I kapitel sex lyfter vi fram intressanta observationer diskuterar dess innebörd samt jämför mot andra studier vidare diskutera vi likheter och olikheter mellan undersökningsperioder samt innebörden från kommungruppsanalysen.
5 Kapitel 7-Slutsats och förslag till framtida studier
I uppsatsen sista del dras en slutsats utifrån de uppställda undersökningsfrågorna genom de resultat och analyser som har presenterats och ger förslag till framtida studier.
2. Bakgrund
2.1 Asymmetriska chocker i valutaområden
Teorin om optimala valutaområden utvecklades i början på 1960-talet där Mundell (1961) myntade uttrycket. Teorin behandlar de för och nackdelar som finns för regioner eller länder att dela på en gemensam valuta men även de egenskaper som bör uppfyllas för ett lyckat valutasamarbete. Kouparitsas (2001) menar att egenskaperna utgör en grund för liknade konjunkturcykel inom valutaområdet, vilket är fördelaktigt för att den enfaldiga penningpolitiken ska få rätt utslag och för att kunna hantera ekonomiska chocker. De största fördelarna med en gemensam valuta är enligt Krugman (2013) att priser blir enklare att jämföra vilket leder till ökad konkurrens, risken för valutakursförluster försvinner och transaktionskostnader suddas ut vilket leder till att handel mellan regioner blir lättare. Men priset för detta är förlorad växelkurs och penningpolitik som chockdämpare mot ekonomiska chocker.
Krugman (2013) förklarar att om en region med en egen valuta och flexibel växelkurs ser en minskning i efterfrågan till följd av en ekonomisk chock kan regionen öka mängden pengar och sänka räntan. Utfallet av dessa åtgärder blir att den regionala valutan minskar i värde mot andra valutor, värdeminskningen skulle göra det billigare för utomstående att handla med regionen således ökar efterfrågan på export och regionen kommer att återhämta sig (Krugman 2013).
Om regionen ingår i ett valutaområde kan inte växelkursen dämpa de negativa effekterna, utan måste förlita sig på andra mekanismer. Mundell (1961) menar att hög rörlighet av kapital och arbetskraft är av vikt för att behålla balans i valutaområdet vid skiften i efterfrågan. Om en region upplever en chock som minskar utbudet på arbete måste de arbetslösa kunna emigrera till andra regioner. Om det däremot inte finns möjlighet att flytta emellan regioner, måste de relativa lönerna och relativa priserna i regionen minska, under antagandet att priser är trögjusterade blir processen långtgående och präglad av arbetslöshet innan jämvikt kan uppnås (Krugman 2013).
6 Kenen (1980) argumenterar för att ett finanspolitiskt samarbete mellan regioner kan minska de negativa effekterna som uppstår om en region skulle drabbas av en temporär chock. I och med samarbetet kan utbetalningar i form av arbetslöshetsunderstöd eller annan offentlig konsumtion finansieras av inbetalningar från andra regioner vilket skulle hjälpa regionen att återhämta sig snabbare utan emigration eller minskning av löner (Kenen 1980). Detta kan antingen ske från fall till fall, eller så kan förutbestämda regler sättas upp för att göra processen automatisk, resultatet blir att regioner delar på risken att drabbas av asymmetriska chocker. Men om chocken inte är temporär utan permanent kan riskdelningsarrangemang vara skadliga eftersom incitamenten för att arbetsflytta eller gå ned i lön minskar eftersom det finns en ständigt inflöde av pengar till regionen (Blanchard et.al 1998).
2.2 Riskdelning ur ett konsumtionsutjämnings perspektiv
Om kapitalmarknaden är fullständig, det vill säga, full information, priser för alla tillfällen och ingen transaktionskostnad, menar von Hagen (1998) att all riskdelning kommer att ske genom marknaden.
Individer kan försäkra sig mot oväntade händelser på flera olika vis. Genom att bygga upp en diversifierad portfölj bestående av olika tillgångar baserade i olika marknader och regioner kan ett skydd mot regionala risker skapas. Om portföljen är tillräckligt diversifierad kommer förändringar ekonomin avspeglas i portföljen, vissa tillgångar ökar i värde och andra minskar, vilket ger en jämn utveckling över tid och försäkring mot regionala risker (von Hagen 1998).
