Tillämpning
Eftersom studien är en pilotstudie med ett begränsat antal policydokument från Stockholms län kan resultatet inte generaliseras till övriga landet, men däremot ge en antydan om hur situationen kan se ut nationellt.
Urvalsmetod
Policydokumenten som granskades i studien insamlades som tidigare nämnts via e-post efter förfrågan till respektive intensivvårdsavdelning. Samtliga avdelningar besvarade korrespondensen. Dock finns ingen garanti att samtliga befintliga policydokument i Stockholms län är inkluderade i studien. Bell (2006) belyser tänkbarheten att dokument kan betraktas som konfidentiella vilket kan medföra att de inte lämnas ut i till forskare eller uppsatsskrivande studenter.
Analysmetod
Dokumentinnehållsanalys valdes eftersom metoden enligt Denscombe (2009) lämpar sig för analys av kommunikation i enklare texter. Metoden utgör dock en risk då dokumentens eventuella underförstådda mening kan gå förlorad eftersom
dokumentinnehållsanalys främst är en metod för att analysera enkel och klar text och inte tolkning av underförstådd data (a.a.).
Policydokumentens utformning
Policydokumenten i studien föreföll inte vara helt lika då de skiljde sig både i
utformning och i innehåll. Patel och Davidsson (2011) menar att antalet dokument som ingår i en studie och dokumentens utformning avgör hur fullständig undersökningen blir. Bell (2006) anser att vissa slutsatser kan dras även om en viss ”bias” eller olikhet förekommer dokumenten emellan. Studiens syfte var att undersöka utformningen av befintliga lokala policydokument varför skillnaden dokumenten emellan är en del av resultatet.
Förförståelse och validitet
Studien inleddes med att en teoretisk bas skapades genom litteratursökning och
inläsning i ämnet i syfte att öka förförståelsen, vilket Patel och Davidsson (2011) anser ökar studiens validitet eftersom förförståelsen förenklar granskarens möjlighet till att få fram adekvat fakta i dokumenttexten. Även Denscombe (2009) anser att förförståelse kan vara en fördel vid dokumentinnehållsanalys, eftersom kunskapen och erfarenheten i ämnet medför att väsentlig fakta i dokumenten lättare urskiljs. På så sätt bibehålls essentiell fakta trots att texten bryts ner i mindre enheter (a.a.).
Teoretisk mättnad
Det uppnåddes en viss teoretisk mättnad i samband med inläsning av studieämnet. Samma studier återkom som referenslitteratur vid sökning efter ytterligare studier och fakta i studierna var till stor del likvärdig. ”Teoretisk mättnad” menar Hayes (refererad i Bell, 2006) uppkommer då inläsningen inte resulterar i ”nya teoretiska element” utan snarare bekräftar det som redan framkommit (s. 29).
Dokumentgranskning och reliabilitet
Dokumentinnehållsanalys användes i studien. Patel och Davidsson (2011) beskriver att dokumentinnehållsanalys besvarar frågor kring faktiska förhållanden och skeenden samt att en kritisk granskning av dokumentens lämplighet till studien bör göras innan de inkluderas. Förgranskning av dokument benämner Bell (2006) ”kritisk källanalys” och menar att det är en bedömning av dokumentens (källans) pålitlighet. Vidare menar Patel och Davidsson (2011) att granskning av dokumentens relevans ökar
sannolikheten av att fakta som presenteras i studieresultatet är riktigt. Även Bell (2006) påpekar vikten av att granska de dokument som inkluderas i studien samt
upphovsmannens noggrannhet, bakgrund och erfarenhet. Om samtliga policydokument i studien hade angett upphovsman samt om upphovsmannens befattning tydligt
redovisats hade studiens resultat eventuell förstärkts. Enligt Bell (2006) är
dokumentgranskning något som blir bättre och mer riktigt efter vana och erfarenhet. Med ytterligare vana av dokumentgranskning hade studien möjligen uppnått ett fylligare resultat. Marwick (2001, refererad i Bell, 2006) menar att erfarenhet gör det möjligt att ”klämma ut allt” ur varje dokument (s. 134). Patel och Davidsson (2011) anger erfarenheten hos den som granskar som ett mått på studiens reliabilitet. De menar att reliabiliteten ökar då rådata under studieprocessen kontinuerligt analyseras, vilket så
gjordes i studien. Detta menar Patel och Davidsson (2011) ökar sannolikheten att innehållet i grunddokumenten uppfattats korrekt.
