När resultatet från denna undersökning sätts i relation till den tidigare forskningen går det att finna både likheter och skillnader. Tydligt är att såväl min undersökning som den tidigare forskningen visar på en motsättning mellan den av Socialdemokratiska Arbetarpartiet dominerande reformistiska fackliga strategin och den av kommunisterna, främst genom SKP/KI, mer radikala och stundtals revolutionära fackliga strategin. Motsättningarna uppstår främst i frågan hur facket ska agera. Medan Socialdemokraterna förespråkar ordning, avtal och ibland tar ett steg tillbaka vill kommunisterna och den radikala delen av
fackföreningsrörelsen ofta gå på offensiven och trots dåliga ekonomiska förutsättningar ta strid för sina villkor. Min undersökning visar dock att Svenska Gruvindustriarbetarförbundet är ett tämligen radikalt förbund där det inte bara är kommunister som vill göra om förbundet till en kamporganisation för ett socialistiskt samhälle, utan där det även finns
socialdemokrater som förespråkar en kamp för detta. Motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrater kan därför hävdas vara mindre i början av 1920-talet, för att sedan växa. Samtidigt beskriver den tidigare forskningen hur arbetarrörelsen generellt genomgår en
radikalisering under första hälften av 1920-talet. Detta kan vara en förklaring till varför det finns andra element än kommunister inom Svenska Gruvindustriarbetarförbundet som vill se ett radikalare fackförbund.
Om motsättningarna mellan kommunister och socialdemokrater under första hälften av 1920- talet var relativt få enligt undersökningen, så ökar dessa under den andra hälften av 1920-talet. Även den tidigare forskningen beskriver dessa motsättningar, bland annat genom att
Socialdemokraterna bildar egna små kommittéer inom fackförbunden för att hålla koll på kommunisternas verksamhet. Detta är inget som jag funnit i mitt källmaterial, men med tanke på den offensiv som socialdemokratin och LO gemensamt gör mot kommunisterna, framför allt efter 1929, är det högst troligt att dessa grupperingar av socialdemokrater även fanns i Svenska Gruvindustriarbetarförbundet. Även inom SKP/KI sker det enligt den tidigare forskningen strider om de fackliga strategierna. Detta är inget som återkommer i min undersökning. Undersökningen visar snarare att kommunisterna inom Svenska Gruvindustriarbetarförbundet har en tämligen sammanhållen, och under hela
undersökningsperioden, fast och klar strategi för hur de ska arbeta inom fackförbundet. Denna strategi, som presenteras i undersökningen, går ut på att hålla fast vid sin enhetslinje, dvs att genom opinion inom den reformistiska fackföreningsrörelsen försöka påverka den. Detta sker bland annat genom Enhetskommittén och medverkan i Röda Fackföreningsinternationalen. Det är värt att notera hur den tidigare forskningen beskriver att kommunisterna på order från Komintern i slutet av 1920-talet bör gå över till klass-mot-klass-linjen som i stora drag innebär att socialdemokratin utmålas till den stora fienden. Björn Horgby beskriver i den tidigare forskningen att SKP/KI höll kvar vid sin enhetslinje, även om den förändras något i början av 1930-talet då flera avdelningar blir uteslutna. Samma resultat återfinns i denna undersökning, men den visar även att SKP/KI genom Röda Fackföreningsinternationalen förespråkade en klass-mot-klass-strategi. Det är dock svårt att säga i vilken utsträckning denna strategi användes. Vad detta beror på är svårt att säga, men en tanke är att
kommunisternas erfarenhet av att gå till hårt angrepp mot socialdemokratin visade att det gav dåligt resultat. Eftersom socialdemokratin hade makten över förbundet under långa perioder kan det hävdas att kommunisterna såg det som mer fruktbart att försöka bilda en opinion mot dessa snarare än att gå till fullt angrepp och där med riskera att få arbetarna emot sig istället. Eva Blomberg beskriver i den tidigare forskningen hur Svenska Gruvindustriarbetarförbundet genomför en omorganisering av förbundet runt 1925 samt att förbundet intar en något mer
29 radikalare ställning efter 1925. Denna omorganisering framträder inte i min undersökning, men däremot återfinns den radikalisering som Blomberg beskriver, inte minst genom samarbetet med Ryska Gruvarbetarförbundet. Blomberg menar vidare att det i