Morduch (1995) skriver att individer även kan spara i goda tider eller vända sig till kreditmarknaden och på följande sätt skapa ett skyddsnät mot framtida risker och jämna ut sin konsumtion.
Men i verkligheten är inte marknaden fullständig och till en följd av detta menar Fatás (1998) att skattesystemet kan hjälpa konsumenter att jämna ut sin konsumtion genom att sänka skattekostnader och öka överföringar. Beroende på hur systemet är uppbyggt, sett till marginalskatter och progressivitet, kan olika grad av utjämning ske. Här menar Fatás (1998) att det finns två olika motiv, fördelande och försäkrande. Progressiva skatter har ett fördelande motiv, om inkomster i regioner är konstant kommer de regioner som har en högre inkomst betala mer i skatt än de regioner med lägre inkomst. Resultatet blir att den disponibla inkomsten får en jämnare fördelning i samhället, höga marginalskatter har enligt Fatás (1998) ett försäkrande motiv, vid plötsliga inkomsttapp minskar marginalskatten vilket i sin tur resulterar i att den större del av den disponibla inkomsten behålls.
7 Ett annat argument för riskdelning genom det fiskala systemet är att privata försäkringar inte fungerar (Eichengreen 1991). I teorin så kan individer eller offentligheten skriva kontrakt där de försäkrar varandra att täcka inkomstbortfall, men i praktiken är detta inte helt oproblematiskt. Eichengreen (1991) menar att informationsasymmetrin mellan försäkringsgivare och försäkringstagarens skapar snedvridna urval, eftersom försäkringstagaren kan ha mer information om sin utsatthet för risk än försäkringsgivaren.
Vidare menar Eichengreen (1991) att det finns tydliga moral hazard problem, efter ett slutet avtal mellan två parter finns det en risk att beteendet förändras då avtalet innebär en försäkring mot inkomstförlust. Således kan parterna utsätta sig för överdriven risk vilket förändrar sannolikheten för en inkomstförlust som det gällande avtalet baseras på.
Vidare belyser Eichengreen (1991) att alla individer inte har möjlighet att diversifiera bort regional risk på grund av likviditetsproblem där större delen av tillgångar är bundna i bostäder eller begränsade möjligheter till finansiellt sparande som en följd av låga överskott. Fatás (1998) påpekar även att kreditvärdigheten hos individer kan vara för låg för att vända sig till kreditmarknaden.
Men det ska tilläggas att en stor del av riskdelning sker via marknaden. Sørensen & Yosha (1998) visade genom en empirisk studie över USA mellan 1963 till 1990 att 39 procent av inkomstminskningen, sett till brutto regional produkt (BRP), utjämnades genom kapitalmarknaden, 23 procent genom kreditmarknaden, och 13 procent genom det fiskala systemet.
2.3 Hur en central budget bidrar till stabilisering vid asymmetriska chocker
Finanspolitiken funktioner går att dela upp i tre delar, stabilisering, fördelning och allokering.
Stabiliseringspolitiken syftar till åtgärder som ämnar stabilisering av det ekonomiska klimatet genom skattepolitik eller den offentliga sektorns utgifter. Fördelningspolitiken syftar till utjämningen av inkomst, förmögenhet eller konsumtion i samhället och uppnår detta genom skatter och överföringar. Allokeringspolitiken syftar till att skapa effektiv resursallokering (Cangioano & Mottu 1998). Dessa funktioner kan delas upp mellan olika former av politiska styren exempelvis, lokalt, regionalt och centralt, med olika grad av självstyre och inverkan.
