DISKUSSION OCH SLUTSATSER - TRÄGÄRDESGÅRDAR I SKARABORG

Den här undersökningen syftade till att studera trägärdesgårdskonstruktioner i Skaraborgs län med hjälp av historiska fotografier som huvudsakligt källmaterial. Bakgrunden till arbetet var att ta reda på hur de cirka 200 meter gärdesgård som finns på friluftsmuseet Fornbyn, på Västergötlands museum, kunde repareras eftersom de likt byggnaderna på friluftsmuseet ingår i en representation av det historiska Västergötland. En konstruktionsstudie gjordes för att ta reda på hur gärdesgårdarna var byggda. Därpå följde en konstruktionsanalys, med hjälp av befintlig kunskap och författarens hantverkserfarenhet, för att undersöka hur de reparerats och hur det här påverkat gärdesgårdarnas utseende över tid.

Initialt var inte avsikten att ta reda på om det funnits en särskild gärdesgårdsmodell i Skaraborg. Det här hade kunnat uppfattas som ett reproducerande av den tidigare

forskningens försök att kategorisera och typologisera en historisk tid och plats och det hade kunnat gå på tvärs med syftet, vilket belyser gärdesgårdarnas förändringar över tid. Trots detta har konstruktionsstudien utgått från likheter och olikheter och oundvikligen blir det uppenbart genom analysen att en eventuell Skaraborgsmodell behöver diskuteras. Resultatet, med avseende på frågeställningen om en särskild modell, är dock skralt och endast ett svar kan bekräfta något slags konstruktionsmässig likhet. Det som kommer fram i

konstruktionsstudien är att gärdesgårdarna i undersökningen till stor del var byggda med kluvet virke. Det här är information som inte gått att läsa sig till utan bildmaterialet i

undersökningen och resultatet av analysen kan i och med detta komplettera tidigare forskning.

Vidare konstateras att gärdesgårdarna i bildmaterialet ofta var täta, hade en flack eller horisontell lutningslinje och ofta var bundna med hank. Men det här ska inte tolkas som att det var typiskt för gärdesgårdarna i Skaraborg. I konstruktionsanalysen blir det tydligt att tätheten och lutningslinjen många gånger uppstod i samband med det kontinuerliga underhållet, alltså med reparationsinsatserna.

Hank återfinns i stora delar av bildmaterialet men det är svårt att säga om det funnits där initialt eller tillkommit över tid. Det finns inga uppgifter om hur vanligt det var att nystänga med vidjor eller hank i Skaraborgs län. Förmodligen fanns en viss variation. Det som syns i bildmaterialet är en frekvent användning av hank. Det här kan bero på att det varit vanligt att reparera med hank medan det var vanligare att binda med vidjor vid nystängning. Det går dock inte att dra slutsatser om detta av analysen.

Avsikten med reparationerna var att hägnaderna skulle möta lagkraven på höjd och täthet inför varje betessäsong. Örjan Kardells sammanställning av frågelistsvaren (2004) och Jan Romans skrift (1838) har visat hur gärdesgårdarna underhölls och att detta bidrog till en snabbare förruttnelse av virket, vilket i sin tur ledde till att konstruktionerna sjönk ihop. Det snabbaste sättet att reparera en gärdesgård på var genom att fylla på med gärdsel ovanifrån och binda fast det med ny hank eller vidja, så kallad överstörning. Ju fler år en gärdesgård stod desto tätare kunde den alltså bli. Med den ökade tyngden, som uppstod både från överstörningar och snö under vintrarna, resulterade hopsjunkningen till slut i en mer eller mindre horisontell lutningslinje. Undantag från det här resonemanget finns i gärdesgårdarna på bild 18 ”Borgunda” och 20 ”Okänd I”, vilka båda visar på en täthet och flack lutningslinje redan vid nystängning. I båda dessa konstruktioner har hank använts vilket innebar att det

krävdes fler gärdsel på höjd från början eftersom hank inte fyller ut mellan gärdslen såsom vidjor gör. Bild 4 ”Fröjered” är också ett undantag. Trots att gärdesgården ser sliten ut finns hank i alla tre skikten, vilket tyder på att konstruktionen fortfarande är relativt ung. Det är inte känt genom den här undersökningen hur många överstörningar som var vanligt att göra under en gärdesgårds levnadstid. Kanske finns det ett naturligt antal reparationer en konstruktion klarar av innan den faktiskt kapitulerar för den extra påbyggnaden. Det här skulle eventuellt kunna undersökas genom långsiktiga studier av verkliga gärdesgårdar.

