Denna studie tar sin utgångspunkt i uppfattningar som finns om och faktorer som styr möjligheten att bedriva ett hälsofrämjande och förebyggande arbete i skolan idag. Genom årtionden har politiska utbildningsreformer präglat den svenska skolan, vilket gör att innehåll, mål och medel behöver sättas i relation till ett historiskt perspektiv. Decentraliseringen och målstyrningen har medfört både ökad frihet och makt på lokal nivå med större möjligheter för rektorer och övrig skolpersonal att själva tolka skolans uppdrag. På senare tid har det emellertid märkts en viss återgång till juridisk styrning och därmed regelstyrning, vilket inneburit ökade kontroll- och resultatsystem (Jarl et al., 2007). Ansvarsfrågan tycks inte alltid vara självklar att bedöma även om rektors uppdrag har förtydligats i Lgr 11 och i Skollagen (SFS 2010:800). I takt med att styrmodeller har förändrats och nya har introducerats, har organiseringen av skolan och även skolans olika professioner utvecklats och påverkats. Varken rektorer eller specialpedagoger som i denna studie har centrala roller är något undantag. Rektorer har de senaste decennierna fått en ökad professionalisering genom exempelvis en obligatorisk rektorsutbildning och specialpedagoger, som historiskt sett är en relativt ny yrkeskategori, är liksom övriga aktörer inom skolan offentliga tjänstemän i ett numera marknadsanpassat skolsystem.
8.2.1 Samsyn i teori och retorik men inte i praktik
I denna studie handlar en av frågeställningarna om uppfattningar kring det specialpedagogiska uppdraget med fokus på det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. I intervjuerna, med
45
informanter på samtliga tre nivåer, framgår att den samsyn som indikeras kring uppdraget i teori och retorik har svårt att nå ut i praktiken.
Samsynen i utsagorna kring specialpedagogens roll i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet, som har kunnat utläsas både inom och mellan de olika yrkesgrupperna i de olika nivåerna i vår studies resultat, kan ställas mot resultatet från tre olika studier där samsyn råder inom yrkesgrupperna men där den delvis saknas mellan dessa grupper (Guvå 2010; Hylander 2011; Lindqvist, 2013). Även om urvalet av informanter delvis skiljer sig åt mellan vår studie och de övriga, innefattar samtliga ett flertal yrkeskategorier verksamma inom skolan. Liknande slutsatser kan därför dras avseende diffusheten som i det specialpedagogiska uppdraget och yrkesrollen tycks leda till motstridiga förväntningar på yrkesrollens funktion och arbetsuppgifter. Guvå (2010) menar att dessa förväntningar även kan bottna i olika syn på vem som är bäst lämpad och kvalificerad att arbeta med de elever som behöver särskilt stöd och därmed hur detta ska gå till. Ytterligare förklaringar kan ges utifrån olika perspektiv på vad skolsvårigheter beror på, vilka i sin tur förklarar varierade uppfattningar om hur hjälpen ska organiseras (Ahlberg, 2013; Lindqvist, 2013; Rosenqvist, 2007).
Flera av informanterna talar om nyttan av tydlig roll- och ansvarsfördelning men i praktiken får detta inte det genomslag man skulle kunna förvänta sig. Intressant i sammanhanget är enligt vår uppfattning de bakomliggande orsakerna till att rektorer inte klargör vad som ingår i de olika yrkesuppdragen genom att formulera tydliga arbetsbeskrivningar. Detta har vi inte fått svar på i vår studie, men kanske kan det handla om ekonomiska vinster eller svårigheter att fatta beslut som går emot kollegiets förväntningar.
Konsekvenser av krockande föreställningar och förväntningar från olika yrkeskategorier kring såväl uppdrag som yrkesroller i skolan är även något som har problematiserats av flera tidigare forskare, som bland annat lyfter skolledarnas viktiga funktion i detta avseende (Göransson et al., 2015; Hylander, 2011; Lindqvist 2013). Detta går i linje med framför allt specialpedagogernas bild i vår studie om vad som har störst betydelse för att det hälsofrämjande och förebyggande arbetet ska nå ut i praktiken. Det framstår, inte minst utifrån forskning om riskerna med att varken speciallärares eller specialpedagogers roller kontrolleras via lagstiftning eller regelverk (Göransson et al., 2015) och utifrån ett systemteoretiskt perspektiv (Gjems, 1997; Svedberg, 2012; Öquist, 2008) att det där av blir avhängigt varje enskild skola hur uppdraget utformas i praktiken. En intressant fråga att reflektera över är därmed hur kommunikation och växelverkan sker mellan de olika delarna och helheten inom skolan och hur omgivande system i form av organisation och politiska styrmedel påverkar resultatet.