Allain-Dupré (2018) menar att graden av centralisering eller decentralisering kan mätas genom den andel av brutto national produkt som spenderas av olika nivåer av politiskt styre och andel av skatteintäkter som tas upp av de olika styrena. Cangioano & Mottu (1998) argumenterar för att stabilisering och fördelning med fördel utförs på central nivå medan allokering kan skötas
8 på lokal eller regional nivå eftersom preferenser kan skilja sig åt mellan regioner samt att lokala styren kan ha mer information än en central regering om hur resurser ska användas på ett effektivt sätt. Fördelningspolitiken bör dock skötas på central nivå eftersom den har de karaktäristika av kollektiv vara, konsumtion av varan påverkar inte hur andra kan konsumera den, samt att det inte går att utesluta någon från att ta del av varan (Cangioano & Mottu 1998).
Den stabiliserande rollen sköts med fördel av en central regering eftersom stabilisering av det ekonomiska klimatet kan ses som en kollektiv vara (Beetsma och Debrun 2004). Om regioner skulle ansvara för sin egen stabiliseringspolitik, ett decentraliserat system, skulle stabiliseringsåtgärder i enskilda regioner vara till gagn för andra genom överspillningseffekter.
De effekter som skattesänkningar och ökad spendering av den offentliga sektorn genererar kan inte hållas kvar inom regionen utan spiller över till närliggande regioner. Kontentan blir passiv stabiliseringspolitik där regioner väntar på att någon annan tar första steget, vilket är ett moral hazard problem (Beetsma & Debrun 2004).
Decentraliserad stabiliseringspolitik medför även koordinationsproblem eftersom regioner kan besitta olika inflations och arbetslöshetspreferenser (Cangioano & Mottu 1998). Beetsma &
Debrun (2004) förklarar att det blir en vertikal konflikt i systemet med centralbanken, då olika viljor och åtgärder underminerar penningpolitikens mål och verkan.
Ett annat argument för centralisering är de skalekonomiska fördelar som skapas. Centrala regeringar har tillgång till andra kapitalmarknader än de mindre regionerna och de lån som centrala regeringar kan ta är oftast mer fördelaktiga (Poghosyan et. al 2016).
Skatteindrivningen och skattesystemet överlag blir mer effektivt vid centralisering, administrativa kostnader minskar och det blir ingen skattekonkurrens mellan regioner (Cangioano & Mottu 1998).
Utöver de ovan nämnda positiva egenskaper som centralisering kan innebära är det bästa argumentet enligt Beetsma & Debrun (2004) just riskdelning. De överföringsmekanismer som ett centralt system erbjuder gör det möjligt att flytta skattemedel mellan regioner för att jämna ut inkomster, vilket skapar ekonomisk stabilitet vid asymmetriska chocker (Beetsma & Debrun 2004). Genom att centrera skattemedel kan ökningar i skatteintäkter från vissa regioner täcka minskade skatteintäkter från regioner som upplever en negativ chock. Detta betyder att den centrala statskassan hålls på samma nivå utan att behöva gå med underskott, vilket enligt Fatás (1998) leder till lägre Ricardiansk ekvivalens. Teorin om Ricardiansk ekvivalens kan förklaras
9 som att hushåll ökar sparande i perioder med skattesänkningar eftersom hushållen förutser att framtida underskott kommer att finansieras genom skatteökningar (Poghosyan et. al 2016).
I ett decentraliserat system med Ricardianska hushåll minskar effekterna av politiska åtgärder eftersom hushållen vet att dagens stabiliseringsåtgärder måste finansieras av dem själva i framtiden. Fatás (1998) kallar detta för intertemporala överföringar, att skattemedel har enbart flyttats om i tid. I centrala system minskar den Ricardianska effekten eftersom potentiella underskott kan finansieras av andra regioner, genom så kallade interregionala överföringar.
Detta betyder att det finns en implicit försäkran, vilket skulle kunna leda till minskade incitament för bra och hållbar politik i regionerna (Fatás 1998). Problemet som uppstår är ett moral hazard problem, då regioner inte står för all risk som de utsätter sig för utan kan vara försäkrade om att räddas av centralmakten (Poghosyan et. al 2016). För att bibehålla hållbar politik i regioner menar Cangioano & Mottu (1998) att den centrala regeringen kan införa budgetrestriktioner för regionerna som ser till underskottsmål eller skuldsättningsgrad, dock leder detta till att de enskilda regionerna har sämre möjligheter att bedriva egen stabiliseringspolitik. Men enligt Beetsma & Debrun (2004) hjälper restriktioner att samordna finanspolitiken.