Den teoretiska ramen – DIG – och validitet
Enligt Jardena och Quirkeb (2009) är DIG en av tre framtagna gudielines som berör intrahospital transport. De andra två är enligt ovanstående framtagna av anestesi- och intensivvårdsföreningarna Society of Critical Care Medicine, (SCCM) och Intensive Care Society (ICS). Day (2010) uppger att DIG är en av få guidelines i världen som reglerar intrahospital transport. Enligt Day (2010) riktar sig övriga befintliga guidelines både mot intra- och interhospital transport, bland annat mot flyg- och
ambulanstransport och är framtagna av anestesi- och intensivvårdsföreningarna SCCM, European Society of Intensive Care Medicine (ESICM), Società Italiana Di Anestesia Analgesia Rianimazione e Terapia Intensiva (SIAARTI) och American Association of Respiratory Care (AARC) (a.a.). Jarden och Quirke (2009) menar vidare att DIG är den enda befintliga guidelinen som specifikt riktar sig mot intrahospital transport. Den är enligt dem ensam om att vara renodlat riktad mot intrahospital transport samt framtagen av expertis från anestesi- och intensivvårdföreningar och kritiskt granskad (reviwed). DIG (studiens instrument) är utformad och granskad av expertis vilket Olsson och Sörensen (2011) menar ökar studiens överensstämmelsevaliditet.
En specialistläkare inom anestesi- och intensivvård verksam på en intensivvårdsenhet i Stockholms län har granskat DIGs användbarhet i svensk sjukvård. Patel och
Davidsson (2011) menar att det ger studien god validitet med förklaringen att studiens teoretiska ram är granskad och bedömd. Trots att läkaren bekräftade DIGs lämplighet finns risk att organisatoriska eller kulturella skillnader förekommer mellan svensk och australiensk/nya zeeländsk sjukvård. Flera guidelines som innefattar intrahospital transport har synats i denna studie. Dessa är konstruerade i olika delar av världen och ändå snarlikt utformade, oberoende organisation eller sjukvårdssystem varför DIG troligtvis är applicerbar på svenska förhållanden.
Translatering
DIG genomgick en så kallas ”forward-backward”-översättning mellan författarna och en tvåspråkig läkare. Ursprungsversionen och den översatta versionen överrensstämde vilket Jacobsson (2011) menar är en lyckad translatering.
Resultatdiskussion
Förekomst av policydokument
I resultatet framkom att drygt hälften av Stockholms läns intensivvårdsavdelningar för barn och vuxna var utrustade med policydokument som reglerar intrahospital transport. Trots att flera studier beskriver riskerna med intrahospital transport samt att
användande av policydokument minskar antalet incidenter, saknas ändå
policydokument på flera intensivvårdsavdelningar i Stockholms län. Detta hotar som tidigare beskrivits patientsäkerheten. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen (HSL, SFS 1982:763) ”ska hälso- och sjukvården bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den särskilt skall vara av god kvalitet /../ och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen” (2 §). Enligt
Patientsäkerhetslagen (SFS 2010:659) ”ska vårdgivaren vidta de åtgärder som behövs för att förebygga att patienter drabbas av vårdskador” (2 §, 3 kap). Fanara et al. (2010), Papson, Russel och Taylor (2007), Shirley och Bion (2004) samt Waydhas (1999) anser att policydokument måste användas och en striktare metod för följsamhet av dessa bör implementeras på respektive enhet för att reducera transportincidenterna.
Överrensstämmelse mellan policydokumentens och DIGs grundstruktur
De sex policydokumenten i studien var i stort sett uppbyggda likt DIG i en kronologisk struktur med huvudämnena före, under och efter transport. Denna struktur återfinns även i andra guidelines och studier, bland annat i ICS (2011), Jarden och Quirke (2009), Warren et al. (2004) samt Ferdinande (1999). Policydokumenten stämde även väl överens med den utvalda guidelinen gällande transportprocessens huvudämnen. Huvudämnena innefattar riskbedömning, bemanning, förberedelse, övervakning och utrustning vilka även dem återfinns i ovanstående guidelines och studier (a.a.).
Kombinationen riktlinje och checklista för ökad patientsäkerhet
I resultatet framkom att de policydokument som var uppbyggda som en checklista framför allt brast i direktiv angående riskbedömning, funktionskontroll, patientstatus och bemanning. Policydokumenten som var uppbyggda som riktlinjer saknade istället information om vilka läkemedel och vilka väsentliga utrustningsdetaljer som inte får missas vid transport. Warren et al. (2004) anser att både riktlinje och checklista bör användas för att uppnå maximal patientsäkerhet vid transport, samt att checklistan bör
baseras på riktlinjen. De anser att om checklista används ökar följsamheten till riklinjen och transportriskerna minimeras (a.a.).
