Ansvaret för att åtgärda förorenade områden har förändrats och utvecklats med ett stort fokus på att de förorenade områden som finns skall bli föremål för avhjälpande. Ansvaret var i tidigare lagstiftning vagt reglerat och kunde inte på ett tillfredställande sätt ställa krav på verksamhetsutövare att ansvara för den skada de orsakat miljön, men vid tillkomsten av miljöskyddslagen började ansvaret bearbetas och regleras på ett sätt som medförde att utövare av befintliga och framtida verksamheter kunde ställas till svars. Tyvärr kunde inte ansvaret tillämpas retroaktivt för att även ställa de äldre nedlagda verksamhetsutövarna till svars, vilket gjorde att många gamla industriområden lämnades vind för våg utan att någon ansvarade för de föroreningar som lämnats kvar. Följden av att befria gamla verksamhetsutövare från att ansvara för skadorna blev att någon annan, d.v.s. fastighetsägaren eller skattebetalarna, fick ett utökat ansvar. Det är oundvikligt eftersom någon alltid måste bli ansvarig för kostnaden.
Lagstiftarna har därför velat skapa ett starkare skydd för fastighetsägare såväl som för skattebetalarna genom att tydliggöra lagen, skapa strängare regler och utkräva betryggande säkerhet från verksamhetsutövaren. Det har dock inte visat sig vara riktigt så enkelt.
Fortfarande tvingas skattebetalare stå för kostsamma efterbehandlingsåtgärder på grund av att de ekonomiska säkerheter som ställts inte fyller sitt syfte. Dels på grund av att kravet på säkerhet inte får vara orimligt gentemot verksamhetsutövaren, men även dels på grund av att säkerhetens omfattning och form först nyligt definierades och klargjordes.
Något som upprör är också hur enkelt det verkar vara för företag, trots bristande ekonomisk säkerhet, att få tillstånd att bedriva miljöfarlig verksamhet. Staten tjänar förstås bra på verksamheten om den går bra, men om en säkerhet inte uppfyller sitt syfte när en verksamhet går i konkurs eller läggs ner blir det också staten som får tvingas stå för kostnaden. Frågan man måste ställa sig är huruvida det är övervägande positivt eller övervägande negativt att låta nya verksamheter starta upp utan att ett betryggande kostnadsansvar kan göras gällande.
Eftersom verksamheter som bedrevs och avslutades innan lagändringen inte kan bli ansvariga att åtgärda de områden som blivit förorenade, finns det en stor risk att ansenliga mängder föroreningar inte blir åtgärdade och sprids vidare till omgivningen vilket i sin tur kan ge upphov till större miljöproblem.
Det som borde diskuteras vidare är vad som krävs för att moderbolagsborgen skulle kunna bli betryggande som säkerhet. Eftersom att moderbolag ännu inte godkänts att stå borgen för dotterbolagets ekonomiska säkerhet har det inte kunnat riktas ett kostnadsansvar mot dem vid dotterbolagets konkurs, utan ansvaret har fallit på staten att avhjälpa de skador eller realistiskt säkerhetspaket får inkräkta på områden som är av skyddsintresse.
Att gruvnäringen är ett statligt och politiskt intresse är uppenbart eftersom beslut ofta tas till förmån för gruvindustrin trots att näringen kan påverka skyddsområden som Natura 2000-områden, nationalparker samt naturreservat. Andra enskilda och allmänna intressen som inte hade haft samma påverkan på de känsliga skyddsmiljöerna tvingas ofta vika undan för gruvnäringen vilket ställer frågan om huruvida beslut att ge tillstånd verkligen följer Miljöbalkens regler när det gäller vilket intresse som ska ha företräde.
Vi inser att gruvnäring är ett stort och viktigt intresse som har en given plats i vårt samhälle men vi ställer oss kritiska till det faktum att ansvaret för avhjälpande brister i den utsträckning det gör eftersom näringen kan ge betydande påverkan på miljön och människors hälsa.