förbundsstyrelsen under denna period finns ett antal aktiva kommunister. I det källmaterial jag använt mig av har detta inte gått att styrka, även om det vid den extrainsatta kongressen 1929 framkommer att en majoritet inom förbundsstyrelsen inte vill avbryta samarbetet med Ryska Gruvarbetarförbundet. Detta tyder på att det ändå finns radikala inslag i förbundsstyrelsen. Att samarbetet avslutas menar både den tidigare forskningen och min undersökning beror på att LO ställer ett ultimatum om att antingen avbryta samarbetet och där med fortsätta vara verksamma inom LO, eller att fortsätta samarbetet och där med tvingas lämna
Landsorganisationen. Medlemskapet i LO och den stora organisation som dessa utgjorde bör ses som en stor maktresurs som socialdemokraterna hade tillgång till. Även om samarbetet med Ryska Gruvarbetarförbundet gav ett bra stöd ekonomiskt så blir utfallet vid den
extrainsatta kongressen 1929 att samarbetet avbryts. Min undersökning visar dock att det var med liten marginal, något som inte beskrivs i den tidigare forskningen. Att marginalerna var så små till fördel för de som ville avbryta samarbetet är intressant. Det är svårt att hävda att alla som var för samarbetet var kommunister, men uppenbarligen ansåg många inom förbundet att samarbetet var till godo för Svenska Gruvindustriarbetarförbundet. Motkravet från Ryska Gruvarbetaförbundet var moraliskt stöd till den politik som Sovjetunionen förde, något som många inom förbundet kunde godta så länge den ekonomiska hjälpen kom fram. Samarbetet hade högst troligt dock inte kommit till skott från första början om förbundet i grunden inte hade haft den radikala syn på fackförbundets uppgift som beskrivs i
undersökningen. En intressant sak i sammanhanget är dock att Edvard Johansson från LO kritiserar förbundet för att ha beslutat om denna anslutning i smyg under kongressen 1927, något som övriga kongressen inte vill hålla med om.
Perioden mellan 1930-1935 beskriv av den tidigare forskningen som svår för kommunisterna Visserligen domineras Norrbottens avdelningar fortfarande av kommunister, speciellt
avdelning 12 Kiruna, men genom att bland annat avdelning 12, 4 och 7 skänker pengar till Norrskensflamman uppstår det strid inom förbundet gällande stöd till politisk verksamhet. Dessutom är det vissa avdelningar i Norrbotten som fortfarande arbetar genom
Enhetskommittén. Eva Blomberg menar att Svenska Gruvindustriarbetarförbundet under denna period går ifrån att vara en mjuk organisation till att vara en hård, vilket bland annat innebär att förbundet börjar göra upp med de kommunistiska strömningarna inom förbundet. Uteslutningarna av avdelning 12, 7 och 4 sker till slut under 1932. Eva Blomberg menar att kommunisterna i Norrbotten knappast hade räknat med att bli uteslutna ur förbundet. Att de fortfarande arbetade inom Enhetskommittéen och gav stöd till Norrskensflamman förklarar Blomberg med att det var på direktiv från Komintern samtidigt som förbundsstyrelsen efter den extrainsatta kongressen 1929 dominerades av socialdemokrater. Min undersökning bekräftar i stora drag denna bild av perioden 1930-1935. Jag menar dock att uteslutningarna av kommunisterna knappast kom som en större överraskning. Striderna inom förbundet hade tilltagit efter 1929 och på grund utav stödet till Norrskensflamman och Enhetskommittén hade avdelningarna hotats med uteslutning under en längre tid. Dessutom visar min undersökning att maktresurserna var till fördel för socialdemokraterna inom förbundet, inte minst eftersom Socialdemokratiska Arbetarpartiet och Landsorganisationen i slutet av 1920-talet gör
gemensam sak i kampen mot kommunisterna Därför är det högst troligt att kommunisterna i alla fall räknade med något slag av åtgärder från förbundsstyrelsen, även om de i första hand kanske inte förväntades bli uteslutna ur förbundet. I den tidigare forskningen menar Björn Horgby att perioden mellan 1932-1935 är tuffa tider för Svenska
30 att kommunisterna hotade med att bilda ett nytt gruvarbetarförbund tillsammans med
syndikalister och oorganiserade arbetare. Några sådana uppgifter förekommer inte i det källmaterial som jag kollat på. Att kommunisterna får det svårt framgår dock av min undersökning. Efter uteslutningen lyfts frågan om inte dessa uteslutna grupper borde få en chans att förklara sig inför kongressen, något som avvisas med stor majoritet.
