bilden den spelas upp med, men är på många sätt empathetic mot publiken och deras tolkning. Jag märkte under analysen av mina tre valda scener att under de informativa, vägledande, deskriptiva och retoriska berättarfunktionerna kunde flera intressanta narrativa tolkningar återfinnas. Det finns möjliga ansatser i dessa funktioner i alla tre scener att bidra till hur man kan se på karaktärerna och deras
personligheter och sociala status, men med hjälp av den kontraster och inkongruens som uppstår skapas även tid och rum för reflektion för publiken för att finna sina egna narrativa
tolkningar. Inbjudande till denna reflektion kan således även förstärkas om filmmusiken bidra med många retoriska funktioner, som via sina kommenterande och ironiserande kan framstå som mer reflekterande (Wingstedt, 2012). Än mer tror jag detta kan förstärkas när vissa berättarfunktioner går in i varandra, som det gjorde i min analys. Till exempel diskuterar jag musiken som en form av tidig elegi för The Comedian i filmen Watchmen, och den
funktionern faller både under en form av vägledande funktion ju längre scenen fortlöper, men även mer uppenbart en retorisk sådan.
Publikens fria tolkning av narrativet är intressant att ta upp med meningspotential och meningserbjudande som utgångspunkt. I mina analys har jag applicerat termen
meningspotential snarare än meningserbjudande, eftersom (som tidigare har diskuterats i denna uppsats) meningspotential ser till alla potentiella meningarna eller betydelser så länge det utläsas ur den sociala kontexten och är förankrat medan meningserbjudande är även alla potentiella betydelser som inte upptäckts eller blivit förankrade än, men som ändå finns där i bakgrunden (Van Leeuwen, 2005). I mina analyser återfann jag flera aspekter gällande meningspotentialer, men med det som fokus: hur många meningserbjudanden går obemärkt förbi publiken? Detta är speciellt intressant när det gäller filmmusik av det slag som belysts i denna uppsats, musik som kontrasterar och förhåller sig inkongruent mot det visuella
innehållet, musik inte är helt självklar att paras ihop med rörliga bilder av det slaget och vice versa. Musiken i de analyserade scenerna kanske inte är det form utav musik som publiken förväntar sig och ser som konventionell, men jag skulle vilja bestå att upplevelsen av kontrast i alla fall är förankrad i dessa sociala och narrativa kontexter. De meningserbjudanden som publiken potentiellt finner, men inte tänker på medvetet eller inte kan sätta ord på kanske kan vara nyckeln till flera av de följdfrågor som jag fann under analysens gång. Frågan är om publiken vill ha klara svar? Vad skulle det göra för deras fira narrativa tolkning? Och bara för att en filmscen med anempathetic music kan ha flera meningspotentialer än en filmscen med mer konventionell musik, betyder det per automatik att den även har fler meningserbjudanden som väntar på att bli upptäckta?
Det som också kan vara värt att notera är att dessa scener och den ackompanjerande musiken nästan går i ett lunkande tempo, där de i andra filmer skulle kunnat gå i betydligt hetsigare tempo. Med det sagt är det inte bara musiken i sig som bjuder in till mer reflekterande och engagemang för det som händer på duken, men den ger helt klart en extra dimension till karaktärerna, miljöerna och ibland filmens premiss i stort. Musiken i scenen från Watchmen
framstår nästan som än mer anempathetic när man har sett resten av filmen och fått mer förståelse för karaktären The Comedian och hans roll i den övergripande handlingen.
5.2 Metodkritik
I mina analyser i denna uppsats går jag in på en hel del på aspekter gällande tid, epoker och miljöer, men fokus tenderar att ligga väldigt mycket på berättarfunktioner rörande
karaktärerna, vad musiken kan säga om deras egenskaper i form av personlighet, mentala hälsa, social status och liknande. Jag tror att fokus riktade sig dit av ganska naturliga orsaker: som det tidigare har konstaterats så är musiken i alla tre scener på olika sätt vald på initiativ av karaktärerna själva. Därför är det speciellt intressant att reflektera över vad musiken säger om de personerna och deras plats i narrativet. Dock skulle ett bredare fokus på vad de
musikaliska berättarfunktionerna säger om miljöerna och den sociala kontexten vara önskvärt eftersom dessa aspekter även påverkar karaktärerna. Jag snuddar som sagt vid dessa aspekter en aning i mina analyser, men en aning mer djupdykning i dessa skulle vara intressant.
I diskussionen tar jag upp tanken om att anempathetic music kan ses som empathetic mot publiken, i alla fall baserat resultaten från denna analys. Det skulle vara intressant att göra fler liknande analyser med denna tanke i bagaget för att se om den är applicerbar på flera verk av likartad karaktär.
Mina egna kortfattade tankar om hur och var kontrasterna uppstår fick vara nog för denna undersökning, dock skulle det vara intressant för vidare forskning att göra en liknande analys med en lämplig kontrastanalys-modell med ett tydligare fokus på just kontraster.
Mina analyser skulle också kunnat kompletteras med ytterligare undersökningsmetoder, så som fokusgrupp-intervjuer eller metod av liknande slag så som någon form utav enkät, intervjuer eller lyssningstest för att få underlag att jämföra med mina egna analysresultat. Detta i och med de mindre bra egenskaper som finns med en fallstudie som Guba & Lincoln har identifierat (Merrian, 1993, s.377). Resultaten i denna uppsats gäller när det kommer till kritan endast de tre scenerna och därför kan en bredare generaliseringsbarhet bli svår att få ut från denna analys. Det denna uppsats kan bidra med är just en djupdykning i de tre specifika fallen, men förhoppningsvis kan den även väcka intresse för fler framtida analyser av
liknande filmmusikaliska berättargrepp. En kompletterande kvalitativ eller kvantitativ metod skulle kunna kompensera för de eventuella brister som denna fallstudie kan ha.
Kanske ett mer psykologiskt perspektiv som komplement skulle kunna ha varit intressant. Jag kände dock att det skulle vara svårt hitta rätt antal deltagare och dessutom lämpliga och representativa sådana för att göra en rättvis koppling mellan berättarfunktioner inom denna form av filmmusik och publikens psykologiska påverkan. Detta skulle dock kunna vara ett intressant ämne för vidare forskning.