Författarna menar att en litteraturstudie är en möjlig och bra metod för att undersöka och belysa aktuell forskning inom ett visst område. En fördel med litteraturstudier som metod, är att författarna kunnat studera vad andra forskare redan har undersökt samt upptäcka vilka områden det behövs mer forskning kring. En risk med litteraturstudier är dock att när andra författares redan tolkade resultat tolkas kan feltolkningar uppstå. Det har därför varit en fördel att vara två författare då analyser, reflektioner och diskussioner om artiklarnas innehåll kunnat göras av författarna tillsammans. För att undvika feltolkningar återgick författarna ett flertal gånger till ursprungsmaterialet.
Resultatdiskussion
Syftet med uppsatsen var att beskriva sedvänjan kvinnlig könsstympning och ta reda på vilka problem som kan uppstå när könsstympade kvinnor kommer i kontakt med svensk hälso- och sjukvård. I nästan all litteratur som analyserats framhålls hur viktigt det är att sjuksköterskan och andra som arbetar med könsstympade kvinnor, sätter in sedvänjan i sitt stora sammanhang. Det är viktigt att sjuksköterskan förstår vilken betydelse könsstympningen har för kvinnan och hennes familj. Om hon kan förstå en del av de kulturella motiv som ligger bakom sedvänjan kan hon också agera på ett mer lämpligt och icke-dömande sätt gentemot den könsstympade patienten (Shorten, 1995). Som svensk är det dock svårt att förstå vad en icke-omskuren kvinna får utstå bland sina landsmän i fråga om social utstötning.
Invandrarkvinnan och sjuksköterskan kan ha olika idéer om hur omvårdnadsarbetet bör se ut och fungera. Det är mänskligt men oprofessionellt, att utgå från sig själv och sina erfarenheter. Det kan dock innebära problem när sjuksköterskan lägger värderingar som rätt-fel, bra-dåligt, i sin omvårdnad. Utgångspunkten bör vara kvinnans egen upplevelse av sina problem.
Kunskap om kvinnlig könsstympning
I all litteratur som handlar om kvinnlig könsstympning ligger fokus på barn och kvinnor i fertil ålder, men i framtiden kommer troligen även en grupp med äldre kvinnor att söka hälso- och sjukvård för besvär som kan relateras till
könsstympning. Det är inte bara inom mödra- och barnavården som möten med könsstympade kvinnor uppstår, även på andra vårdinrättningar stöter sjuksköterskan på dessa patienter. Därför bör sjuksköterskor och annan vårdpersonal ha kunskap om könsstympningens fysiska och psykiska komplikationer var de än arbetar. Idag ingår kvinnlig könsstympning i all barnmorskeutbildning, men författarna menar att ämnet bör diskuteras även i sjuksköterskornas grundutbildning.
Alla sjuksköterskor är dock inte okunniga och oerfarna när det gäller kvinnlig könsstympning. Många har lång erfarenhet av sedvänjan och arbetar aktivt mot den.
Sjuksköterskor och barnmorskor i invandrartäta områden, till exempel på en mödravårdscentral i en storstadsförort är förmodligen väl insatta i ämnesområdet.
Men även vid sådana sjukvårdsinrättningar kan mer kunskap om könsstympning behövas för att ge de utsatta kvinnorna ett professionellt bemötande och en individuellt anpassad omvårdnad.
Professionellt bemötande
Resultatet visar att ett professionellt bemötande av könsstympade kvinnor ofta ställer krav på sjuksköterskans förmåga att anpassa sig själv och sina handlingar i den aktuella omvårdnadssituationen. Detta för åter författarnas tankar till Hälso- och sjukvårdslag (SFS 1982:763) där det står att alla människor har rätt till omvårdnad på lika villkor som är anpassad efter vars och ens behov, oberoende av ålder, kön, utbildning, ekonomi, etnisk bakgrund och religion. PM med riktlinjer för praktiska situationer bör därför arbetas fram på alla hälso- och sjukvårdsinrättningar där könsstympade kvinnor kan tänkas söka vård. Resultatet visar också att sjuksköterskor och andra personalkategorier som möter könsstympade kvinnor upplever behov att få bearbeta sina egna känslor och personliga inställning till kvinnlig könsstympning, då deras känslor väcker rädsla och påverkar beteendet gentemot patienten. Ett fördömande beteende gentemot kvinnan kan få stora konsekvenser varför det är viktigt att sjuksköterskor får kunskap och stöd för att på bästa sätt kunna utöva sitt yrke (Andersson, 2001 b).
Sjuksköterskans roll i arbetet mot kvinnlig könsstympning
Resultatet visar att enda vägen att få slut på traditionen är genom utbildning och ökad kunskap. Kvinnor från utvecklingsländer har ofta dåliga kunskaper om sin
anatomi och reproduktionsförmåga och sätter sällan sina problem i samband med att de tidigare könsstympats. Information om hur könsstympningen påverkar kvinnors hälsa och välmående är därför det viktigaste vapnet att använda för att få slut på sedvänjan. Här kan sjuksköterskan göra en viktig insats då hon har hög status hos många afrikaner. Hon bör därför utnyttja sin ställning och informera om kvinnlig könsstympning (Reichert, 1998). Det är endast genom förebyggande arbete som könsstympning kan utrotas.