8.2.2 Ramverk, organisation och mandat i relation till föreställningar
om det specialpedagogiska uppdraget
Informanterna, på såväl förvaltningsnivå som rektorsnivå i vår studie, ger i enlighet med examensordningens intentioner (SFS 2011:688) uttryck för att se specialpedagogens roll som en främst stödjande och coachande funktion där handledning ses som ett av de främsta medlen för att nå det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. Förutom behov, organisation och andra ramar som styr hur stor plats handledning får i verksamheten, beskrivs även av informanterna den handledande förmågan, kompetensen och personligheten påverka. Studien visar att handledning som del i det förebyggande arbetet är svårt att organisera och genomföra i praktiken. En stor del av den specialpedagogiska kompetensen förefaller således förbli oanvänd. Vår uppfattning är att rektorer i vår studie är insatta i handledningens förtjänster, men att de inte förmår göra plats för den i trängseln bland viktiga uppdrag för både specialpedagoger
46
och pedagoger. Vi tror också i enlighet med informanterna att specialpedagogens personlighet och intresse för handledning samt pedagogernas tidigare erfarenheter är starkt bidragande orsaker till om handledning får hög prioritet eller inte i verksamheten.
Förutom organisatoriska förutsättningar framgår det i såväl internationell forskning (Ainscow & Sandill, 2010; Cole, 2005; Sundqvist, 2014) som nationell forskning (von Ahlenfeld Nisser, 2014; Lansheim, 2010; Malmgren Hansen 2002; Sahlin, 2004) som i vår studie att en gemensam förståelse för uppdraget och ett tydligt förmedlat mandat från rektor är av största vikt. Samtidigt uttrycker majoriteten av specialpedagogerna i studien en avsaknad av just detta.
Enligt Berg (2003) är det avgörande att såväl de yttre som inre gränserna är tydliga eftersom det är förhållandet mellan dessa som ger det frirum som är upp till varje skola att utnyttja. Även om de yttre gränserna är givna så blir frirummet på de skolor där man saknar ett tydligt förmedlat uppdrag och mandat begränsat, vilket kan förklara att majoriteten av specialpedagogerna i studien upplever att de arbetar med uppgifter som inte ingår i deras yrkesroll i egentlig mening. Dessutom ställs specialpedagogerna och övriga lärare inför det faktum att de i sin roll ska förhålla sig till det man anser vara det bästa utifrån elevernas behov och förutsättningar, samtidigt som de ska arbeta i linje med styrdokumentens formuleringar och krav på måluppfyllelse där tester, screeningar och resultat på senare tid har fått ett allt större inflytande över tillvaron.
Flera av informanterna problematiserar förhållandet mellan handlingsutrymmet att organisera verksamheten utifrån aktuella behov och förutsättningar och att utsättas för kontroll uppifrån i form av mätningar och krav på leverans. Resultatet indikerar att det finns olika sätt att förhålla sig till detta. Ett par av rektorerna förefaller trygga i vetskapen om att de goda resultaten kommer då elevernas behov sätts i fokus och menar att de strävar efter att hjälpa lärarna att känna att de gör “good enough” med hjälp av positiv förstärkning och hjälp att prioritera. Dock förefaller det svårt för flertalet av våra informanter att bortse från yttre krav på leverans. Kanske kan det jämföras med Nilholm och Lindqvists (2015) resonemang om att man i strävan efter att vara framgångsrik intar ett tämligen okritiskt förhållningssätt till rådande arbetssätt? Om så är fallet skulle det kunna innebära att förutsättningarna för det hälsofrämjande och förebyggande arbetet i allmänhet och möjligheterna att möta alla elevers behov i synnerhet förbises och riskerar att hamna i kläm.