Man kan även fråga sig i vilken omfattning det är skäligt att kräva avhjälpande eftersom ett område där gruvnäring bedrivits aldrig kan återställas till exakt vad det var innan. Däremot kan man efter verksamheten utnyttja området för att förbättra området och skapa nya attribut som inte varit möjliga förut men som skulle ge bättre förutsättningar för exempelvis häckningsplatser. I vilken omfattning skall då den ansvarige förorenaren ta hänsyn till att inte bara avhjälpa utan också omskapa miljön så att den ger växter och djurliv de bästa förutsättningarna?
Ett vanligt problem är att staten, d.v.s. skattebetalarna, blir ansvarig då ingen verksamhetsutövare eller fastighetsägare finns att rikta föreläggande mot. Med tanke på den mängd områden där ingen ansvarig finns, kan man förutspå att det skulle kosta skattebetalarna en enorm summa pengar för att avhjälpa alla dessa områden. Många bäckar små är ett talesätt som vi tycker lämpar sig perfekt i det här sammanhanget då flera områden är mindre och inte så prioriterade men ändå utgör ett betungande kostnadsansvar när de sammanställs till en totalsumma. Processen med att handlägga och avhjälpa förorenade områden är tidskrävande och det beror på bland annat bristande kunskap hos de som lämnar in anmälan eller ansökan.
En sådan brist kan leda till att verksamhetsutövaren står klar med grävskopan trots att ansökan inte godkänts på grund av att komplettering av uppgifter eller undersökningar krävs.
Efter intervjun med handläggare vid miljöskyddsenheten på Länsstyrelsen i Luleå fick vi veta vilka problem man som handläggare kan stöta på, men också vilka lösningar som skulle kunna ta itu med problemen. En lösning för att effektivisera handläggningen handlar om att öka kunskapen hos de som lämnar in 28 § anmälningar till Länsstyrelsen, men även att myndigheterna själva får till ett bättre arbetsflöde med mer rutin och bredare kunskap.
Eftersom MIFO-metodiken är ett relativt nytt system för att kartlägga och inventera förorenade områden är det inte konstigt att myndigheterna fortfarande håller på att lära sig hur man hanterar det. Detta är alltså något som ständigt förbättras i och med att handläggarna utbildas och får en praktisk tillämpning av metodiken.
Enligt en utvärdering av det miljöarbete som skett och de styrmedel som finns har Naturvårdsverket kommit fram till att målet Giftfri miljö inte kommer kunna uppnås till år 2020. Utvärderingen syftar till att något måste förändras för att ekvationen skall gå ihop, det behövs ökade anslag, strängare krav på ansvar och ett effektivare arbetsflöde om det ska finnas en chans att uppnå målen inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är ingen hemlighet att målen inte kommer kunna uppnås i den takt som beräknats eftersom man nästan alltid sätter miljön i andra hand och ekonomin i första hand.
Det är bra att man tänker på ekonomin och vill skapa en god välfärd för samhället, men om vi inte värnar om miljön på ett bättre sätt kommer vi i slutändan ha bränt alla våra broar och för att dra det till sin yttersta gräns, inte längre kunna leva kvar på jorden. Miljöföroreningar är inte bara ett nationellt problem utan också ett internationellt, vilket innebär att länderna tillsammans måste hitta hållbara lösningar för att skapa en hållbar miljö för nuvarande och kommande generationer.
Att ställa de ansvariga verksamhetsutövarna till svars för deras föroreningar är bara en del av processen i att skapa en bättre och hållbar miljö, men den är ack så viktig eftersom vi överhuvudtaget inte skulle haft föroreningar utan dem. Hållbarhet, framåtblickande och långsiktigt tänkande med miljön i fokus, är något som vi efterfrågar mer av och som i slutändan kommer att bidra med en stabil ekonomisk utveckling!