Policydokumentens detaljnivå
Resultatet visade att detaljnivån skiljde sig mellan de olika policydokumenten. Policydokument 1 och 2 stämde bäst överens med DIG både när det gällde val av huvudämnen och detaljnivå. Policydokument 1 bestod av både direktiv, checklista och transportjournal. Policydokument 4 hade minst antal styrande direktiv och ett fåtal utrustningsdetaljer. Detta policydokument hade liten detaljrikedom medan
Policydokument 6 tvärtemot hade en hög detaljnivå. Shirley och Bion (2004) menar att ett policydokument varken bör vara för detaljrikt, eftersom det blir svårarbetat, eller för generellt då risken ökar att viktiga delar missas. Vidare menar Shirley och Bion (2004) att ett allt för omfattande policydokument medför ökad risk att personalen fokuserar på mindre viktiga detaljer i exempelvis utrustningen och då glömmer att kontrollera viktigare delar. De viktigaste detaljerna bör således anges i policydokumentet eftersom de annars riskerar att utelämnas. Exempel på en viktig utrustningsdetalj är materielen till sugejektorn. Tre policydokument angav till skillnad från DIG att sugkatetrar ska tas med vid transport, dock angav inget av dessa policydokument sugkatetrarnas längd. Day (2010) understryker vikten av att sugkatetrar med tillräcklig längd finns med under transport.
Transportväska
Under policydokumentgranskningens inledning fanns det stora skillnader avseende utrustning och läkemedel, både mellan DIG och policydokumenten och mellan policydokumenten i sig. Fem av de granskade dokumenten uppgav att transportväska ska tas med vid transport. Det medförde att Policydokument 4, som var ett av de
policydokument som innehöll transportväska, betydligt bättre överrensstämde med DIG efter transportväskans innehåll redovisats. Det var bara Policydokument 5 som inte angav transportväska som obligatorisk utrustning vid transport. Day (2010)
rekommenderar att varje avdelning har en utrustningsväska förberedd för att minska risken att utrustningsdetaljer missas, eftersom färre antal objekt behöver insamlas vid varje transport.
Likvärdiga direktiv avseende läkemedel och utrustning
Resultatet visade att majoriteten av policydokumenten i enlighet med DIG listade läkemedel och utrustning för upprätthållande av vitala funktioner, så som fri luftväg (A), andning (B) och cirkulation (C), som obligatorisk vid transport. Quenot et al. (2012) och Day (2010) redovisar obligatorisk transportutrustning och monitorering enligt ABCD-konceptet på motsvarande sätt.
Monitorering av vitala parametrar under transport
I resultatet framkom att hälften av policydokumenten anger parametrar som bör monitoreras under transport. Quenot et al. (2012) och Day (2010) anser att saturation, EKG, andningsfrekvens, hjärtfrekvens och non-invasivt blodtryck bör monitoreras kontinuerligt och intuberad patient rekommenderas övervakas med kapnografi (a.a.). Resultatet visade även att varken DIG eller de granskade policydokumenten innehöll direktiv om att kontrollera patientens kroppstemperatur under transport trots att till exempel Gillman et al. (2006) visar att hypotermi är vanligt förekommande. Quenot et al. (2012), ICS (2011), Scheck, Kober, Bertalanffy et al. (2004), Stevenson et al. (2002) och Torri (2006) menar att det föreligger risk för hypotermi vid intrahospital transport och att patienten därför bör hållas varm med exempelvis värmetäcke. Day (2010) rekommenderar att patientens kroppstemperatur minst kontrolleras intermittent.
Defibrillator som obligatorisk transportutrustning
Resultatet visade att endast ett policydokument i studien innehöll direktiv om att defibrillator ska medtas. Även om hjärtstillestånd är en ovanlig transportincidens så finns risk att patienten drabbas av arytmi och asystoli (Waydhas, 1999). Quenot et al. (2012), Day (2010), Esmail, Banack och Rice, Kotti och Beninati (2008) samt Cummings (2006) rekommenderar defibrillator som obligatorisk utrustning vid transport.