Resultatet är intressant då det pekar på att det frirum, som informanterna på samtliga nivåer uppmuntras att använda verkar vidgas eller begränsas beroende av hur man uppfattar såväl de yttre som de inre gränserna, vilket kan kopplas till såväl ett systemteoretiskt perspektiv som till Bergs frirumsmodell (Berg, 2003, Svedberg, 2012; Öquist, 2008;). Utifrån det systemteoretiska perspektivet blir det tydligt hur rektor i sin ledarroll har stora möjligheter att påverka sina medarbetares upplevelse av det Antonovsky (2005) benämner KASAM. Genom att tillsammans med sina medarbetare tydliggöra de inre gränserna för frirummet och genom att tydligt förmedla sina förväntningar kan rektorn bland annat påverka sina medarbetares stressnivåer, känsla av delaktighet och därmed meningsfullhet i sina yrkesroller.
Berg (2011) menar liksom Senge (2006) att skolor bör betraktas som professionella organisationer och att pedagogerna ska ges ett stort förtroende och självständighet att genomföra vardagsarbetet. För att ledningen och pedagogerna ska kunna utmanas i sina föreställningar, identifiera möjligheter och våga bryta mönster, behöver de känna att ledningen har tilltro till deras kompetens i kombination med minskade kontrollfunktioner. Med känslan av att antalet kontroller ökar, som resultatet i vår studie tyder på, riskerar resultatet att inte
47
förbättras nämnvärt samtidigt som kontrollerna kan ha effekten att de påverkar engagemang och motivation negativt (Ainscow & Sandill, 2010; Scherp, 1998, 2011; Senge, 2006; Timperley, 2013).
8.2.3 Avsaknad av gemensamma riktlinjer
Resultatet pekar på att nedmonteringen av en samlad specialpedagogisk kompetens, upprivandet av kommunens policydokument och den nuvarande avsaknaden av gemensamma riktlinjer och förståelse av uppdraget i praktiken kan riskera att leda till spänningar mellan olika nivåer i systemet. Att fördela de specialpedagogiska resurserna ut på samtliga skolenheter, menar man från förvaltningsnivå, ska bidra till en generell kompetenshöjning och också bidra till att man i enheterna i högre grad arbetar utifrån ett salutogent och relationellt perspektiv då man inte längre kan lämna ifrån sig de pedagogiskt utmanande uppgifterna till en central enhet. Enligt våra informanter har detta dock inte fått genomslag i praktiken.
På förvaltningsnivå framhåller man skolorna som autonoma enheter och att en samverkan skolorna emellan uppmuntras i syfte att ta tillvara och sprida kompetens. Detta förefaller inte heller ha skett så som planerat. Vilka är orsakerna till detta? Kan det förklaras med stöd av Ekström (2004) som menar att politiska beslut kan skapa motreaktioner i verksamheten om inte organisationen är mottaglig eller ser nyttan av förändringen, det som Berg (2003) benämner låg grad av aktörsberedskap? Kan besluten ha fattats för snabbt och därmed inte ha hunnit förankrats utifrån ett top-down perspektiv där verkställarna inte upplevt delaktighet? Vidare funderar vi på om betoningen på varje skola som en självstyrande enhet kan ha bidragit till att varje rektor numera hellre bevakar sina egna intressen snarare än samarbetar och ”lånar” ut kompetens till andra skolor?
En ytterligare konsekvens av avskaffandet av den samlade specialpedagogiska kompetensen, som flera av informanterna pekar på, är en minskad likvärdighet kring det hälsofrämjande och förebyggande elevhälsoarbetet samt en förlust av spetskompetens, som framför allt specialpedagogerna är starkt kritiska mot. I policydokumentet slogs det fast att varje rektor och förskolechef skulle verka för att EHT utformade en lokal elevhälsoplan på respektive enhet där man utgick från ett elevperspektiv och ett salutogent tänkande. Partanen (2012) menar att en grundförutsättning för att det förebyggande arbetet ska bli framgångsrikt är att det finns en samlad organisation med uttalade mål, som drar åt samma håll utifrån en gemensam vision och gemensam förståelse. En organisation är enligt Partanen inte bara en struktur, ett schema över olika funktioner, roller och ansvar utan en organisation består av människor som tillsammans förstår, tolkar, kommunicerar och agerar. Frågan som väcks är hur det kommer sig att en kommun som under flera års tid har satsat på att utveckla elevhälsan utifrån dessa tankar till synes plötsligt ändrar riktning och fattar beslut som går stick i stäv med detta?
