Det övergripande syftet med studien har varit att genomföra en kritisk granskning av hur sex svenska kommunala handlingsplaner framställer våld i nära relationer. Vidare har studien syftat till att studera huruvida handlingsplanerna kan tänkas påverka det sociala arbetets praktik. För att uppnå syftet med studien har en kvalitativ textanalys gjorts. För att studera antaganden och premisser som konstrueras i policy- och styrdokument har den kvalitativa textanalysen kombinerats med Carol Bacchis “What’s the problem represented to be” (WPR). Följande frågeställningar har använts för att besvara syftet: Vilka framställningar om våld i nära relationer förekommer i handlingsplanerna? Hur påverkar framställningarna och utformningen av handlingsplanerna det sociala arbetets praktik och vilka konsekvenser får detta?De framställningar som framkommit i föreliggande studie är att våld förklaras genom en strukturell förklaringsmodell. Det går även se att handlingsplanerna ibland frångår denna förklaringsmodell och förklarar att det finns individuella orsaker till våld. Det kan å ena sidan visa på att handlingsplanerna inte förminskar en maktobalans mellan kvinnor och män och
30 samtidigt bekräftar att det finns samhälleliga strukturer som legitimerar våld mot kvinnor. Å andra sidan bidrar handlingsplanerna till en statisk syn på den våldsutsatta kvinnan när de samtidigt saknar ett intersektionellt perspektiv. Framställningen av förklaringsmodellen och orsaken till våld blir därmed inte konsekvent. Handlingsplanerna framställer våldsutsatta kvinnor som en homogen grupp med liknande egenskaper och behov, vilket i sin tur bidrar till att de befäster och upprätthåller könsstereotypa föreställningar om våldsutsatta kvinnor. En tolkning som har gjorts efter den kritiska granskningen är att den våldsutsatta kvinnan framställs som ostabil och hjälplös. Handlingsplanerna har ett genomgående fokus på den våldsutsatta kvinnan vilket gör att ansvaret för att våldet ska upphöra ligger på henne. När den våldsutövande mannen genomgående utesluts, har han varken ansvar för våldet eller för att det ska upphöra. Han framställs som “stor och ond” och således inte som någon som finns mitt ibland oss. En slutsats är att ovanstående tolkningar stöds av Bacchis (2009) teori om att handlingsplaner kan avslöja vem eller vad som är det verkliga problemet och vem som bär ansvaret.
Hur påverkar framställningarna och utformningen av handlingsplanerna det sociala arbetets praktik och vilka konsekvenser får detta? Det går se att handlingsplanernas genomgående fokus på den våldsutsatta kvinnan och att de håller henne ansvarig för att våldet ska upphöra, leder till att stöd och insatser i första hand riktas till henne snarare än till den våldsutövande mannen. Å andra sidan går det se att stöd och insatser inte riktas till alla våldsutsatta kvinnor utan endast till de som faller inom ramen för hur en våldsutsatt kvinna förväntas vara och hur hon framställs - ostabil och hjälplös. För att som professionell kunna ge stöd och insatser måste den våldsutsatta kvinnan därmed “passa in” i den framställning om henne som är framträdande. Detta snarare än att i det sociala arbetets stöd och insatser utgå från varje enskild våldsutsatt. Våldsutsatta kvinnor som varken av professionella eller av sig själva anses passa in i konstruktionen, exkluderas därmed från stöd och hjälp vilket är i likhet med det Murray och Powell (2014) menar sker vid avsaknad av ett intersektionellt perspektiv. Även Ekströms (2012) teori om att stöd och insatser utformas utifrån konstruktionen av den våldsutsatta kvinnan bekräftar vår tolkning. Heffernan, Blythe och Nicolson (2014) visar på att handlingsplaner är avgörande i arbetet med våld i nära relationer och föreliggande studies handlingsplaner kan ses fylla en viktig funktion i att möjliggöra och underlätta det sociala arbetets praktik. Handlingsplanerna kan i likhet med Eliasson och Ellgrim (2006) påverka professionellas förståelse, uppfattning och tolkning av problemområdet och bidra till en helhetssyn som enligt Ekström (2018b) är avgörande för möjligheten att erbjuda rätt och adekvat stöd. De kan även bidra till att samla kunskap kring våld i nära relationer vilket underlättar arbetet och möjliggör för professionella att ge stöd och hjälp.
