Sedan 3D-skrivarnas uppkomst har tekniken utvecklats och bidragit till att skapa nya
möjligheter i samhället. Att skapa 3D-utskrivna vapen är som sagt assisterat av tre utvecklingar som omfattar individens intresse i att skapa dessa objekt, utvecklingen inom kemi som kommer leda till starkare material och 3D-skrivarnas utveckling. (Gerald Walther, 2014, s.1436 & 1437)
5.1
Att skriva ut ett vapen i 3D
Utifrån de resultat som har redovisats kan det diskuteras kring vilka möjligheter en konsument har att skriva ut i 3D. En konsument kan gå olika vägar för att skriva ut ett objekt i 3D:
Köpa en egen 3D-skrivare.
Hitta ett företag som erbjuder 3D-utskrift.
Bygga en egen 3D-skrivare.
Utifrån konsumentens behov kan de olika kategorierna vara olika passande. Möjligheten att kunna lägga en beställning hos ett professionellt företag kan tänkas vara en fördel om 3D-objekt inte är något som behövs skapas frekvent. Nackdelen är att företagen kan neka om de anser att objektet strider mot deras värderingar. Att bygga en egen 3D-skrivare är inte omöjligt vilket universitetsgruppen i Michigan Technological University bevisade när de skapade en och offentliggjorde materialen och instruktionerna för maskinen (Walther, 2014, s.1437). Denna maskin skapar inte samma kvalité som en riktig 3D-skrivare men det kan utvecklas i framtiden. Denna metod kan dock tänkas vara svår eftersom inte alla konsumenter har den tekniska kunskap som behövs för att bygga en egen maskin.
5.1.1
Skriva ut hos företag
En av affärsmodellerna för 3D-utskrifter fokuserar på 3D-utskrift till konsumenter (Brooks, Kinsley & Owens, 2014, s.274). Att skriva ut ett vapen hos ett företag ger bättre resultat eftersom de industriella maskinerna som används till exempel kan skriva ut i metall (Zimmer, 2014, s.256). Ett annat exempel på att företag kan skapa bättre vapen genom sin teknik märks på de vapen som uppmärksammats genom media. Konsumenten Cody Wilson skapade ”The Liberator” av plast som endast har plats för en kula åt gången medan företaget Solid Concept kunde skapa ”1911” som inte endast är av metall utan som även klarade av flera ronder av avfyrning utan malfunktioner (Walther, 2015, s.1435-1437). Även om företagen kan skapa
30
bättre vapen så måste första hindret överkommas vilket är att få ett företag att godkänna att skriva ut vapen till konsumenter. Majoriteten av respondenterna från intervjuerna ansåg att vapen inte är något som ska skapas med hjälp av 3D-skrivare och att företag bör neka konsumenter som ger sådana förfrågningar. Det bör även formuleras i företagets policy att vapen är ett objekt som de inte skriver ut. Att godta en förfrågan om att skriva ut ett vapen till kunden ska företaget dock ha rätt till, om kunden har vapenlicens, däremot är det ett etiskt ställningstagande som är upp till varje företag (Hindsefelt).
Företagen står eniga kring det etiska ställningstagandet om att skriva ut vapen till konsumenter. Även vid vapenlicens anses det att tillverkning av dessa objekt med 3D-skrivare ska undvikas. Resultaten från intervjuerna är inte generaliserbara och kan inte appliceras på alla företag som erbjuder 3D-utskrift. Däremot kan det spekuleras kring bortfallet och varför de inte ville svara vid första kontakten eller på intervjufrågorna. Enligt Ottosson är de som på något sätt arbetar med 3D-skrivare trötta på kopplingen mellan 3D-skrivare och vapen eftersom det är ett ämne som blåsts upp i media i önskan om att skapa sensationsjournalistik. Detta kan vara anledningen till bortfallet och det kan således även innebära att de företag som kontaktades inte heller godtar förfrågningar om att skriva ut vapen till konsumenter. På grund av detta kan det tänkas vara svårt för en konsument att hitta ett företag som faktiskt godkänner förfrågningar om att skriva ut vapen.