Oavsett de positiva egenskaper som centralisering innebär kvarstår problemet hur ett effektivt fiskalt system ska utformas för att uppnå stabilisering och effektiv riskdelning där alla bär samma börda utan att systematiskt flytta inkomster från rika till fattiga regioner (Poghosyan et.
al 2016).
10
3. Tidigare studier
3.1 Skattesystemets totala absorberande effekt
Sala-I-Martin & Sachs (1991) var en av de första som presenterade en modell som kunde uppskatta förändringen i disponibel inkomst i cent när en chock minskade inkomsten i regionen med 1 dollar. De gjorde detta genom att använda elasticiteter för skatter och överföringar.
Tanken med deras studie var att USA kan ses som en monetär union där delstater representerar självständiga stater och kan därför efterlikna den påtänkta europeiska monetära unionen (EMU). Författarna tar upp två egenskaper som återfinns både i USA och i EMU, det första är att de amerikanska staterna är bundna under samma valuta där regionala chocker inte kan avge skillnader i växelkurs mellan regioner, det andra är att arbetsrörligheten mellan regioner inom både USA och EMU är relativt lågt. Resultaten från Sala-I-Martin & Sachs (1991) empiriska studie, där nio regioner i USA studerades mellan tidsperioden 1970 till 1980, visade att 33 till 40 procent av chocken kunde absorberas och att det federala skattesystemet utjämnar regionala inkomst-chocker genom skatter och överföringar. Vidare visar resultaten att skatter reagerar mer på en inkomstförändring än överföringar, vilket enligt författarna tyder på att inkomstutjämningen är automatisk. Att just skatter reagerar mer på en inkomstförändring är en naturlig effekt av ett progressivt skattesystem (Sala-I-Martin & Sachs 1991).
Masson & Taylor (1993) gjorde en liknande studie fast för Kanada mellan åren 1965 till 1988 där resultaten visade att 13 procent av den initiala chocken dämpades i genomsnitt. Masson &
Taylor (1993) kunde liksom Sala-I-Martin & Sachs (1991) visa att federala skatter var viktigare för att dämpa regionala chocker än överföringar. De federala skatterna dämpande chocken med 4 till 22 procent jämfört med överföringar som dämpade chocken med 10 procent men i vissa regioner hade överföringar en negativ effekt på -26 procent.
3.1.1 Tidigare undersökningsperiod
Andersson (2004) kunde i sin studie dra liknande slutsatser som Sala-I-Martin & Sachs (1991) och Masson & Taylor (1993), att skatter spelar en större roll än överföringar för Sverige mellan åren 1983 till 2001. Resultatet visade att staten absorberade mellan 7 till 22 procent av den initiala chocken. Andersson (2004) tar dock upp ett problem med studien, att Sverige gjorde en stor skattereform 1991, vilket kan ha påverkat resultatet då det finns tecken som påvisar ett strukturellt skifte mellan perioderna innan och efter reformen, dock är skiftet ej statistiskt signifikant över alla regioner och variabler. Andersson (2004) visar att skattereformens effekt på hur skatter reagerar vid en inkomstförändring tycks vara stabil mellan perioderna, det som
11 skiljer mellan undersökningsåren är att överföringarnas effekt ökade efter skattereformen. På grund av den ökade effekten av överföringar visar den senare perioden, 1991 till 2001, på ett skifte mot mer riskdelning mellan regionerna. Andersson (2004) säger att reformen gjorde det nya systemet mindre progressivt och att marginalskatten sänktes, vilket borde ha minskat den absorberande effekten, men det gamla systemet möjliggjorde stora avskrivningar så att effekten av skattereformen var marginell. Att överföringars effekt ökade hänvisar Andersson (2004) till att skattereformen även reformerade vissa bidrag.