Kampvilja kan hävdas ha en betydande del i kommunisternas arbete inom Svenska Gruvindustriarbetarförbundet. Jag har i undersökningen och resultatet visat att
socialdemokraterna i många fall hade maktresurser så som organisationens utformning och makten över avdelningen till sitt förfogande. När det gäller kampvilja som maktresurs går det dock att hävda att det är kommunisterna som besitter denna. Trots att de oftast slår ur
underläge, till exempel i kampen för en anslutning till Metallindustriarbetarförbundet, så visar undersökningen att de fortsätter kampen. Ett rimligt antagande är att kommunisternas
kampvilja även gav dem ett rykte av att vara redo att slåss för sina villkor. Kampvilja kan därför hävdas vara en viktig maktresurs i kampen om inflytande över Svenska
Gruvindustriarbetarförbundet. Samtidigt kan det vara svårt att avgöra vad som är just
kampvilja, och framför allt vad som formar den. I det teoretiska avsnittet beskrivs kampviljan som ett resultat av de normer och erfarenheter som finns, till exempel i Norrbotten. Min undersökning visar att avdelningarna i Norrbotten, framför allt avdelning 12, ständigt är aktiva i arbetet för att förändra Sveriges Gruvindustriarbetarförbund och LO i den riktningen som de finner önskvärd. Detta kan hävdas tyda på att det i alla fall finns en norm i vissa avdelningar i Norrbotten som säger att det är viktigt med kamp för sina krav, såväl mot arbetsgivare som mot det egna förbundet. I resultatet resonerar jag även om att Norrbotten är avskärmat, både politiskt och geografiskt. Ett tecken på detta är dels att förbundets egna tidning Gruvindustriarbetaren i stor utsträckning framför allt rapporterar och koncentrerar sig på Mellansverige, dels att avdelningarna i Norrboten försvarar sitt moraliska och ekonomiska stöd till tidningen Norrskensflamman med att denna tidning inte bara representerar Sveriges Kommunistiska Parti, utan även de norrbottniska arbetarna. Detta kan tyda på att de arbetare som var anslutna till Sveriges Gruvindustriarbetarförbund visserligen kände gemenskap med andra arbetare inom förbundet, men samtidigt kände sig isolerade från förbundet i och med både sitt politiska och geografiska läge. Detta torde bidra till att skapa en kampvilja hos avdelningarna i Norrbotten att välja den väg de själv ansåg vara den bästa för sitt område. Att kampviljan i undersökningen främst återfinns hos avdelningarna i Norrbotten kan alltså kopplas samman med de i övrigt presenterade maktresurserna. Ju mer dessa försköts åt det socialdemokratiska hållet, ju mer växer kampviljan hos kommunisterna i Norrbotten för att inte bara ta strid mot arbetsgivarna, utan även mot det egna förbundet.
31