I det här avslutande kapitlet diskuteras resultat av analys i relation till litteraturen som redovisats i litteraturgenomgången.
I mitt arbete försökte jag ta reda på hur ser ut inskolning på en småbarnsavdelning, vad som är viktigt att beakta vid inskolningen och vilka skillnader finns, enligt pedagoger, mellan att skola in barn med svenskt modersmål och barn med annat modersmål än svenska. Resultatet av min undersökning visar att det inte förekommer några stora skillnader mellan inskolning av enspråkiga och flerspråkiga barn. En gemensam synpunkt hos intervjuade pedagoger är att de anser att tryggheten är det allra viktigaste under inskolningsperioden. De menar tryggheten hos både barn och föräldrar. Sättet att nå denna trygghet är enligt pedagoger öppenhet och lyhördhet för både barn och deras föräldrar. Resultatet visar att det är viktigt vid alla inskolningar att barn och föräldrar får en trygg inskolning, oavsett om barnet är flerspråkigt eller inte. Det stämmer överens med Ladbergs teorier om flerspråkiga familjer som vid inskolningen möter för första gången den svenska kulturen i förskolan. Därför kan inskolningsperioden vara särskilt viktig för den bidrar till att nyinflyttade familjer skapar en förståelse för kulturen i förskolan och i det svenska samhället. Pedagoger betonar dock att föräldrarnas inställning till förskolan lätt kan smita av sig på barnet. Liksom Niss & Söderström (2006) menar även intervjuade pedagoger att ett av målen med inskolningar är att pedagoger skapar ett bra samarbete och förtroendefull relation till föräldrarna.
Enligt Bowlbys teori om anknytning fungerar barnets föräldrar som en trygg bas. Deras närvaro under inskolningen ger barnet trygghetskänsla som bidrar till att barnet vågar bygga upp ett nytt förtroende till de nya vuxna i barnets omgivning (Bowlby, 1994). Men enligt en av intervjuade är det viktigt att barnet har möjlighet att knyta an först till en pedagog, den som inskolar barnet och att sedan, successivt få bygga upp relationer med andra pedagoger i verksamheten. På avdelningen samarbetar alla
fast vid en pedagog”. Den andra intervjuade pedagogen P1 föreslår att barnet får knyta an till flera pedagoger på avdelningen och argumenterar det med att det fungerar bättre även de dagarna då inskolningspedagogen är borta. Själv tycker jag att barn är individer och knyter an till den person som stämmer bäst överens med barnets personkemi och det är vanligt att barnet får en favorit inom arbetslaget och att denna inte alltid är ansvarspedagogen.
Enligt Hedin (1987) bör det vara en person som ansvarar för inskolningen och att den inskolningsansvarige bör ha en längre yrkeserfarenhet. Medan Niss (1988) hävdar att det kan vara bra att nya pedagoger tar hand om inskolningar. Under mina observationstillfällen har jag varit med vid inskolningar gjorda av pedagoger med olika långa arbetserfarenheter. Jag kan inte påstå att i de här fallen en inskolning var bättre än den andra.
Avdelning där intervjuer och observationer gjordes arbetar med individuella inskolningar. Pedagogen som förespråkar individuell inskolningsmetod menar att fördelen med denna metod är att mer tid kan erbjudas till barn och föräldrar. På samma sätt, menar Niss (1988), fokuserar individuell inskolning på ett barn och barnet får bättre chans knytta an till personalen. Jag tycker att det är en bra metod om man skolar in barn med annat modersmål än svenska där föräldrar har många frågor och funderingar kring verksamheten. Vid individuell inskolning har man tid och möjlighet att visa och tydligt förklara rutiner och arbetssätt på avdelningen. På observerade avdelningen inskolar pedagoger ett barn i taget. En av pedagoger har dock positiv erfarenhet av tidigare gruppinskolningar. Enligt Niss & Söderström (2006) är arbete i grupp det naturligaste arbetssätet i förskolan. Barn som skolas in i gruppen får lära sig att samsas om pedagogerna. Fördelen är också att samspel mellan barnen i gruppen bidrar till en stor gemenskapkänsla. Vid inskolningar av barn som har annat modersmål än svenska kan gruppinskolningar vara den mer passande metoden om man har möjlighet att ha minst två barn som talat samma språk. Då kan man bilda språkgrupper som Ladberg (1989) sätter stor värde på.