3.2 Olika motiv
Sala-I-Martin & Sachs (1991) ansats mäter det fiskala systemets totala absorberande effekt, von Hagen (1992) försöker utveckla förståelsen av det fiskala systemet genom att särskilja mellan omfördelning och försäkringsmotiv, där försäkringsmotiv ser till hur temporära överföringar mellan regioner kan utjämna en chock och omfördelningsmotiv handlar om permanent utjämning av inkomster mellan regioner. Detta gör von Hagen (1992) genom att skapa två olika regressioner, en för omfördelning och en för försäkring, där försäkringsregressionen använder sig av förstadifferenser för att mäta förändringen från regionens inkomstmedelvärde. Studien gjordes på 48 amerikanska stater mellan 1981 och 1986. Denna infallsvinkel resulterade i att bara 10 procent av den initiala chocken absorberas av staten i jämförelse med 33 till 40 procent från Sala-I-Martins & Sachs (1991) resultat.
Däremot så finner von Hagen (1992) att 47 procent absorberas i omfördelningssyfte.
Bayoumi & Masson (1995) presenterade en ny modell som också försöker särskilja mellan omfördelning och försäkring, däremot särskiljer inte modellen mellan skatter och överföringar.
Bayoumi & Masson (1995) använder istället nettoinkomsten som oberoende variabel. Till skillnad från von Hagen (1992) baseras förändringen på nationens medelvärde istället för regionens för att mäta försäkringseffekten. Deras studie visade att omfördelningseffekter på skatter och överföringar var 39 procent i Kanada och 22 procent i USA under perioden 1969 till 1986, försäkringseffekten var 17 procent i Kanada och 31 procent i USA. Mélitz & Zumer (2002) tillämpade liknade metodologi men använde sig av en annan regressionsmetod när de analyserade USA, Kanada, Storbritannien och Frankrike. Resultatet visade liknande siffror i stabilisering av personliga inkomster i alla länder som var runt 20 procent, utom Kanada där siffran var mellan 10 och 15 procent. Omfördelningseffekten av personliga inkomster skiljer sig dock mellan länderna där effekten i Frankrike var 38 procent, Storbritannien 26 procent och för Kanada och USA 16 procent.
12 Poghosyan et. al (2016) menar att Sala-I-Martins & Sachs (1991) modell är bra för att utvärdera den totala effekten som det fiskala systemet har vid inkomstförändringar, men det går inte att särskilja mellan omfördelningar och försäkringsmotiv. Både von Hagens (1992) och Bayoumi
& Massons (1995) ansatser försöker att adressera problemet, men deras modeller är enligt Poghosyan et. al (2016) ineffektiva på grund av användandet av medelvärden leder till mindre frihetsgrader och statistisk inferens, speciellt i länder med få regioner. Poghosyan et. al (2016) presenterar därför en ny modell i ett försök att ta itu med de problem som de anser finnas i Sala-I-Martin & Sachs (1991), von Hagens (1992) och Bayoumi & Massons (1995) modeller.
Modellen estimerar omfördelnings och försäkringseffekter separat likt von Hagen (1992) och Bayoumi & Masson (1995), men modellen är mer effektiv eftersom den redogör för dynamiska effekter i skattesystemet genom att introducera en kortsiktig justering av disponibel inkomst till den långsiktiga jämviktsnivån (Poghosyan et. al 2016). Länderna som studeras är USA, Kanada och Australien där data för USA och Australien har ett spann på 13 år, från 1998 till 2010 och data för Kanada sträcker sig mellan åren 1992 till 2009. Resultaten visar att omfördelningsmotivet har större påverkan på inkomstutjämning än försäkring, där försäkringseffekten står för 4 till 11 procent av stabiliseringen medan omfördelningar står för 13 till 24 procent.