Transportprocessens början och slut
Den intrahospitala transporten är enligt guidelinen från ICS (2011) en process som pågår till dess att patienten är framme och säkrad vid destinationen. Varken DIG eller något av de granskade policydokumenten rekommenderar att ny bedömning av utrustning och patientstatus, ska ske innan förflyttning tillbaka till avdelningen påbörjas.
Bemanningsnivå under transport
I studien angav de flesta av policydokumenten att minimum två personal varav en sjuksköterska ska medverka vid den intrahospitala transporten. Endast hälften av de granskade policydokumenten angav att läkare ska närvara vid transport av instabila patienter trots att rekommendationer finns såväl i DIG som i studier och guidelines (Quenot et al., 2012; Day, 2010; Lahner et al., 2007; Warren et al., 2004; Pope, 2003; Waydhas, 1999; Ferdinande, 1999). Gillman et al. (2006) påvisade färre
transportincidenter då läkare med erfarenhet och utbildning deltog i transporten.
Utbildning i intrahospital transport för ökad patientsäkerhet
Inget av policydokumenten i studien angav i likhet med DIG att transportpersonalen ska ha specifik utbildning och praktisk träning i de risker och moment som kan uppstå i samband med intrahospital transport. Shirley och Stott (2001) påvisar höga
incidenssiffror (83%) som anses vara grundade i transportpersonalens misstag. Quenot et al. (2012), ICS (2011), Fanara et al. (2010), Warren et al. (2004),
Beckmann et al. (2004) samt Pope (2003) anser samtliga att personal som involveras i transporter av kritiskt sjuka patienter ska få lämplig utbildning för att kunna utföra säker intrahospital transport. Kue, Brown, Ness och Scheulen (2011) menar att en mer tränad och utbildad personal vid intrahospitala transport ökar patientsäkerheten. Beckmann et al. (2004) uttrycker att transportpersonalen skall inneha tillräcklig erfarenhet samt utbildning i hantering av transportutrustningen och de akuta
situationer som kan uppstå. Vidare beskriver Kue et al. (2011) att vårdpersonal på ett sjukhus i USA erhållit utbildning i intrahospital transport och att transportteam bildats för att öka patientsäkerheten kring intrahospitala transporter. Utbildningen fokuserar på övning i att upptäcka och hantera de vanligaste incidenterna och komplikationerna som kan uppstå under transport. Utbildningen och införandet av transportteam har minskat antalet transportincidenter (a.a.). Studien av Beckmann et al. (2004) uppger att somliga transportrelaterade incidenter berodde på brister i personalens utbildning och praktiska träning och Vincent (2010) påpekar vikten av gemensamma teamträningar för att öka patientsäkerheten.
Slutsats
Resultatet visar att knappt hälften av Stockholms intensivvårdsavdelningar saknar policydokument för intrahospital transport. De lokalt framtagna policydokumenten som förekommer har till stor del en gemensam grundstruktur med huvudämnena
riskbedömning, bemanning, förberedelse, utrustning och övervakning före, under och efter transport, vilka överensstämmer med grundstrukturen i australienska och nya zeeländska guidelinen, DIG (ANZCA, CICM & ACEM, 2010). Detaljnivån skiljer sig däremot mellan policydokumenten, från detaljrikt till ett mer generellt innehåll. Det policydokument som innehöll både riktlinje och checklista var mest överensstämmande med DIG och möjligen det policydokument som ger bästa förutsättningar att utföra en patientsäker transport. Vidare visar resultatet att policydokumenten innehåller många förberedelseprocedurer och en stor mängd utrustningsdetaljer för sjuksköterskan att ansvara för inför transport. Då flera studier visar att användande av policydokument ökar patientsäkerheten vid intrahospital transport rekommenderas att varje
intensivvårdsavdelning utrustas med sådant, bestående av både riktlinje och checklista baserat på nationell guideline.
Klinisk betydelse
Eftersom studier menar att användande av policydokument minskar antalet
intrahospitala transportincidenter och att det idag saknas direktiv i Sverige som reglerar intrahospital transport är förhoppningen att arbetet kan fungera som underlag för utformning av en svensk nationell riktlinje. Resultatet kommer att återkopplats till de i studien tillfrågade intensivvårdsavdelningarna. Förhoppning är att det även där kan ligga till grund för omarbetning av befintliga riktlinjer och checklistor eller utformning av nya där sådana saknas. Ytterst avser studien med detta öka patientsäkerheten.