Det är dock viktigt att inte reducera kvinnlig könsstympning till enbart ett medicinskt och hälsoinriktat problem utan att se det för vad det faktiskt är - en politisk, social och kulturell fråga (Andersson, 2001 b). Det viktigaste är att afrikanerna själva kämpar mot kvinnlig könsstympning och det är angeläget att få med sig religiösa ledare att arbeta mot sedvänjan eftersom flertalet afrikaner lyssnar mer på dem än på exempelvis politiker och representanter för olika myndigheter.
Författarna menar att det är viktigt att framhålla för somalier, och andra afrikaner, bosatta i Sverige att synen på könsstympning börjat förändras även i deras hemländer. Eftersom det för många invandrare är viktigt att hålla fast vid sina sedvänjor i förhoppningen att en dag kunna flytta tillbaka till sitt land kanske de avstår från att könsstympa sina döttrar om de får veta att det i hemlandet inte längre anses lika viktigt att vara könsstympad.
Kampen mot kvinnlig könsstympning har pågått i många år, men under de senaste tio åren har en markant förändring skett. Allt fler länder har lagstiftat mot traditionen och antalet afrikanska kvinnor som vågar stå upp för sina rättigheter och kämpa mot kvinnlig könsstympning har ökat. Enligt en representant för IAC, i Addis Abeba, har antalet stympade kvinnor i Etiopien sjunkit från 90% till 70% sedan år 1990. Sjuttio procent är fortfarande en hög siffra, men en tjugoprocentig minskning på tio år är ändå ett steg i rätt riktning. I en undersökning som Socialstyrelsen har gjort bland somalier i Malmö framkom att alla intervjuade utom en var motståndare till infibulation och hade bestämt sig för att upphöra att praktisera seden i Sverige (Socialstyrelsen, 2002).
Konklusioner
I och med den stora invandringen från länder där könsstympning i hög utsträckning praktiseras ställs nya krav på den svenska hälso- och sjukvården. Kollisionen mellan olika kulturers synsätt på kvinnor och sexualitet blir tydliga, och krav ställs därmed på hälso- och sjukvårdspersonalens kunskap om själva ingreppet, könsstympningen, dess konsekvenser och komplikationer. Resultatet visar att det finns ett behov av information och undervisning till patienter från praktiserande länder, eftersom de inte alltid sätter sina eventuella besvär i samband med att de könsstympats tidigare i livet. För att kunna ge denna undervisning krävs det att svenska sjuksköterskor har god kunskap om sedvänjan och försöker förstå den ur de könsstympade kvinnornas perspektiv. Hälso- och sjukvårdspersonal kan uppleva starka känslor som avsky och frustration, av att se en könsstympad kvinnas underliv. Utifrån detta krävs en bearbetning av hälso- och sjukvårdspersonalens inställning till sedvänjan. Mötet mellan sjuksköterska och patient över kulturgränser förutsätter en ömsesidig respekt där båda parter lyssnar och lär av varandra.
Författarna menar att vidare forskning om bemötandet av könsstympade kvinnor i hälso- och sjukvården vore värdefullt då det mesta av litteraturen som finns att tillgå på området rör de medicinska aspekterna av sedvänjan.
Referenser
Abu Daia, J.M. (2000). Female circumcision. Saudi Medical Journal, 21, 921-923.
Andersson, C. (2001 a). Kvinnlig könsstympning möter den svenska vården.
Läkartidningen, 98, 20, 2470-2473.
Andersson, C. (2001 b). Kvinnlig könsstympning - en företeelse av sammansatt natur. Läkartidningen, 98, 20, 2463-2468.
Azadeh, H. (1997). Female circumcision, Genital mutilation and childbirth - a mother and child tragedy. British Journal of Theatre Nursing, 7, 5-10.
Backman, J. (1998). Rapporter och uppsatser. Lund. Studentlitteratur.
Barstow, D.G. (1999). Female genital mutilation: The penultimate gender abuse.
Child Abuse & Neglect, 23, 501-510.
Bell, J. (1993). Introduktion till forskningsmetodik. Lund. Studentlitteratur.
Bergh, M. (2002). Medvetenhet om bemötande. En studie om sjuksköterskans pedagogiska funktion och kompetens i närståendeundervisning. Doktorsavhandling.
Göteborg. Göteborgs Universitet.
Bergström, S. (1993). Praktiska synpunkter vid omhändertagande av könsstympade kvinnor vid gynekologisk undersökning och vid förlossning. Sjukskötersketidningen, 7, 212-214.
Boukhari, A. (1990). Kvinnlig omskärelse - ett brott mot barnets rättigheter.
Medsystern,1. Stockholm. Rädda barnen.
Cameron, J., & Rawlings-Anderson, K. (2001). Genital mutilation: Human rights and cultural imperialism. British Journal of Midwifery, 9:4, 231-235.
