Tankarna och teorin kring individen i en ickeverbal miljö och dennes interaktion och upplevelse av den bidrar till många spännande resonemang och nya frågor. Individen upplever i den ickeverbala miljön en närhet till sig själv och andra på ett speciellt sätt. Individen erbjuds i retreaten att stå utanför de starka symboler som namn och yrke, då ingen nämner namnet eller pratar om yrket. Denne använder sig inte av det uttalade språket under en tid men det betyder inte att individen själv har färre symboler kring sitt Själv (Mead, 1979). Själv är istället inbegripet i en symboliseringsprocess i och med interaktion mellan I och Me. Den erfarenhet som finns i Me reflekteras och omarbetas. Men vad är då det speciella med individens reflektion i det ickeverbala? Individen har förmågan att se sig själv som ett objekt, vilket är förutsättningen för reflektionen. Så kommer då individen närmare sig själv i sitt subjektiva varande eller skapar denne i sin reflektionsprocess ett distanserat objekt av sig själv? För att ta språket i beaktande och Meads (ibid.) tanke om de symboler som språket utgör skapar en distans till Självet. Exempelvis gör det personliga namnet individen till ett tydligt objekt för sig själv. Utan symbolen som abstraherar en varelse till en person; namnet, vad är denne i andras ögon? Vad blir individen då genom andras ögon för sig själv? Individens upplevelse av Självet är intimt förknippat med mötet med andra (Ibid.) därför återkommer tankar kring de nyss ställda frågorna strax efter tankar om den ickeverbala interaktionen.
Under den ickeverbala interaktionen sker en mängd processer och flöden som ibland går mot en signifikans i interaktionen. Det som präglar interaktionen är att individen inte på samma sätt kan se sina gester och reagera inför dem som andra gör (Mead, 1979). Interaktionen kan för respondenterna som funderat kring det te sig oklar och som gissningar. Individen är beroende av andra individer för att spegla sig och ta reda på omgivningens reaktioner och responser. I den ickeverbala speglingen trevar individerna under processer i cirklar för att finna något att hänga upp ett innehåll på. Det måste ju ändå vara så att individens förmåga att ana, gissa och prova sig fram i interaktionen är flitigt använd genom dennes erfarenhet. De uttalade orden förblir en unik form av symbol. Enligt Mead (1979) kan konversationer med ickeverbala gester utföras på ett sätt som inte medger att det översätts till artikulerat tal. Gester pågår på ett mer flytande sätt
som inte är lika klart definierade som ord. Kroppsspråket bidrar snarare med gestikulerade än gester, alltså en mer flytande form av signaler som sänds. De är inte avgränsade som ett ord är från början till slut. Gestikulerande är även involverat i individens kropp på ett tydligare sätt, där medveten interaktion samspelar med internaliserade kroppsmönster och biologiska möjligheter och begränsningar i ett intensivt samspel.
Det ter sig för respondenterna ibland svårt att tolka den ickeverbala interaktionen i ord. När respondenterna upplever att de inte riktigt varit medvetna om vad de observerat och hur de har tolkat det kan det ha ett samband med det faktum att de inte uttalat ord; verbaliserat symboler, samtidigt som interaktionen pågick. Då Mead (ibid.) menar att medvetenheten föds i formandet av symboler i språket kan man resonera kring om det bidrar till medvetenheten om interaktionen att den ej uttalats och medvetandegjorts under den process de ingått i. Då Anders och Erik menar att de vetat om att det skett en internpersonell interaktion i tystnaden men att de inte medvetandegjort dessa tankar genom att prata om dem har de antagligen funnits i deras upplevelsevärlds på ett integrerat sätt. De ickeverbala gesterna går mot signifikans i intensiva processer men kan de komma i närheten av det uttalade ordet? Och är det ens något individen strävar efter att åstadkomma i den ickeverbala miljön? Det som formas i den ickeverbala interaktionen skulle kunna jämföras med de många olika språk som talas i världen. Vissa ord i ett främmande språk kan omöjligt översättas då de inbegriper en mening som så tätt hänger samman med den sociala, kulturella och geografiska miljö i vilka de skapats. På samma sätt skulle jag vilja säga att vissa dimensioner av den ickeverbala interaktionen inte är möjlig att jämföras med den verbala. På så sätt är inte heller interaktionens övergång till signifikant interaktion på alla plan applicerbar i den ickeverbala världen. Frågan är om Meads teori kan täcka detta område som går utanför den vokala gesten. Hans symboltänkande är intressant att applicera på den här situationen, och det bygger upp en grundförståelse. Samtidigt är den inneboende dimensionerna i den ickeverbala interaktionen svårfångad. Därav är det av vikt att utveckla och resonera vidare kring olika begrepp när de används i ickeverbalt hänseende. Goffman (1959) blir då ett betydelsefullt inslag för att fånga den dramaturgiska känslan. Det går även att fundera på om det är relevant och lyckosamt att jämföra det ickeverbala med det verbala, vilket gjorts i och med uttrycket "ickeverbal" genom hela uppsatsen. Kanske borde den
interaktionen som den här uppsatsen vill peka på benämnas annorlunda för att inte stänga in den i en box som hänvisar till dess motsats.