Tätheten och lutningslinjen antas i undersökningen förändras över tid på grund av

reparationerna, och därmed förändras gärdesgårdarnas utseende. Den Skaraborgsmodell som framträder i den här undersökningen är en modell i förändring och en modell med många nyanser och variationer. Undersökningen visar att utseendet på gärdesgårdarna har varierat över tid och även varierat vid nystängning. Eftersom det var väsentligt att återanvända och ta tillvara på det material och resurser som fanns är det inte troligt att gärdesgårdarna stängdes enbart med nytt virke eller virke med enhetliga dimensioner, utan de anpassades efter varje gårds eller bys förutsättningar. Som Roman poängterade, användes alltför ofta redan ruttet virke i konstruktionerna. Kardell uppskattar grovt att gärdesgårdar kunde bli runt 30 år.

Reparationsinsatserna påbörjades generellt efter de tio första åren. Sedan blev de mer frekventa för att efter cirka 20 år behöva betydande insatser för att fortsätta stå upp. När gärdesgården blivit så gammal att den inte längre var lön att reparera, efter cirka 30 år,

stängdes den om. Livslängdens tre stadier har därför förenklats i undersökningen och delats in i tre relativa åldrar: unga/nystängda, tidig medelålder, och gammal. Bildmaterialet skulle eventuellt kunna visa de här åldrarna och hur gärdesgårdarna blir mer och mer slitna efterhand som fler överstörningar tillkommer. Det som syns i materialet är dock gärdesgårdar som främst är unga och gamla. Sex konstruktioner får representera det första unga stadiet.

Gärdesgårdar som passerat det unga stadiet och börjat repareras med enstaka överstörningar är fem till antalet. De har alltså nyligen kommit in i det andra stadiet, i en tidig medelålder. I undersökningen framträder också tolv gärdesgårdar som ser ut att befinna sig i det äldsta, tredje stadiet. Dessa saknar ofta bindningar i de mellersta och nedre skikten, de är överstörade flera gånger och gärdslet ligger mer eller mindre horisontellt ner. Analysen åskådliggör alltså främst det första stadiet, det tidiga andra stadiet och det sista stadiet och inte så mycket hur gärdesgårdarna såg ut i ett slags medelålder. Den relativa åldersindelningen är ett sätt att försöka visualisera förändringar över tid men riskerar förstås att förenkla analysen. Eftersom det har varit svårt att konkretisera resultatet på annat sätt så bidrar den här analysen och källmaterialet ändå till att ge en utökad och mer nyanserad bild av hur trägärdesgårdarna i Skaraborgs län har sett ut över tid. Undersökningen visar också att det dels inte går att dra slutsatser utifrån enstaka fotografier, eftersom varje fotografi endast är en ögonblicksbild, dels att materialet i den här undersökningen kanske är för litet för att synliggöra nyanserade

förändringar över tid. Att gärdesgårdarna förändrades i utseende och varierade i utseende vid nystängning är dock en slutsats.

Vad beträffar de cirka 200 meter långa sträckorna på friluftsmuseet Fornbyn, på

Västergötlands museum, finns inget givet svar för hur dessa ska tas om hand. Med bakgrund i tidigare resonemang om relativ ålder och gärdesgårdens förväntade livslängd kan det

konstateras att gärdesgårdarna i Fornbyn inte borde vara mer än runt 30 år, eller 40 år om resonemanget tänjs. Det är inte väsentligt då att diskutera bevarandet eller återskapandet av en historiskt gammal konstruktion eller föremål utan det handlar snarare om att konstruktionen i sig är ett immateriellt kulturarv. Enligt UNESCOs konvention om tryggandet av det

immateriella kulturarvet nämns ”traditionell hantverksskicklighet” (Utrikesdepartementet 2012, s. 5) som ett exempel på immateriellt kulturarv samt sociala sedvänjor, och kunskap och sociala sedvänjor rörande naturen (ibid, s. 5). Men ett immateriellt kulturarv behöver enligt kriterierna ha förts över från tidigare generationer och i och med detta har gärdesgårdar svårt att kvala in i det skyddet. Det finns inte många personer kvar idag som kan föra den här traditionen vidare och om de kan det så representerar de bara en liten del av den stora