Chalmers, B., & Hashi, K.O. (2000). Somali women´s birth experiences in Canada after earlier female genital mutilation. Birth, 27:4, 227-234.
Dirie, W. (1998). En blomma i Afrikas öken. Malmö. Bra Böcker.
Eke, N., & Nkanginieme, K.E.O. (1999). Female genital mutilation: a global bug that should not cross the millennium bridge. World Journal of Surgery, 23, 1082-1087.
EMU. (2001). Enheten för mångkulturell utveckling. Kvinnlig könsstympning.
Göteborg. Stadsdelsnämnden Västra Frölunda.
Eldh, A. (2000). Den kliniskt verksamma sjuksköterskans professionella kompetens.
Vård, 4.
Erian, M.S., & Goh, J. (1995). Female circumcision. Australian and New Zeeland Journal of Obstetrics and Gynaecology, 35:1, 83-85.
French, M. (1994). Det eviga kriget mot kvinnan. Stockholm. Månpocket/Natur &
Kultur.
Freud, S. (1955). Orientering i psykoanalysen. Stockholm. Natur & Kultur.
Gibeau, A.M. (1998). Female genital mutilation: when a cultural practise generates clinical and ethical dilemmas. JOGNN, 27, 85-91.
Hanly, M.G., & Ojeda, V.J. (1995). Epidermal inclusion cysts of the clitoris as a complication of female circumcision and pharaonic infibulation. Central African Journal of Medicine, 41:1. 22-24.
Holmberg, B. (1994). Socialarbetare och invandrare. Stockholm. Liber.
Holmdahl, B. (1990). Patienten och du. Förhållningssätt i omvårdnad. Stockholm.
Liber.
Hopkins, S. (1999). A discussion of the legal aspects of female genital mutilation.
Journal of Advanced Nursing, 30:4, 926-933.
Hosken, F.P. (1979). The Hosken report: genital and sexual mutilation of females.
Lexington. Women’s International Network News.
Ingvarsson, H. (1994). Kvinnlig könsstympning - kulturell och religiös bakgrund.
Omvårdaren, 3, 4-8.
LVU. 1990:52. Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Stockholm.
Socialstyrelsen.
Munck af Rosenschöld, G. (2000). Att vårda professionalismen i hälso- och sjukvårdens organisationer. Vård, 4, 37-41.
Mwangi, R., & Smith-Stoner, M. (2002). Caring for the patient who has undergone female circumcision. Home Healthcare Nurse, 20:1, 30-34.
Månsson, S-A. (1984). Kärlek och kulturkonflikt. Stockholm.
Prisma/Socialstyrelsen.
Patel, R., & Davidson, B. (1994). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra och rapportera en undersökning. Lund. Studentlitteratur.
Reichert, G.A. (1998). Female circumcision - what you need to know about genital mutilation. AWHONN Lifelines, 2, 29-34.
Rundblom, H., & Svanberg, I. (1988). Det mångkulturella Sverige. Stockholm.
Gidlunds.
Rushwan, H. (2000). Female genital mutilation (FGM) management during pregnancy, childbirth and the postpartum period. International Journal of Gynecology & Obstetrics, 70, 99-104.
Rädda Barnen. (1997). Vi har alltid omskurit våra flickor. Om kvinnlig könsstympning. Stockholm. Rädda Barnen.
SFS. 1982:763. Hälso- och sjukvårdslag. Stockholm: Socialstyrelsen.
Shorten. A. (1995). Female circumcision: Understanding special needs. Holistic Nurse Practice, 9, 66-73.
Socialdepartementet. 1999:3. Könsstympning– borttagandet av kravet på dubbel straffbarhet. Stockholm. Fakta Info Direkt.
Socialstyrelsen. (1992). Kvinnlig könsstympning i Europa. Rapport från internationell konferens i London och studiebesök i London och Paris. Stockholm.
Modin- Tryck.
Socialstyrelsen. (2002). Kvinnlig könsstympning. Ett utbildningsmaterial för skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Stockholm. KopieCenter.
Socialstyrelsens författningssamling. 1982:316. Lag med förbud om könsstympning av kvinnor. Stockholm. Socialstyrelsen.
Socialtjänstlag 1980:620. Stockholm: Socialstyrelsen.
Statens Invandrarverk. (1993). Somalier. Malmö. Grundinformation.
Soydan, H. (1990) (red.). Socialt arbete och invandrare. Malmö. Liber.
Svenska Akademins ordlista över svenska språket. (1998). Stockholm. Nordstedts ordbok.
Talle, A. (1987). Kvinnlig könsstympning. Ett sätt att skapa kvinnor och män. I Kulic, D. (red.). Från kön till genus. Stockholm. Carlssons bokförlag.
Thompson-Ortiz, E. (1998). Female genital mutilation and public health: lessions from the british experience. Health Care for Women International, 19, 119-129.
Wright, J. (1996). Female genital mutilation: an overview. Journal of Advanced Nursing, 24, 251-259.