Jag vill börja min diskussion med några ord av Bourdieu (1991:264).
Sociologen måste uttrycka i ord det som människor har full kunskap om men på ett annat plan, dvs. utan att ha verklig kunskap om det.
Vad är det som är nytt med det jag skriver? Egentligen ingenting. De flesta vuxna vet vad som behövs för att de ska känna sig delaktiga i ett sammanhang. Dialog, tillit och ömsesidig respekt har sin självklara plats. Varför är det då så knepigt att skapa dessa förhållande för ungdomar? Är det som Bourdieu (1991:159) säger, ungdom är bara ett ord, att indelningen mellan vuxna och unga endast har en maktfunktion. Det är de vuxnas önskan att inte ha konkurrens om makten som är problemet. Regeringens ungdomspolitik med målet att ge unga tillgång till välfärd och mer makt, visar som jag tidigare sagt, att det finns ett maktförhållande som inte är det önskade. I Asplunds (1987) tankar om social responsivitet finns något som sätter mig på spåren till vad det är ungdomarna berättar om i våra samtal. Situationerna de skildrar som tillfällen av inflytande är en beskrivning av social responsivitet mellan de som vid tillfället är inbegripna i samtalet. När det inte fungerar beskrivs den vuxne som en person som inte ger respons på den unga, det sker inget växelspel. Det är snarare en asocial responslöshet med syfte att meddela något som den vuxne anser vara av vikt just då. Meads rollövertagande är en annan sida som finns beskrivet av de unga. Bilden består av vuxna som med förutfattad mening om vad unga vill och kan, tar sig makten att vara tolkar åt ungas behov och åsikter utan att ta reda på eller ge utrymme för de ungas egna riktiga åsikter.
Den sociala responsiviteten och utrymmet den kräver, responsoriet, speglar ungdomarnas beskrivning av de samtal med vuxna som varit bra. D.v.s. de tillfällen som gett känslan av att ha inflytande, av att verkligen vara delaktig. Grundförutsättningarna till denna upplevelse tycks finnas inom detta begrepp, social responsivitet.
När vi möts i samhället interagerar vi alla på olika sätt, hur vi gör hänger samman med vad vi varit med om tidigare. Anonymitet och alienation är stora motkrafter till demokratin, men även dessa uppstår genom interaktionen människor emellan. Asplund (1987) skriver om hur den sociala responsiviteten finns i varje individ och att den asociala responslösheten är något vi lär oss, något vi tränar in. När ungdomarna jag talat med beskriver just skillnaden mellan när man känner att man har inflytande, att man får vara delaktig och hur det är när man inte är delaktig så beskriver de skillnaden mellan dessa båda begrepp.
Inflytandet och makten över frågor som berör en individ är grundläggande, känslan av
sammanhang avgörande. För att få ett engagemang i samhället hos unga medborgare måste de tas på allvar. Vi vuxna som besitter makten måste dela med oss.
Jag vill sluta som jag började, demokratin måste demokratiseras. Men för att möjligheten till detta skall uppstå måste det skapas förutsättningar för människor till samtal, diskussioner och reflexion. Den vardagliga delaktigheten genom aktiv dialog i stora som små sammanhang är grundläggande. Det är inte bara över vad utan hur man ges möjlighet till inflytande som är avgörande för
individen.
13.1 Vem vågar dela med sig av makten?
Det hör inte till god uppsatsstruktur att tillföra nya teorier eller fakta i slutet, efter teorier,
redovisning av insamlade fakta och analyser. Jag vill göra ett brott mot denna tradition, på samma sätt som jag önskar att alla vuxna kan bryta sina egna traditioner och våga gå utanför det som ses som god sed, för att våga dela med sig av makten till ungdomar de möter i olika sammanhang. Syftet kommer i slutet av stycket framstå som självklart.
Thomas Ziehe (1989) intresserar sig för ungdomskultur och hur ungdom formas i dagens samhälle, hur moderniseringsprocesser tidigare och tidigare tar plats i barndomen. Barns vetande har förändrats genom de vuxnas rörlighet som kommer sig av semestrar, resor osv. Ziehe skriver att skiljeväggarna mellan generationerna är på ett märkligt sätt perforerade (1989:16). Barn får sekundära erfarenheter från massmedia som blir mindre formaliserat, en mångfald som är omätlig och utan sammanhang. Detta leder till barn som trots att de inte har egna erfarenheter, känner till allting. I det Ziehe beskriver här, finns det som jag tror är en av svårigheterna med att som vuxen dela med sig av makt. Vuxna har under alla tider ifrågasatts av ungdomsgenerationerna. Det hör till vuxenblivandet. Som vuxen har du numera inte längre auktoriteten i den kunskap du besitter, du kan inte veta hur mycket den unga person du möter kan, du får alltid vara beredd på att bli ifrågasatt på kunskapsgrunder.
Det Ziehe talar om blir påtagligt synligt på Ungdomstinget i Lund när näringslivsminister Thomas Östros var på besök.7 En kille i sjunde klass tar ordet och säger till honom:
- Du bara talar om demokrati hela tiden, som om det är så lätt och så roligt. Men det är faktiskt svårt också.
Det är inte bara att göra.
Vågar vi vuxna ta dessa samtal? Vågar vi dela med oss av makten till de unga som vet så mycket?
7
Detta var i december 2004 när Lund precis hade fått utmärkelsen Årets Ungdomskommun. Regeringen ville uppmärksamma detta och framföra sina gratulationer och Thomas Östros fick uppdraget. På tinget var 180 deltagare, majoriteten ungdomar men även många vuxna som var nyfikna på vad Ungdomstinget är och varför Lund fått utmärkelsen. Det var ytterst få personer som visste att Östros skulle komma, säkerhetskraven var höga.