variation som gärdesgårdarna utgjorde. De saknar också kunskap från traditionsbärare längre bak i tiden. Hantverket såsom det såg ut på mitten av 1800-talet och fram till sent 1920-tal får inte antas vara ett och samma även om det givetvis finns många likheter mellan

konstruktionerna och själva grundkonstruktionen i sig. Det är viktigt att ta tillvara på den kunskap som faktiskt finns idag hos de personer som fått hantverket i arv, men för att

motsvara den variation av konstruktioner som undersökningen visar krävs också en variation av hantverkare. Det finns ett generationsglapp här som vi inte kan göra något åt. Att bara skydda den praktik som existerar idag synliggör inte variationer och nyanser i

konstruktionerna, inte heller bidrar det till förståelse för resursförbrukning och miljöpåverkan om det bara byggs nytt. Det här innebär att vi måste återta kunskapen på fler sätt.

Hantverksforskning med fotografier som källmaterial, vilket den här undersökningen visar, är ett, praktiska hantverksförsök för att uppnå erfarenhet och hantverksskicklighet är ett annat.

Det behöver också finnas arenor för pedagogisk verksamhet och forskning, till exempel kulturvårdsutbildningar som inriktar sig mot skötsel och restaurering av kulturlandskapet, men framför allt behöver kunskapen nå ut och bli en praktik. Om kunskapen bara finns i text och bild riskerar den att bidra till ytterligare glapp mellan vårt historiska kulturarv och vår samtid. Det är alltså arbetsinsatserna och traditionen med att stänga, kontinuerligt reparera och sedan riva och stänga igen, som bör bevaras eller tryggas. Problemet med gärdesgårdarna i Fornbyn är inte att de är eftersatta och håller på att rasa, utan att de inte underhålls

kontinuerligt och därmed inte ser ut att vara i bruk. Ett kontinuerligt underhåll skulle dels ge gärdesgårdarna i Fornbyn ett mer autentiskt utseende, dels skulle Fornbyn kunna utgöra en arena för pedagogisk verksamhet och vidare skulle underhållsarbetet bidra till en mer levande kulturmiljö i stort. För att verkligen sätta in gärdesgårdarna i sitt rätta sammanhang och för att kunna förmedla funktionen de hade och varför arbetsinsatserna gjordes, bör markerna runt omkring företrädesvis också hävdas med bete, ängsskötsel eller uppodling. Trägärdesgårdar är ett tydligt exempel på ett materiellt kulturarv som är avhängigt den immateriella praktiken och vice versa. Om gärdesgårdar inte går att bevara som historiska föremål och inte räknas som immateriella kulturarv faller de mellan stolarna och bevarandet av hantverket hänger så att säga på gärdesgår’n.

Som tidigare nämnt var Roman kritisk till hur trägärdesgårdarna på hans tid stängdes och underhölls (Roman 1838, s. 5). Bildmaterialet visar på en viss försummelse av gärdesgårdarna med avseende på hans kritik. Att återskapa gärdesgårdar som på Romans tid kan därför tyckas fel väg att gå om vi intresserar oss för hållbara konstruktioner. Vidare kan det ifrågasättas varför vi skulle vilja återskapa något som blev kritiserat. Här anser jag att vi behöver tänka olika beroende på i vilken miljö gärdesgårdarna ska stå. Det är i första hand ett immateriellt kulturarv vi ska bevara på våra friluftsmuseer och i kulturmiljöer. Inledningsvis i den här uppsatsen funderade jag på om undersökningen skulle komma fram till nya reparationssätt för en eventuell hållbarhetsförbättring. Jag har själv reparerat en gärdesgård genom att sätta dit nya vidjor för att bibehålla luftigheten mellan gärdslena. Det tog tid och var krångligt och resultatet av den utbytta vidjan blev inte lika bra som när en vidja läggs på från början. Men utseendet, mellanrummen och höjden bibehölls. Hållbarhet är att tänka långsiktigt men en

gärdesgård är å andra sidan en levande konstruktion som måste tillåtas att förändras. Om vi trots allt vill utveckla hållbarheten på gärdesgårdar och hitta nya sätt att reparera och

underhålla så bör dessa konstruktioner inte stå i kulturhistoriskt värdefulla miljöer. Vill vi gå Romans väg och till exempel använda spik som alternativ till vidjor, vilket kan hjälpa

konstruktionen att behålla sin luftighet, så är privata tomter en bra placering. Det finns ytterligare en poäng med att hålla gärdesgårdar luftiga och det är att den torra dödveden skapar livsbetingelser för insekter och mikroorganismer (Riksantikvarieämbetet 2015). Vi har en möjlighet att på ett privat plan bidra till att skapa dessa livsmiljöer på många sätt idag. Att sätta upp en gärdesgård runt en privattomt är ett sätt och då bör fokus mer ligga på biologisk mångfald än kulturarv.