Kanske är det just den svårfångade dimensionen präglad av flexibilitet och skaparmöjlighet som öppnar upp för individens inre interaktion i retreaten. Samtidigt som den banar väg för upplevelsen av nära gemenskap i den delade erfarenhetens spår. Tankarna kring gemenskapande avrundar och för samman de tidigare analysnivåerna, individens Själv och den ickeverbala interaktionen. I gemenskapande skapas något som för ögat och orden är svårt att avslöja. Det formas en intersubjektivitet i mötet mellan människor (Berg, 1992), som i det ickeverbala blir en kroppslig intersubjektivitet. Även här kommer tanken om ökad närhet tillbaka. Kan det vara så att i det ickeverbala mötet kommer individen närmare den andre? Då skulle mötet mellan två individer vara mötet mellan två fysiskt och kroppsligt närvarande människor vilkas personliga symbol, namnet, inte är det man möts kring. Individerna möter varandra i varandet. Då dessa möts sker blivandet i vilket de inte behöver veta den andres namn. Individen tar den andres attityd, utan denna symbol som vägvisare i bilden individen får av sig själv genom den andre.
Mötet med den andre kan exemplifieras utifrån empirin. När två individer möts och får ögonkontakt, likt under observation A och B, vem vet vad som sker i detta ögonblick? Någon kanske skulle säga att de hälsar, någon att de helt enkelt tittar på varandra och en annan att de igenkänner den andre. Denna blick illustrerar det näst intill mystiska i den ickeverbala interaktionen, att någon form av mening skapas men att den inte alltid är översättbar till språkets avgränsade ord. Blicken får sin innebörd i den stund den möts av en annan blick. Individens möte med en annan individ genom ögonkontakt kan ses som ett existentiellt möte där individens varande i stunden blir möjligt genom den andres blick som förmedlar att "du finns". Om man leker med tanken kan exempelvis det som Erik kallar för att dela en blick innebära en upplevelse av att dela en stund i nuets blivande genom att bekräfta den andres varande och genom att ta den andres attityd bekräfta sitt eget varande. Den delade blicken kan därigenom ses som ett intensivt intersubjektivt möte där individens subjektivitet kommer nära den andre och genom denne nära sig själv. Det finns ett vi i gemenskapandet som individen kan landa i och uppleva sitt Själv utifrån. Historien Anna berättar, om irritation över alla människor runt henne på en retreat och det svar hon får från sin
retreatledare när hon klagar över detta, sätter fingret på denna tanke - "de andra är här för din skull, utan dem skulle det inte vara en retreat". Individen kan inte uppleva den närhet till sitt Själv som många beskriver om inte de andra deltagarna finns med. Kanske hade gemenskapandet inte upplevts så djupt och nära om det pågått under verbala former. Bortom den inneboende distansen i det artikulerade språket kommer individerna varandra in på livet. Samtidigt öppnas livet för nya vidder i upptäckter om sig själv och omgivningen i spegelgemenskapen det tysta mötet erbjuder. Därmed avslutas denna diskussion med vikten av att se till individens upplevelse av Självet, av den ickeverbala interaktionen samt individens förhållningssätt till andra som delar av ett intimt intensivt samspel vilket är spännande att gräva djupare i samt teoretisera vidare kring.