5.1.2
Köpa en egen 3D-skrivare
Att köpa en egen 3D-skrivare är inget som behöver vara dyrt idag, den billigaste 3D-skrivaren som kunde finnas på marknaden kostar endast 3990 och utöver denna finns det även 10 andra som kostar under 10 000 kronor (se figur 1). Dessutom har marknaden för konsumenter växt sig större efter 2005 (West & Kuk, 2015, s.172). Det finns restriktioner i maskinerna och vad de klarar av, det fanns till exempel ingen som kunde skriva ut i metall avdem undersökta 3D- skrivarna. De flesta 3D- skrivarna som skriver ut i metall är väldigt dyra och används därför oftast industriellt (Walther, 2014, s.1437). När det berör att skriva ut egna vapen är detta en av begränsningarna. På grund av detta skapas restriktioner i vilket material som ett vapen kan skrivas ut i. Eftersom plast är det mest anpassade materialet (se figur 3) kan det leda till en slutsats att det är detta material som hade kunnat användas för att skriva ut ett vapen i. Det som krävs vid köp av egen 3D-skrivare är även kunskap och teknisk förmåga för att kunna designa med hjälp av CAD-programvaror. Detta är ett stort hinder inom 3D-utskrift eftersom få konsumenter har de kunskaper som krävs för att kunna hantera de programvarorna, därför laddar de ner andra personers CAD-filer. (Mendis, 2014, s.267) Däremot menar Hindsefelt att
31
det inte så enkelt som att ladda ner en modell och sedan trycka på en knapp och kunna avfyra ett vapen, det krävs kunskap, erfarenhet och energi. På grund av detta finns det stora begränsningar kring att skriva ut vapen som konsument. För ett funktionellt vapen som ska användas för att skjutas med så krävs tid för att det ska funka, vilket inte heller är en självklarhet till ett funktionellt vapen.
5.2
Teknikens begränsningar och möjligheter
3D-tekniken har oändliga möjligheter och utifrån de objekt som idag kan skapas med tekniken verkar den ha fler sådana än begränsningar. Möjligheten att skapa ett fullt funktionellt vapen är inte ogenomförbart men det är beroende av många faktorer. Solid Concept som lyckades generera ett funktionellt vapen av metall hade andra omständigheter jämfört med Cody Wilson som är konsument. Precis som det har klargjorts så finns det ingen information som visar att en konsument kan skapa objekt i metall. FDM-tekniken, som är störst på marknaden (se figur 2), kan endast skriva ut material som kan extruderas ur ett munstycke vilket innebär att metall måste formas efter vissa omständigheter. Dessutom är majoriteten av filamenten på marknaden speciellt anpassade för tekniken. (Lipson & Kurman, 2013, s.70) SLS-metoden är inte anpassat för hemmabruk och är den enda av de nämnda metoderna som inte fanns tillgänglig på
marknaden (se bilaga 3). Anledningen till att den inte finns för hemmabruk är för att en del pulver kan explodera om de hanteras fel (Lipson & Kurman, 2013, s.75), däremot är det en metod som kan använda metall som material (Shirazi et al., 2015, s.2 & 3).
Förutom begränsningar i själva tekniken som 3D-skrivarna använder finns det även
begränsningar inommaterialval. Det material som har använts för att skapa ett vapen är metall och plast.De material som maskinerna kunde skriva ut i var plast, trä, glas, livsmedel och keramik. Det finns ingen information om 3D-utskrivna vapen som har skapats av annat material än plast och metall vilket ger en antydan till att de andra filamenten som finns tillgängliga inte är anpassade för sådant bruk. Vid kunskap och erfarenhet kan ett fullt fungerande vapen skapas av plast men det måste vara noga med vilket filament som används eftersom vissa har
exploderat vid testskjutning (Walther, 2014, s.1436 & 1437). Efter ”The Liberator” skapades försökte Philip Bump, politisk skribent på Atlantic Wire, återskapa pistolen men ansåg att det var både dyrt och svårt, dessutom krävdes det mod för att kontrollera om den var funktionell (Zimmer, 2014, s.256). Utöver att plast är det material som hade varit tvunget att användas som konsument så går det inte att skriva ut ett helt vapen i 3D. De exempel som har beskrivits har alla haft någon del som inte varit utskriven i 3D, till exempel slagstift. Ammunition är även en del av vapen som inte kan skapas med 3D-skrivare. Att skapa ammunition förutsätter kemikalier
32
som skapar en explosiv reaktion vilket inte kan uppnås idag (Little, 2014, s.1508). Ett annat perspektiv att beakta är att det endast finns plats med en kula åt gången i pistolen ”The Liberator”. Scott Zimmer menar att den endast tjänar till att bevisa något och att de
kvalitetsmässigt är värdelösa, däremot säger Gerald Walther (2014, s.1436 & 1437) att vapnet är dödligt. En pistol i plast kan verka värdelöst men utifrån den information som finns
tillgänglig finns det anledning att hålla med Walther om att ett sådant vapen kan vara dödligt. Därmot framkommer det av Ayoub, Ottosson och Chavez att det finns bättre sätt att erhålla ett vapen på än via 3D-skrivare.
