Diskussion kring val och placering av belysningsstolpar

Belysningsstolpar står i trafikmiljön där man har bedömt att nyttan överväger riskerna. Belysnings- stolpar bör placeras där det är minst troligt att de blir påkörda, och där det är mest troligt att de fungerar korrekt om de blir påkörda.

Enligt VGU 201525 _{(Trafikverket, 2015a) ska stolpar med hastighetsklass 100 användas på vägar med} referenshastighet VR≥ 80 km/tim. På vägar med referenshastighet VR≤ 70 km/tim ska stolpar med hastighetslass 70 eller 100 användas. När det gäller energiabsorption anges att uppfångande

belysningsstolpar (HE och LE) inte får användas som ersättare för vägräcken, där dessa behövs enligt kriterierna för räckesanvändning. Avseende skaderiskklass ska stolpar minst uppfylla kraven för skaderiskklass 1. Vidare sägs att en stolpe som kan köras på från två motriktade håll ska vara

eftergivlig i dessa riktningar och om en stolpe är placerad där påkörning kan ske från flera håll ska den vara eftergivlig oberoende av påkörningsriktningen. En stolpe som är placerad i slänt med lutning 1:3 eller brantare får inte vara av typen med avskjuvningsbar led (slip-base). Kravet avser vägar med VR70 eller högre samt korsningar. Belysningsstolpar, även eftergivliga, får inte placeras inom ett vägräckes arbetsbredd eftersom räckets funktion kan påverkas.

Av Vägverkets (numera Trafikverkets) författningssamling VVFS 2003:140 (Vägverket, 2003) framgår att riksvägar ska ha sidoområden som är utformade så att personskador vid en avkörning begränsas. Vägar som inte är riksvägar, men har en referenshastighet av minst 70 km/tim ska ha

sidoområden som är utformade så att trafiksäkerheten vid en avkörning särskilt beaktas. VVFS gäller alla vägar och gator, inte bara statliga vägar. I författningssamlingen rekommenderas att där

oeftergivliga föremål eller andra faromoment måste finnas i säkerhetszonen bör vägräcke uppsättas. I Vägverket (1994) sägs att eftergivliga stolpar ska användas på nationella och regionala vägar samt att fundament för eftergivlig stolpe invid väg och som inte står i skydd av vägräcke eller dylikt av

trafiksäkerhetsskäl ska placeras så att inte någon del av fundamentet blir belägen högre än 10 cm över färdig markyta. Vid oeftergivliga belysningsstolpar kan vägräcke behövas.

Om man kommit fram till att en belysningsstolpe behövs i trafikmiljön, så finns det olika stolpar att välja mellan. Eftergivliga belysningsstolpar klassas, som tidigare beskrivits, enligt sin energi-

upptagande förmåga i klasserna HE (high energy absorbing), LE (low energy absorbing) och NE (non- energy absorbing). I de fall det är viktigt att stolpen inte ramlar ned över vägen, så bör man i första hand skydda stolpen med ett EN1317-provat vägräcke av rätt kapacitetsklass. Stolpen ska då stå utanför vägräckets arbetsbredd för att garantera vägräckets funktion. För övriga installationer av belysningsstolpar, där man av andra anledningar inte väljer att montera vägräcken, så kan man välja på stolpar av HE, LE eller NE-typ.

Historiskt sett i Sverige så har övervägande delen av de eftergivligt deformerbara belysningsstolparna varit av HE-typ, stolpar som hjälper till att stoppa den påkörande bilen. Tanken har varit att minska risken för sekundärolyckor. HE-stolpar fångar in och stoppar en påkörande personbil helt. För att göra detta arbetar stolpen med en kontrollerad deformation utmed hela stolpens höjd/längd. Detta betyder att stolpen måste ha en viss höjd/längd för att kunna stoppa en bil, och därför blir inte korta stolpar klassade som HE-stolpar. Det är därför ovanligt med HE-stolpar i miljöer med 30 km/h, 40 km/h och 50 km/h eftersom man där ofta använder lägre stolpar. Fördelen med en HE-stolpe är att den fångar in bilen, reducerar fordonets hastighet och därmed minskar risken för sekundärolyckor. Samtidigt är stolpen något mera aggressiv mot de som åker i bilen än LE- och NE-stolpar. Vanligen stannar bil och stolpe inom ett område som kan anses vara lika stort som en cirkel med stolproten som mittpunkt och med en radie ungefär motsvarande stolpens initiala höjd. Man reducerar själva olyckan till ett mindre område och reducerar därmed risken för andra trafikanter i omgivningen. HE-stolpar bör därför väljas längs med trafikleder där hastigheten är 50 km/h eller högre och där det finns flacka fria avkörnings- områden längs vägen minst motsvarande hela stolpens höjd, men där man väljer att inte montera vägräcke. Även i situationer i motsvarande trafikmiljö där man bedömer att det är viktigt att förhindra sekundärolyckor längre bort i avkörningsområdet, t.ex. om det finns bergskärning, dike, vattendrag eller gång-/cykelbana längre ifrån vägen än stolpens höjd är HE-stolpen ett bra val.

Vad gäller LE-stolpen så är det tveksamt om man aktivt ska välja stolpar i den klassen eftersom man antingen brukar vilka vilja stoppa bilarna (klass HE) eller låta dem passera så smärtfritt som möjligt (klass NE). I situationer där man egentligen vill få stopp på bilarna med en HE-stolpe men inte kan eller bör sätta upp höga stolpar kan dock LE-stolpen vara lämplig. Det kan typiskt vara en skyltstolpe som bara är ett par meter hög, och därför bara hinner med att reducera farten något lite på en väg där man annars väljer just belysningsstolpar i klass HE.

Belysningstolpar i klass NE reducerar inte det påkörande fordonets fart. De är inte så vanliga i Sverige, men finns på vissa platser. Man kan i princip dela upp NE-stolpar i två olika typer, dels extremt tunga och bastanta slip-base-stolpar (stolpar som ska tåla stora vindkrafter men som ändå ska flytta på sig vid en påkörning), dels lättare tunnväggiga stålstolpar med slip-basefunktion. Nackdelen med de tunga NE-stolparna är att de har en stor egen massa och att de därmed kan vara aggressiva att köra in i. Fördelen med avskjuvbara slip-base-stolpar i klass NE är att bilen kapar av stolpen och passerar under densamma och att funktionen i en krock inte är beroende av vad som sitter uppe i stolpen på samma sätt som om stolpen hade varit av klass HE eller LE. Nackdelen är dock att bilen fortsätter i tämligen hög fart. En möjlig lösning skulle därmed kunna vara att man kan sätta upp en avskjuvbar NE-klassad stolpe några meter framför ett vägräcke, och ändå tro att bilen träffar vägräcket med förväntad skyddande funktion hos vägräcket. NE-klassad stolpe bör därför väljas för vägar där

man avser sätta stora eller tunga nyttolaster uppe i stolpen men där man kan acceptera eller på annat sätt (med vägräcke) hantera att fordon kör av vägen, även i hög fart.