Förslag på vidare forskning/utveckling
Då studiens resultat visar att flera intensivvårdsavdelningar i Stockholms län inte har något policydokument för intrahospital transport avspeglas potentialen att andra intensivvårdsavdelningar i landet inte heller har det. Därtill är de existerande policydokumenten olikt utformade. Sverige har behov av en nationell riktlinje som utgör grunden att konstruera lokala policydokument för intrahospital transport. Med
policydokument grundade på samma svenska nationella riktlinje (framtagen på vetenskaplig grund av specialister inom området) kan patientsäkerheten på svenska intensivvårdsavdelningar förbättras. Med en gemensam grund för utformande av policydokument ökar förutsättningarna för jämlik och patientsäker vård i Sverige.
Följande forskningsfrågor är aktuella
Då studien genomfördes i begränsad skala behövs en totalundersökning där samtliga intensivvårdsavdelningar i landet ingår för att kunna generalisera svaret. Hur många intensivvårdsavdelningar i Sverige har policydokument och hur är de utformade?
Hur ser följsamheten ut kring användandet av existerande policydokument som reglerar intrahospital transport?
Varierar transportincidenserna till art och antal mellan intensivvårdsavdelningar beroende på policydokumentets utformning och dess upphovsman?
Skiljer sig antalet och typen av transportincidenter före och efter implementering av policydokument på intensivvårdsavdelning?
REFERENSER
Australian and New Zealand College of Anaesthetists, College of Intensive Care Medicine of Australia and New Zealand, Australian College For Emergency Medicine, ANZCA, CICM & ACEM. (2010). Minimum standards for intrahospital transport of critically ill patients. Hämtad 4 april, 2012, från Australian and New Zealand College of Anaesthetists,
http://www.anzca.edu.au/resources/professional-documents/documents/professional-
standards/professional-standards-39.html
Aranaz, J. M., Aibar, C., Vitaller, J. & Ruiz, P. (2006). National Study on Hospitalisation-Related Adverse Events. ENEAS (2005). Från
http://www.msc.es/organizacion/sns/planCalidadSNS/docs/ENEAS_ENG.pdf
Arbetsmiljöverket. (2012). Om stress. Systematiskt arbetsmiljöarbete,
Arbetsanpassning och arbetslivsinriktad rehabilitering [Broschyr]. Ödeshög: DanagårdLitho. Från http://www.av.se/dokument/publikationer/adi/adi_554.pdf
Beckmann, U., Gillies, D. M., Berenholtz, S. M., Wu, A. W. & Pronovost, P. (2004). Incidents relating to the intra-hospital transfer of critical ill patients. Intensive Care Medicine, 30(8), 1579- 1585.
Bell, J. (2006). Introduktion till forskningsmetodik. (4., [uppdaterade] uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Benner, P.E., Hooper-Kyriakidis, P.L. & Stannard, D. (2011). Clinical wisdom and interventions in acute and critical care: a thinking-in-action approach. (2. ed.) New York: Springer.
Bercault, N., Wolf, M., Runge, I., Fleury, J. C. & Boulain, T. (2005). Intrahospital transport of critically ill ventilated patients: a riskfactor for ventilator-associated pneumonia – a matched cohort study. Critical Care Medicine, 33(11), 2471-2478.
Blomkvist, V., & Skoglund, K. (2007). Arbetsrelaterad stress. Handledning för det systematiska arbetsmiljöarbetet. Stockholm: Prevent.
Costa Pereira Rodrigues, V. M. & de Sousa Ferreira, A. S. (2011). Stressors in nurses working in Intensive Care Units. Revista. Latino-Americana de Enfermagem, 19(4), 1025-1032.
Cronqvist, A., Lützen, K. & Nyström, M. (2006). Nurses lived experience of moral stress support in the intensive care context. Journal of nursing management, 14(5), 405-413.
Day, D. (2010). Keeping patients safe during intrahospital transport. Critical Care Nurse, 30(4), 18-32.
Denscombe, M. (2009). Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Esmail, R., Banack, D. & Cummings, C. (2006). Is your patient ready for transport? Developing an ICU patient transport decision scorecard. Healthcare Quarterly, 9, 80- 86.
Fanara, B., Manzon, C., Barbot, O., Desmettre, T. & Capellier, G. (2010).
Recommendations for the intra-hospital transport of critically ill patients. Critical Care, 14(3), 1-10.
Ferdinande, P. (1999). Recommendations for the intrahospital transport of the severely head injured patient. Intensive Care Medicine, 25, 1441-1443. Hämtad den 4 april, 2012, från http://www.esicm.org/Data/ModuleGestionDeContenu/PagesGenerees/06-
publications/0D-guidelines-recommendations/92.asp.