8.2.4 Ansvars- och maktförskjutning samt konsekvenserna för
ledarskapet.
Studiens resultat visar att eftersom såväl rektorer som pedagoger med den senaste tidens förändringar avseende styrning och organisation i den aktuella kommunen har fått ett större ansvar och en allt större frihet blir det allt viktigare hur de hanterar den.
Att ledarskap går att koppla till samtliga nivåer i styrkedjan inklusive specialpedagogerna i föreliggande studie genomsyrar resultatet. En samsyn går att utläsa kring uppfattningarna om ledarskapets betydelse för skolans hälsofrämjande och förebyggande arbete, även om det i viss mån råder delade meningar om vilka ledarskapsegenskaper och processer som framför allt
48
möjliggör detta arbete. Att ett framgångsrikt ledarskap kännetecknas av tydlighet och tillit är man emellertid överens om och i likhet med flera forskare på området betonas att ett inkluderande och relationellt förhållningssätt leder till resultat och måluppfyllelse (Ainscow & Sandill, 2010; Lindqvist & Nilholm, 2014; Rydberg & Bro, 2011).
Från förvaltningsnivå ser man sin ledarroll som framför allt övergripande med syfte att styra rektorerna. Verksamhetschefen menar att man är “på en resa” från ett mer traditionellt och hierarkiskt sätt att styra skolan mot ett underifrånperspektiv, där skolornas egna initiativ och självständiga arbete är det som premieras. Även informanternas utsagor på rektorsnivå kretsar kring den uppmuntran de både får och själva ger i egenskap av ledare till sina medarbetare att tänka utanför “boxen” och utnyttja frirummet inom givna ramar. Detta stämmer väl överens med vad tidigare forskning visar (Berg, 2003; Scherp, 1998; Thylefors, 2013) kring den senare tidens ledarskapsutveckling från NPM mot allt mjukare värden och tilltro till medarbetarnas egna kraft och förmåga.
Aktörerna på de högst nivåerna i den undersökta kommunen kan i likhet med Ekströms (2004) studie sägas utöva en svag styrning på det pedagogiska verksamhetsområdet. Detta är enligt Ekström en form av styrning som legitimerar den rådande inriktningen på verksamheten. Även Fredrikssons (2010) professionella styrmodell är i vårt fall användbar för att förklara hur maktförskjutningen leder till ökad frihet både för rektorerna och för specialpedagogerna att själva bedöma och utforma sin verksamhet utifrån den egna och med kollegor gemensamma och samlade kompetensen och förmågan.
8.2.5 Dilemman i rektorsrollen och i specialpedagogrollen
Rektorer är, i egenskap av att vara anställda tjänsteman i en politiskt styrd organisation, skyldiga att följa de beslut som fattas på lokalpolitisk nivå och samtidigt ansvara för att skolan lever upp till de nationellt ställda målen. De dilemman som rektorerna i föreliggande studie menar att de ställs inför kan kopplas till svagheter i styrkedjan och den flerbottnade styrningen, som kan göra rektorsrollen både problematisk och otydlig (Rapp, 2009; Skolinspektionen, 2012; SOU 2015:22). Flera av studiens informanter på förvaltningsnivå och rektorsnivå ger exempel på konflikter som kan uppstå mellan kommunpolitiska ramar och beslut och de nationellt ställda kraven. De menar i likhet med Berg (2011) att skolans uppdrag och innehåll i fråga om social fostran och kunskapsstoff inte alltid drar åt samma håll. Att motsättningar uppstår är inte förvånande enligt Thylefors (2013) då kommunpolitiker fattar beslut om en verksamhet de många gånger saknar kunskap om. För att komma till rätta med detta problem förefaller förslaget i statens betänkande SOU 2015:22 att utbilda nämndemän rimligt.