Det finns mycket kunskap om bildanalys och att den är viktig inom forskning av historiska fotografier anser både Berg (2010) och Forsmark (2008). Bilder behöver dekonstrueras för att synliggöra innehåll och mening. Trots detta saknas ändå, vilket Anders Franzén (2004) nämner, metoder för att avtäcka kunskap om det materiella innehållet i historiska fotografier.

Det är även min åsikt att det varit svårt att hitta stöd i den sorts bildanalys som används inom etnobiologisk och etnologisk forskning. En slutsats av den här undersökningen är, som nämnt, att diskussionen om trägärdesgårdar som kulturarv landar i att det behövs ett skydd av den immateriella kunskapen, snarare än bevarandet av materiella objekt. För att avtäcka

gärdesgårdarnas immateriella värden krävdes dock att en konstruktionsstudie gjordes, i vilken de materiella objekten var i fokus. Hantverkserfarenheten har här varit avhängig både

konstruktionsstudien och konstruktionsanalysen. Almevik skriver i Hantverkare emellan (2014) att hantverksforskning kan bidra till synliggörandet av hantverksprocedurer. I den här undersökningen utgörs procedurerna bland annat av det underhållsarbete som kontinuerligt pågick och gav gärdesgårdarna deras förändrade utseende. Teori och praktik är ”intimt sammanvävda” (Almevik 2014, s. 21) och nödvändiga för att ge hantverksforskningen vetenskaplig tyngd (ibid, s. 21). Praktiken, att reparera, kan inte skiljas från teorin, vetskapen om vad reparationerna leder till. Jag har i den här undersökningen använt mig av den

praktiska kunskapen och erfarenheten, att bygga nytt och reparera, för att med hjälp av bildmaterialet och litteraturen analysera teorin, vad som händer med konstruktionerna och vilka konsekvenserna blir av dessa reparationer. En ytterligare slutsats är därför att den här undersökningen inte hade klarat sig på enbart bildanalys och litteraturstudier utan det är hantverkserfarenhet som varit drivkraften genom arbetet, både vad gäller uppsatsämnets tillblivelse och resultaten. Trots detta saknas även inom hantverksvetenskapen förebilder som studerar och diskuterar det materiella i historiska fotografier utifrån hantverkserfarenhet. Jag skulle gärna se en utveckling på det här området och uppmuntrar fler att bidra till forskningen av hantverksvetenskap genom historiska fotografier som källmaterial.

SAMMANFATTNING

En trägärdesgård är en hägnad som i de historiska bondesamhällena skulle avskilja växande gröda från betande djur, eller markera gränser mellan byar och gårdar. Det sades att

gärdesgården stängdes. Den stängde alltså inne eller ute djur från odlad mark.

Trägärdesgården stängdes helt i trä med störar och gärdsel och bands vanligtvis ihop med grangrenar, så kallade hank eller vidjor. En trägärdesgård kunde, grovt uppskattat, stå i cirka 30 år innan den behövde tas ner och stängas om på nytt. Fram till dess reparerades den kontinuerligt för att möta lagkraven på höjd och täthet.

På friluftsmuseet Fornbyn, på Västergötlands museum i Skara, finns ungefär 200 meter trägärdesgård fördelad över kortare sträckor. Under praktik på museet uppstod frågan hur dessa bör hanteras, för att likt byggnaderna på friluftsmuseet, representera och spegla det historiska Västergötland.

Det finns tidigare forskning och kunskap om hur trägärdesgårdar stängdes, hur de reparerades och om deras funktion i det historiska landskapet. Trots detta saknas en nyanserad bild av hur gärdesgårdarna såg ut över tid i förhållande till det kontinuerliga underhållsarbetet. Dessutom saknas en diskussion om hur gärdesgårdar representeras på friluftsmuseum och i

kulturhistoriskt värdefulla miljöer utifrån vetskapen att de inte höll så länge och ständigt behövde repareras och stängas om. Det finns också en tendens att förenkla kunskapen om gärdesgårdskonstruktionerna och de delas ofta in i olika landskapsmodeller, vilket ger en snäv bild av representationen i landet.

