8.1 Ett ständigt skapande
När det talas om musikverksamhet i förskolan verkar de flestas tankar gå till sångsamlingar. Detta är både enligt tidigare forskning och utifrån denna studie den musikaktivitet som flest förskolepedagoger ägnar sig åt när de vill arbeta med musik. De sångsamlingar jag observerade såg olika ut beroende på vilken pedagog som höll i den, vilket kan bero både på intresse, musikaliska kunskaper och tidigare erfarenheter. De tycktes dock i regel vara rutinsituationer som skedde i princip dagligen och utformades delvis utifrån pedagogernas tankar och pedagogiska idéer, och delvis utifrån barnens önskemål och intressen. Sångsamlingarna i denna studie var mer reproducerande än skapande, men enligt Holmberg (2017, s. 31) går det att utforma sångsamlingarna annorlunda för att ge mer utrymme för kreativitet och improvisation. Detta genom att ge barnen möjlighet att välja tempo, hitta på nya texter, rörelser eller på annat sätt variera de redan kända sångerna.
I linje med vad både Bjørkvold (1985), Sundin (1995) och Young (2006) har redovisat i sina respektive studier, upptäckte jag under min studie att barn musicerar i många andra situationer än i planerade undervisningssituationer, och på många andra sätt än genom att sjunga barnvisor. Deras skapande kan ske när som helst under dagen och vara i form av spontan sång, ljudeffekter, återskapande av kända sånger, spelande på föremål eller dansande till bakgrundsmusik. I samtal med pedagoger märkte jag dock att detta ofta går obemärkt förbi de vuxna. Ett exempel på detta var när jag hade genomfört hela min observationsstudie och en av pedagogerna på plats frågade om jag hade fått in något material. Min reaktion var att jag hade fått in en stor mängd material, men detta var sådant som pedagogerna inte hade lagt märke till eftersom det skedde utanför deras radar när barnen lekte fritt eller under matsituationer. I tidigare forskning visar bland andra Sundin (1995) och Young (2006) på liknande exempel från sina respektive studier om
förskolebarn. Pedagogerna kan ha ett stort musikintresse och en vilja att skapa en miljö och en verksamhet som stimulerar kreativitet, men om de inte ser vad barnen skapar på egen hand är det omöjligt att plocka upp och använda sig av detta. Många pedagoger, både i min studie och i tidigare forskning, tycks också skilja mellan barn som är
musikaliska/musikintresserade och barn som inte är det, utifrån vilka som är aktiva deltagare i sångsamlingen eller när de har en dansaktivitet eller liknande. Dock visar både min studie och tidigare forskning av Sundin (1995) och Young (2006) att barn som inte alltid deltar aktivt i dessa planerade och sociala situationer kan visa sin musikalitet och sitt musikintresse på andra sätt. Det kan vara genom spontan sång och ljudskapande i den fria leken, eller genom att använda musik som medierande verktyg. Jag tror att om
förskolepedagoger lade märke till alla sätt som barn använder sina röster och sin musikalitet på skulle de få både inspiration och kunskap om hur de kan utveckla musikundervisningen ännu mer.
35
Min utgångspunkt när jag inledde den här studien var att musik är en viktig del i
förskoleverksamheten och att framförallt sångsamling är användbar som rutinsituation för att just samla barnen och skapa en tydlig övergång mellan exempelvis förmiddagens aktiviteter och lunchen. Sångsamlingen kan även ha ett viktigt rekreerande syfte i det att många barn tycker om och mår bra av att sjunga. Vad jag ville undersöka genom min studie var huruvida de musikaktiviteter som förekommer i förskolan stimulerar kreativitet och skapande. Min studie, såväl som tidigare forskning (Sundin, 1982; Holmberg, 2012; Söderman, 2012), visar att sångsamlingar oftast innebär att barnen tillsammans sjunger för dem kända sånger under ledning av vuxna. Det finns alltså ett tydligt fokus på
reproduktion och produkt, men saknas fokus på skapande och process. Något jag vill uppmärksamma är dock att sångsamlingar kan göras till en mer kreativ aktivitet om barnen ges chansen att själva förändra sångerna genom olika musikaliska val. Kreativitet och reproduktion är alltså inte två motpoler utan skapande kan ske på en skala mellan dessa poler, där improvisation vävs in i befintliga sånger. Dessutom bygger kreativitet och improvisation på tidigare erfarenheter och kunskaper, varför det inte går att dela upp aktiviteter i antingen kreativa eller reproducerande. Dock krävs det att förskolepedagoger reflekterar didaktiskt kring hur sångsamlingarna ska utformas och varför, samt ger plats för barns kreativitet. Jag noterade att några barn tog egna spontana initiativ under samlingarna, bland annat genom att börja nynna på egna melodier eller resa sig upp och börja hoppa, dansa eller göra andra rörelser. Dessa initiativ hindrades dock ofta av pedagogerna,
eftersom fokus under sångsamlingarna låg på att alla skulle sjunga samma sånger och göra samma rörelser. Detta känns igen från tidigare forskning som visar att människan har en inneboende musikalitet och en vilja att uttrycka sig (Read, 1956; Bjørkvold, 1985; Sundin, 1982) men att rådande prioriteringar inom skolan och förskolan hämmar det kreativa skapandet, till förmån för logiskt tänkande och foglighet (Read, 1956; Sundin, 1982; Young, 2006; Pramling Samuelsson et al., 2014).