Studiens resultat tyder på att informanterna på samtliga nivåer har en hög grad av medvetenhet kring de faktorer som kan möjliggöra eller hindra det hälsofrämjande och förebyggande arbetet i praktiken. På samtliga nivåer menar man att styrning i fråga om exempelvis styrdokument, lokaler och ekonomiska förutsättningar utgör ramarna. Att såväl huvudmän som professionen har ansvar att anpassa verksamheten till elevernas olika förutsättningar och behov är alla överens om. Informanterna problematiserar kring hur brister i styrkedjan kan ge konsekvenser och i slutändan drabba den enskilde eleven.
Olika sätt att i sitt ledarskap förhålla sig till andra yrkesgruppers och vårdnadshavares förväntningar genomsyrar utsagor från såväl rektorer som specialpedagoger. Majoriteten av studiens informanter menar att detta i olika grad påverkar deras yrkesutövning. Sambandet stärker bilden av att rektor i sitt ledarskap, trots sin allt större autonomi, har en mängd intressenter på olika nivåer med önskemål att väga in i sina beslut. Att även vårdnadshavare har
49
inflytande i skolans verksamhet kan kopplas till Fredrikssons (2010) brukarmodell. Med den förklaras hur skolan numera inte enbart förväntas grunda sitt arbete i politiska beslut och styrdokument, utan som en konsekvens av ett av kommunaliseringens huvudsakliga motiv även behöver ta hänsyn till elevers och föräldrars synpunkter. Fredriksson (2012) menar även att om lärare betraktas ur ett frontlinjebyråkratiskt perspektiv är det varken konstigt att olika lärare hanterar situationer på olika sätt eller att en rad faktorer påverkar resultatet när skolpolitiken ska genomföras i praktiken. Utifrån de samband och cirkulära processer som beskrivs inom systemteorin kan rektors handlingar betraktas som en del av det system, som påverkar specialpedagogens möjlighet att utföra och hos övriga pedagoger på respektive skola legitimera sitt hälsofrämjande och förebyggande uppdrag (Gjems, 2007; Öqvist, 2008).
Av studiens resultat att döma tycks de rektorer, som betonar sin egen roll för att exempelvis skapa förutsättningar med tydliga strukturer och rak kommunikation med sina medarbetare, att åtminstone delvis lyckas åstadkomma en pedagogisk skolverksamhet som bygger på ett hälsofrämjande och förebyggande arbete. Detta kan kopplas till tidigare forskning på området som pekar på det pedagogiska ledarskapets betydelse för det specialpedagogiska uppdragets möjligheter att nå ut i skolans praktik (Berg, 2003; Jakobsson & Lundgren, 2013; Scherp, 2013; Thylefors, 2013; Timperley, 2013).
Meningar om vad som ryms i det pedagogiska ledarskapet går i studien isär, vilket skulle kunna förklaras med att det från statens sida inte finns någon definition av vad det egentligen ska innebära (SOU 2015:22). Kanske kan det diffusa begreppet ha ett samband med att det i studien framkommer från framför allt specialpedagogerna att rektorerna gör en hel del andra saker än att vara just en pedagogisk ledare. Man vet helt enkelt inte vad som bör ingå? Det ökade ansvaret och mångfalden av arbetsuppgifter som ingår i rektors uppdrag tyder på att möjligheterna att utöva det pedagogiska ledarskapet hindras. Detta får stöd i rapporter från Skolverket (2012; 2015) liksom från forskare som Rapp (2009) och Scherp (1998).
Frågan är om det går att identifiera de egenskaper som gör att vissa människor är bättre rustade att axla ledarrollen än andra, eller handlar ett framgångsrikt ledarskap om förhållningssätt, kompetenser och beteenden som går att utveckla och träna. Kanske handlar det om både och? Något som är säkert är dock att ledarskapet handlar om ett komplext fenomen och att det med ett systemteoretiskt perspektiv är beroende av kontexten där politiker, verksamhetschefen, övriga medarbetare, elever och vårdnadshavare påverkar och påverkas i ett ständigt utbyte och strävan efter balans i systemet (Gjems, 1997; Svedberg, 2012; Öquist, 2008).