Uppsatsen syftar därför till att få fördjupad kunskap om gärdesgårdarnas utseende och konstruktion inom forna Skaraborgs län genom analys av fotografier från perioden 1860-1920.

Frågeställningarna är följande:

1. Vilka konstruktionsdelar går att utläsa ur trägärdesgårdarna med avseende på konstruktion och reparationsinsatser?

2. Hur har trägärdesgårdarnas utseende över tid påverkats av detta?

3. Finns det en särskild Skaraborgsmodell i källmaterialet och hur har den i så fall sett ut?

21 historiska fotografier från Skaraborgs län har studerats med avseende på konstruktion och reparationsinsatser. Därefter har en analys av konstruktionerna på bilderna gjorts för att se hur det här påverkat gärdesgårdarnas utseende över tid. Analysen har tagit stöd i tidigare

forskning och kunskap samt hantverksvetenskap, genom författarens egen

hantverkserfarenhet. En viss förenkling av gärdesgårdarnas levnadslängd har gjorts för att kunna studera förändringar över tid i bildmaterialet. Levnadslängden har delats in i tre relativa åldersstadier. De första cirka tio åren är gärdesgården ung eller ny, de följande tio åren är den medelålders och de sista tio åren är den gammal. Reparationsinsatserna påbörjades ofta efter cirka tio år eftersom virket då hade börjat ruttna, vilket fick konstruktionen att sjunka ihop och tappa i höjd. Därefter reparerades den mer frekvent. Vanligast var att överstöra, vilket

innebar att ett nytt störpar sattes ner mellan två befintliga, ett nytt gärdsel lades i överst i konstruktionen och störarna bands ihop med hank eller vidja. När gärdesgården blivit tillräckligt gammal och inte längre var hjälpt av att repareras togs den ner och stängdes om.

Undersökningen kommer fram till att gärdesgårdarna i bildmaterialet har varierade utseenden när de är unga eller nystängda. De har olika lutningslinjer och täthet. Både hank och vidjor har använts. Många gärdesgårdar är täta med en flack eller horisontell lutningslinje och hank är frekvent återkommande i konstruktionerna. Det här skulle kunna ge en uppfattning om att det har funnits en särskild Skaraborgsmodell. Resultatet visar emellertid att det har att göra med kontinuerliga reparationsinsatser, vilket i sin tur påverkade utseendet över tid. Utifrån analysen av reparationernas påverkan framgår att gärdesgårdarna ingår i stadierna

unga/nystängda, tidig medelålder och gamla. De unga eller nystängda gärdesgårdarna har inga synliga reparationer. Det är svårt att hitta belägg för hur konstruktionerna såg ut i medelåldern över lag. Att de ändå ingår i kategorin tidig medelålder framgår av att de har enstaka

överstörningar med bindningar kvar i alla skikt. De tydligaste tecknen på om gärdesgårdarna är gamla syns främst där bindningar saknas, störpar lutar och flera överstörningar har gjorts.

Det här har oftast resulterat i att lutningslinjen blir mer eller mindre horisontell och att gärdslet ligger tätt, vilket som ovan nämnt skulle kunna ge sken av en särskild

Skaraborgsmodell.

Gemensamt för nästan alla modeller är det kluvna gärdslet. Det här har inte gått att läsa av tidigare forskning utan syns enbart i undersökningens källmaterial. Det kluvna gärdslet och slutsatserna av hur reparationerna påverkat gärdesgårdarna över tid ger därför ytterligare en slutsats, vilken är att den här undersökningen bidragit till att utöka bilden av hur

trägärdesgårdarna i Skaraborgs län har sett ut över tid.

Med den här vetskapen följer en diskussion om hur vi bör hantera befintliga och nya

gärdesgårdar i kulturhistoriskt värdefulla miljöer eller på friluftsmuseer, som Fornbyn i Skara.

Eftersom de bara står i ca 30 år är det kanske mer intressant att visa reparationsinsatserna som gjordes och diskutera traditioner kring det kontinuerliga underhållsarbetet. Trägärdesgårdar är levande konstruktioner och kan inte bevaras som historiska föremål. Därför bör fokus ligga på det immateriella värdet. Det är viktigt att bevara den kunskap som finns, det vill säga hur

In document TRÄGÄRDESGÅRDAR I SKARABORG (Page 45-51)