Trots att mina respondenter inte tycker att det finns stora skillnader mellan inskolningar märkte jag dock att små skillnader kan förekomma. Det var inga kommunikationssvårigheter mellan personalen och familjen under
inskolningsperioden men det första mötet med familjen tog längre tid än det var vid inskolningen där barnet med svenskt modersmål skolades in.Det uppkom fler frågor och förklaringar angående verksamhetens arbetsmetoder och rutiner hos den familjen som hade annat modersmål än svenska. Anledningen till detta kunde dock vara, som en pedagog P1 påpekade, att förälder skolade in sitt första barn och hade inga alls erfarenheter av den svenska förskoleverksamheten. Här vill jag betona vikten av att båda pedagoger reflekterade över sitt förhållningssätt till den inskolningsmetod de arbetar efter. Det finns både nack- och fördelar med individuell- och gruppinskolning enligt undersökningens resultat men jag anser att det är relevant att ha kunskap om båda formerna.
Under hösten har man börjat på den undersökta avdelningen med inskolning som går på tre dagar istället för två- eller tre veckor. Enligt Niss (1988) bör inskolning vara tre veckor lång för att barnet får en bra början i förskolan. Intervjuade pedagoger har dock bara positiva upplevelser av den nya metoden och ser fler fördelar med den för både föräldrar och deras barn. Men båda intervjuade betonar att vissa barn kan behöva längre tid och att verksamheten, utan tvekan, erbjuder familjen den tid som behövs. Pedagoger sätter barnet i fokus genom att säga att det faktiskt är barnets behov som bestämmer vad som händer under inskolningen och hur lång är den. Ändå väckte den nya korta inskolningsmetoden funderingar. Enligt Ladberg (1989) behöver yngre barn längre tid än äldre barn och undersökt avdelning är en småbarnsavdelning. I mina öron låter det brutalt att en ettåring ska skapa en bra relation och trygghet i den nya miljön på tre dagar. Men jag håller med mina respondenter om att under tredagars inskolning får föräldrar bättre bild av verksamheten och ser hur dagarna på avdelningen verkligen ser ut. Vid inskolningar av barn med utländsk bakgrund ser jag behov av att verksamheten bör erbjuda familjer mer tid för att introducera dessa barn i förskolan. Jag tycker att det bör man vara lyhörd på vad föräldrar har för önskemål kring inskolningen och inskolningens längd.
Vid frågan om tredagars inskolning som ny inskolningsmetod ser jag brist på kompetent information på den undersökta avdelningen. Jag borde ha haft intervju med förskolans rektor och frågat om anledning till beslutet om den nya
Enligt undersökningen stämmer överens pedagogernas ståndpunkter med Ladberg och med läroplanen Lpfö 98 där det påpekas att modersmål hjälper vid utvecklingen av det nya språket. Intervjuade pedagoger visar sitt intresse för barnets språk genom att t.ex. be föräldrarna om en lapp med ord på barnets språk. Enligt Ladbergs teori lär sig barnen nytt språk bland annat av andra barn. Teoretiker påpekar att vid svårigheter att samspela eller kommunicera är det viktigt att pedagoger hjälper och stöter de flerspråkiga barnen och att inte betraktar flerspråkighet som problem i förskolan. Därför uppskattar jag pedagogens P2 idén att på avdelningen gruppera barn med samma modersmål. Användandet av tecken och kroppsspråk ser jag här som betydlig för att det är ett sätt att ge barnet bekräftelse på det barnet säger. Då undviker man det som Ladberg (1994) beskriver att det händer ofta på avdelningar med flerspråkiga barngrupper där barnet talar men får ingen reaktion från lyssnare.
Avslutningsviss vill jag betona vikten av att ha kunskap om inskolningar. Arbete med små barn kräver kompetenta pedagoger. En bra inskolning ska lägga grunden till framtida goda relationer mellan personal, barn och föräldrar. Dagens samhälle är mångkulturellt och förskollärare arbetar och ska arbeta med flerspråkiga barn. Det har stor betydelse hur man bemöter flerspråkiga familjer i svenska förskoleverksamheten. Jag anser att det finns behov av ny forskning på detta område. Likaså saknar jag vetenskapligt forskning kring inskolningsmodellerna. Varken de åttitalets inskolningsmodeller som Niss och Hedin beskriver eller den nya trenden
tredagarsinskolning är vetenskapligt baserade eller har utvärderats av forskare. Jag
anser att det skulle vara intressant att se hur den viktiga trygga anknytningen mellan barnet och pedagogen påverkas av tredagarsinskolningen i jämförelse med den traditionella.
Som slutord i mitt arbete vill jag presentera en bit av en förskollärares brev publicerat i tidningen Förskolan nr 7 2010:
Välkommen in, lilla barn, i ditt förskoleklassrum! Här finns jag för dig med all min kunskap, allt mitt tålamod och min uppmuntran. Här är också dina vänner. Fulla av förväntan inför dagens lärandeäventyr... (Förskolan, Nr 7 2010:6)