13
4. Metod & Data
4.1 Modellen
Den teoretiska modell vi kommer att använda är den samma som Anderssons (2004), som är baserad på I-Martin & Sachs (1991) grundmodell. Anderssons modell skiljer sig från Sala-I-Martin & Sachs modell i tillvägagångssättet när respektive elasticitet ska estimeras på grund av skillnader i dataspecificering. Andersson (2004) använder sig av data på kommunal nivå som sedan estimeras efter respektive region genom random effects model (REM) och fixed effects model (FEM). Medan Sala-I-Martin & Sachs använder regional data där respektive elasticitet estimeras genom ordinary least square (OLS) med kontrollvariabler för oljepriset, aggregerad BNP tillväxt och värdet av US-dollar för att ta hänsyn till skillnader mellan olika staters produktionsstrukturer. Modellen baseras på en budgetrestriktion för genomsnitts personen i en kommun.
Yd≡ Y − T + S (1)
Där Yd är den disponibla inkomsten vilket består av summan av personlig inkomst, Y, minus skatt till staten, T, plus överföringar från staten, S
Sala-I-Martin & Sachs (1991) tanke är att en förändring i personlig inkomst kommer att gå genom det fiskala systemet och påverka disponibel inkomst beroende på hur skatte och överföringssystemet är konstruerat, enligt:
∆Yd= ∆Y − ∆T + ∆S (2)
Om det fiskala systemet är mottagligt för förändring i inkomst går det att kalkylera respektive elasticitet för skatter och överföringar genom en procentuell förändring i inkomst som:
βt= (
Elasticiteterna visar hur skatter och överföringar reagerar när inkomsten förändras, där 𝛽𝑇 visar den genomsnittliga skatteelasticiteten för kommuner i respektive region och ska tolkas: om inkomst ökar med 1 procent ökar/minskar skatt med 𝛽𝑇 procent, 𝛽𝑆 visar överföringselasticitet och ska tolkas likadant, 1 procent ökning i inkomst leder till 𝛽𝑆 procent ökning/minskning av överföringar.
14 Genom att substituera in respektive elasticitet från ekvation (3) in i ekvation (2) går det att mäta effekten på disponibel inkomst genom en förändring av inkomst:
∆Yd = ∆Y ∙ λ (4)
Där: 𝜆 = 1 − 𝛽𝑇(𝑇
𝑌) + 𝛽𝑆(𝑆 𝑌)
Lambda (𝜆) mäter hur den disponibla inkomsten förändras när inkomsten förändras med 1 krona. Variabeln visar nettoeffekten av det fiskala systemet, där värdet av λ tolkas som; om inkomst förändras med 1 krona förändras disponibel inkomst med λ ören. Genom att beräkna 1 − 𝜆, går det att uppskatta hur många procent av inkomstchocken som absorberas av det
För att på ett empiriskt vis estimera respektive elasticitet från ekvation (3), kan följande två regressioner användas:
ln(Tit) = αi+ βTln(Yit) + γT(TREND) + υit (6) ln(Sit) = αi+ βSln(Yit) + γS(TREND) + εit (7) Där alla variabler är justerade för inflation, med andra ord justeras variablerna till reala värden.
Fortsättningsvis är alla variabler transformerade till logaritmerad form för att estimera elasticiteten, där 𝑇𝑖𝑡 är real skatt per capita som betalas till staten, 𝑌𝑖𝑡 är realinkomsten per capita och 𝑆𝑖𝑡 är reala överföringar till hushållen per capita för kommun i vid tidpunkt t. Samt att trendvariabeln är inkluderad för att ta hänsyn till den långsiktiga förändringar i skatte och överföringsvariablerna som inte är på grund av en förändring i medelvärde.
För att eliminera chocker som är gemensamma för alla kommuner divideras skatt till staten, inkomst och överföringar, för alla kommuner med det totala värdet för hela Sverige vid tidpunkt t för respektive variabel för att ta fram relativa värden, det vill säga:
Tt = ∑ Tit
15 Vilket ger en modifierad version av ekvation (6) och (7) som används när 𝛽𝑇 och 𝛽𝑆 ska estimeras genom ekvation (9) och (10):
ln (Tit den relativa överföringen per capita Sit/St för kommun i vid tidpunkt t.
4.2 Diskussion om data
Det råder ingen riktig konsensus mellan olika studier om exakt vilken data som ska användas,
Det råder ingen riktig konsensus mellan olika studier om exakt vilken data som ska användas,