5.3
Metoder för att förhindra utskrift av vapen
Om ett företag väljer att inte acceptera förfrågningar om att skriva ut vapen så är det svårt att regulera de objekt som ska skrivas ut och upptäcka om det klassifieras som ett vapenobjekt eller inte. Företagen som erbjuder 3D-utskrift kan inte kräva kunden på detaljrik information och att urskilja om objektet är en del av ett vapensystem eller inte kan kräva expertkompetens som inte kan begäras av företagen (Hindsefelt). Detta ger anledning att förmoda att vapenobjekt ändå kan skrivas ut hos företag om de inte känner igen objektets egenskaper. Att regulera detta gör det även ännu svårare eftersom företagen inte använder någon speciell metod för att förhindra dessa utskrifter förutom att neka kunder som ger förfrågningar om att skriva ut vapen. Denna metod är beroende av att de känner igen att objektet är ett vapen.
De metoder som har presenterats enligt teorin för att förhindra 3D-utskrivna vapen är regulering av 3D-skrivarna och att kontrollera distributionen av CAD-filer. Båda dessa metoder har sina nackdelar och ingen av dem är optimal. Att regulera 3D-skrivarna har, enligt Gerald Walther (2015, s.1443), sina nackdelar i att det är omöjligt för programvaran att veta vad ett riktigt vapen är och att den ständigt hade krävt uppdateringar, dessutom finns det inget som hindrar att den kan hackas. Det danska företaget Create it Real som skapade programvaran framhåller att programvaran är till för att förhindra att vapen skrivs ut av misstag, till exempel om ett barn vill skriva ut en vattenpistol (Farivar, 2013). Skaparen menar alltså att programvaran kan skilja på riktiga vapen och leksaksvapen, det är däremot oklart vad det är i programvaran som skiljer dessa två saker åt. Det väsentliga med programvaran är att den skannar objektets egenskaper och hindrar 3D-skrivaren från att skriva ut objekt som har samma egenskapersom ett vapen. Men vilka likheter finns mellan ett riktigt vapen och ett leksaksvapen? Dessutom kan inte alla delar av ett vapen skrivas ut i 3D vilket innebär att vapnet inte är funktionellt innan alla delar är ihopsatta. Detta bidrar till fler tankegångar kring hur programvaran tar hänsyn till detta. Precis som Walther skriver så är metoden även osäker eftersom det finns sätt att kringå programvaran,
33
till exempel genom att hacka den. Den kräver även ständiga uppdateringar eftersom nya vapenmodeller och nya CAD-modeller skapas med tiden.
Gerald Walther (2015, s.1443) presenterar även metoden att kontrollera distributionen av CAD- filer som läggs upp på nätet, detta gör det svårare för användarna att skriva ut vapen om de inte kan skapa egna modeller. Nackdelen med metoden är att allt som finns på internet finns där för alltid vilket fallet med ”The Liberator” bevisade. Filerna togs bort från den ursprungliga
webbplatsen men spreds sedan till andra webbplatser. Att kontrollera dessa filer hade varit svårt och det kan jämföras med filmer som läggs upp och laddas ner olagligt. Målet är att regulera dessa eftersom det är olagligt men i praktiken fungerar det inte att förhindra. Detsamma kan appliceras på CAD-filer av vapen som nu sprids på internet. Därför menar Walther (2015, s.1443) att alternativet är självregulering och att medlemmar inom 3D-skrivarnas nätverk bör vara återhållsamma och inte publicera CAD-filer på vapen eller dess komponenter. Detta gör det svårare att ladda ner filer men det hindrar inte den enskilda individen från att skapa egna. Zimmer (2013, s.206) menar dock att det är ineffektivt att censurera information på nätet och att det hotar yttrandefriheten. Frågan kvarstår om det är ett brott att sprida dessa filer över nätet och om individens yttrandefrihet faktiskt hotas om kontrollering av distributionen av CAD-filer sker.