Ett resultat som studien gett och som Murray och Powell (2009) även har funnit, är att handlingsplanerna skiljer sig åt i framställningar och utformning och att det i sin tur får konsekvenser för vilka som ges stöd och vilket stöd de ges. Eftersom handlingsplaner har en så stor inverkan på det sociala arbetet är det av stor vikt att förhålla sig till det Bacchi (2009) menar om att handlingsplaner faktiskt kan bidra till att reproducera ett problem istället för att åtgärda det (a.a.) samt att en handlingsplan är en avspegling av det omgivande samhällets normer och värderingar (Bacchi, 1999). Det är värt att reflektera kring den makt som ansvariga för upprättandet av en handlingsplan har. Trots att intentionen och syftet med handlingsplanerna är att våld ska upphöra, kan de istället riskera reproducera såväl normer och värderingar som stereotypa föreställningar om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Detta leder till att handlingsplanerna reproducerar de samhällsnormer och stereotypa föreställningar om den våldsutövande mannen som bidrar till att han inte förmå se sig som en våldsutövare samt möjliggör för våldet att fortsätta. Detta kan även leda till att insatser inte
31 utvecklas för att täcka behov av stöd hos såväl våldsutsatt som hos våldsutövare. Nilsson (2009) menar i likhet med vår slutsats att beroende på hur våldet förklaras, bortförklaras det på olika sätt av den våldsutsatta kvinnan och den våldsutövande mannen (a.a.).
Vi vill med vår studie inte förringa handlingsplanernas betydelse för det sociala arbetet med våld i nära relationer, utan lyfta vikten av att de är utformade på ett medvetet sätt för att underlätta det sociala arbetets praktik. Vi vill vidare inte heller förringa att handlingsplanerna ska ha ett fokus på den våldsutsatta utan menar att det är betydande att stöd och insatser ska ges till alla våldsutsatta kvinnor. Vi har i vår studie problematiserat kring handlingsplanernas fokus. Vi visar på att beroende på var fokus ligger kan detta få konsekvenser för vem som utmålas som problemet med våld i nära relationer samt att det bidrar till skapandet och producerandet av diskursen kring våld i nära relationer. Att utelämna den våldsutövande mannen kan tänkas leda till att han inte ska talas om inom diskursen våld i nära relationer och att det leder till att föreställningar om honom som någon utan ansvar för våldet, reproduceras. En fråga blir då vad som hade hänt om den våldsutövande mannen varit handlingsplanernas fokus då det talades om våld i nära relationer? Hade andra typer av stöd och insatser utformats och hade detta på sikt kunnat leda till att synen på våld, att vara våldsutsatt och våldsutövare förändrats vilket gjort att fler våldsutsatta och våldsutövare fått stöd? Handlingsplanerna påverkar det sociala arbetets praktik och diskursen kring våld i nära relationer som handlingsplanerna upprätthåller och bidrar till blir en referensram att förhålla sig till inom det sociala arbetet. Det sociala arbetet fokuserar utifrån detta på våldsutsatthet snarare än på våldsutövande. På kvinnan snarare än på mannen. Och visst får det konsekvenser.
7.1 Tips på framtida forskning
Det vore intressant att i framtida forskning studera hur socialsekreterare och andra professionella upplever sin möjlighet att ta stöd av och förhålla sig till handlingsplaner om våld i nära relationer i det praktiska sociala arbetet. Samt se huruvida handlingsplanens framställningar påverkar socialsekreterares syn på och uppfattning och våld i nära relationer. Detta för att se om handlingsplanerna möjliggör eller försvårar arbetet med våld i nära relationer. Det vore även intressant att studera huruvida, och på vilket sätt, socialsekreterare arbetar med våldsutövare.
32