Gillman, L., Leslie, G., Williams, T., Fawcett, K., Bell. R. & McGibbon, V. (2006). Adverse events experienced while transferring the critically ill patient frpm the
emergency department to the intensive care unit. Emergency Medicine Journal, 23(11), 858-861.
Haupt, M. T. & Rehm, C. G. (2000). Bedside procedures. Solutions to the pitfalls of intrahospital transport. Critical Care Clinics 16(1), 1-6.
Hermerén, G. (1996). Kunskapens pris: forskningsetiska problem och principer i humaniora och samhällsvetenskap. (2., rev. uppl.) Stockholm: Humanistisk- samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR).
Intensive Care Society, ICS. (2011). Guidelines for the transport of the critically ill adult ( 3rd Edition 2011). Hämtad 4 april, 2012, från Intensive Care Society Standards and Guidelines
http://www.ics.ac.uk/intensive_care_professional/guidance_transport_3_3_
Jakobsson, U. (2011). Forskningens termer och begrepp: en ordbok. (1. uppl.) Lund: Studentlitteratur.
Jarden, R. & Quirke, S. (2009). Improving safety and documentation in intrahospital transport: development of an intrahospital transport tool for critically ill patients. Intensive and Critical Care Nursing, 26, 101-107.
Kue, R., Brown, P., Ness, C. & Scheulen, J. (2011). Adverse clinical events during intrahospital transport by a specialized team: a preliminary report. American Journal of Critical Care, 20(2), 153- 164.
Lahner, D., Nikolic, A., Marhofer, P., Koinig, H., Germann, P., Weinstabl, C. & Krenn, C. G. (2007). Incidence of complications in intrahospital transport of critically ill patients – experience in an Austrian university hospital. Wiener Klinische
Wochenschrift, 119(13-14), 412-416.
Larsson, V. (2009). Intenssivvårdssjuksköterskors uppfattning om risker vid patienttransporter. D-uppsats, Röda Korsets Högskola, Institutionen för Omvårdnadsvetenskap. Från
Lovell, M. A., Mudaliar, M. Y. & Klineberg, P. L. (2001). Intrahospital transport of critically ill patients: complications and difficulties. Anasteesia and Intensive Care Medicine, 29(4), 400-405.
Mazza, B. F., Amaral, J. L., Rosetti, H., Carvalho, R. B., Senna, A. P. R., Guimarães, H. P. & Machado, F. R. (2008). Safety in intrahospital transportation: evaluation of respiratory and hemodynamic parameters. A prospective cohort study. Sao Paulo Medical Journal, 126(6), 319-22.
Morton, P. G. & Fontaine, D. (red.) (2009). Critical care nursing: a holistic approach / [edited by] Patricia Gonce Morton, Dorrie K. Fontaine. (9th ed.) Philadelphia, Pa.: Lippincott Williams & Wilkins.
Olsson, H. & Sörensen, S. (2011). Forskningsprocessen: kvalitativa och kvantitativa perspektiv. (3. uppl.) Stockholm: Liber.
Papson, J. P. N., Russell, K. L. & Taylor, D. McD. (2007). Unexpected events during the intrahospital Transport of Critically Ill Patients. Academic Emergency Medicine, 14(6), 574-577.
Polit, D. F. & Beck, C. T. (2008). Nursing Research: Generating and Assessing
Evidence for Nursing Practice (8th ed). Philadelphia: Lippincott Williams & Wilkings.
Pope, B. B. (2003). Provide safe passage for patients: learn to prevent problems during the intrahospital transport of critical care patients. Nursing Management, 34(9), 41-46.
Quenot, J-P., Milési, C., Cravoisy, A., Capellier, G., Mimoz, O., Fourcade, O. & Gueugniaud, P-Y. (2012). Intrahospital transport of critically ill patients (excluding newbornes) recommendations of the Société de Réanimation de Langue Française (SRLF), the Société Française d´Anesthésie et de Réanimation (SFAR), and the Société Française de Médecine d´Urgence (SFMU). Annals of Intensive Care, 2(1), 1-6.
Rice, D. H., Kotti, G. & Beninati, W. (2008). Critical care transport and austere critical care. Critical Care, 12(2), 207-214.
Sáez Gonzáles, J. (2010). Intenssivvårdssjuksköterskors uppfattning om risker vid