8.2 Kommunikativt eller inåtvänt musicerande
När Read (1956, s. 178) diskuterar varför barn har en drift att uttrycka sig genom teckning frågar han sig varför det inte räcker att ha denna process inom sig. Hans svar på denna frågeställning är att barn söker kommunicera, göra sig hörda och sedda och förmedla något. I flera fall upplevde jag att barnen använde sig av sång och musik som något kommunikativt, ett sätt att skapa och upprätthålla kontakt med andra barn eller med vuxna - framförallt med andra barn. Jag upptäckte dock att en stor del att barnens musikaliska uttryck ägde rum när de var ensamma, genom mediering och appropriering. Jag kunde se detta då jag lät filmkameran spela in medan jag inte befann mig i rummet. Flera gånger kunde ett barn nynna eller sjunga som för sig själv, men när någon annan kom in i rummet tystnade barnet. Här verkar det inte ske någon form av kommunikation med andra
personer, möjligtvis sker kommunikationen inom barnet själv men en förklaring kan också vara att musik är något som händer inom oss, ibland helt omedvetet. Det vore då troligt att en person kan börja nynna utan att reflektera över att det händer, men när någon bryter personens koncentration kommer hen på sig och tystnar. Denna reflektion gör även Sundin
36
(1995, s. 88) då han i en av sina studier upplevde att ett barn musicerade mycket på egen hand, men inte ville delta i musiksituationer i grupp. Enligt läroplanen är det pedagogernas uppgift att fånga upp och använda sig utav barnens skapande, men nu väcks frågan om det i vissa fall är mer värt att låta barn hålla på med sitt eget, inåtvända musicerande utan att störa dem. Nackdelen med detta skulle vara att barnet kanske inte får utveckla den musikaliska kommunikationen, men fördelen skulle vara att hen i alla fall fortsätter upptäcka sitt personliga musicerande på det vis som Montessori (1917, s. 307-309) förespråkar.
8.3 Fri lek och fritt uttryck
Utifrån ovan nämnda observation är det relevant att diskutera hur fri den “fria lek” jag observerat egentligen är. Enligt flera lekteorier som Read (1956, s. 122) beskriver är det fria i själva verket aldrig helt fritt utan det finns alltid ett slags tvång. Detta är en viktig reflektion i kontexten av en observationsstudie då forskarens närvaro aldrig helt kan räknas bort. För att genomföra en mer givande och rättvisande studie skulle forskaren till exempel behöva vara med i barngruppen under en mycket längre tid än mina tre dagar, vilket skulle få barnen att vänja sig och kanske inte bry sig lika mycket om forskarens närvaro. Det är även viktigt att reflektera över hur mycket frihet fri lek ger även när det inte gäller
forskning. Jag noterade vid flera tillfällen att barn tystnade när pedagoger eller andra barn kom in i rummet. Detta kan ha olika orsaker; om barnen ägnar sig åt inåtvänt musicerande kanske de inte vill bli betraktade utan är upptagna av en inre kommunikation, men det kan också bero på att de är vana att vuxna tystar dem för att de är för högljudda och därför tystnar redan innan de blir tillsagda. Att ge förskolebarn chansen att uttrycka sig genom musik är en demokratisk fråga; som Holmberg (2014, s. 9) så vackert uttrycker det handlar det bokstavligen om rösträtt - rätten att använda sin röst för att uttrycka känslor, tankar och upplevelser. Detta kan även kopplas till Rodari (1973) som poängterar att en person som inte får uttrycka sig genom sitt eget språk blir slav under maktens språk. Det kan låta hårt att jämföra med slaveri, men poängen är att en person som ständigt tystas och hindras från att uttrycka sig till slut inte har något eget språk utan helt anpassar sig till maktens språk.
8.4 Musikskapandets ständiga aktualitet i förskolan
Det är intressant att musikens och skapandets plats i förskolan tycks vara ett ständigt aktuellt ämne. Redan 1953 skrev Read om hur konsten började försvinna allt mer i skolan. Detta följdes av bland andra Sundin (1982, 1995, 2007), och än idag visar bland andra Young (2006), Söderman (2012), Pramling Samuelsson et al. (2014) att musik får stå tillbaka då andra ämnen anses viktigare för barn att lära sig. Både Sundin (1982), Young (2006) och Holmberg (2012) visar även att den musikundervisning som sker i förskolan främst är av reproducerande karaktär och att barns spontana skapande sällan
uppmärksammas av pedagogerna. Samtidigt som detta ämne har diskuterats under flera årtionden har det varit svårt att hitta empiriska studier om barns skapande. I dagens forskningsläge ligger fokus på hur musik kan användas som medel för annat lärande,
37
exempelvis hur musik kan vara till hjälp för språkinlärning (Salmons, 2010; Dahlbäck, 2011; Ehrlin, 2012). Det var svårt att hitta forskning där musiken är målet. Ännu svårare var det att hitta forskning kring skapande och kreativitet. Jag anser att det behövs mer forskning på detta område. Sådan forskning skulle med fördel kunna ha samma karaktär som den här studien, då jag under den korta tiden jag hade till mitt förfogande lyckades observera en hel del musikaliskt skapande i barnens lek. Det skulle dock krävas mer tid och flera barngrupper för att få en större och mer rättvisande bild av hur barn skapar musik och hur detta tillvaratas av pedagogerna och används i undervisningen.
38