I detta sista kapitel ska jag försöka knyta ihop säcken och ge arbetet ett avslut. Jag kommer ha underrubriker som är kopplade till studiens empiri och resultat. Dessutom kommer jag att sammanfatta mina personliga reflektioner, synpunkter och tankar kring arbetet.
8.1 Diskussion angående vilka alternativa kommunikationssätt det finns, och
hur de kan stödja barn som är i behov av det
Det finns många alternativa kommunikationssätt, och jag har redovisat för några av de viktigaste i mitt resultat.
Under kapitlets tidigare forskning redovisades två studier som är centrala i detta arbete. Forskningen visade på vikten av tecken som ett alternativt kommunikationssätt och poängterar att alla barn drar nytta av tecken (1998, 2000, 2009). Tecken var ett återkommande begrepp i min intervju med Helen Danielsson och det var då jag förstod att detta var den mest förekommande metoden för att komplettera sin kommunikation. Samlingsordet för de alternativa kommunikationssätten är AKK (alternativ och kompletterande kommunikation). Om man utgår ifrån AKK måste man ta hänsyn till begreppet BRO (Brukare – Omgivning – Redskap) (Heister Trygg, 1998). BRO:n måste fungera om ett ickeverbalt meddelande ska nå fram (a.a).
”Att kommunicera är en mänsklig rättighet” (specialpedagogiska skolmyndigheten, 2015). ”Fungerande kommunikation är en förutsättning för lärande” (specialpedagogiska
skolmyndigheten, 2015).
Dessa två citat inledde mitt examensarbete och jag vill också avsluta med då dessa citat fångar det som är oerhört viktigt när man pratar om barns livsviktiga kommunikation. De belyser att kommunikation är ett grundläggande begrepp och även en mänsklig rättighet. Om vi inte kan kommunicera kan vi inte lära oss något. Därför klarlägger detta arbete vikten av att utveckla alternativa kommunikationssätt när den verbala kommunikationen inte räcker till. Också att förskolan har en mycket central roll, förutsatt att det finns kunskap och kompetens. I de fall där den verbala kommunikationen inte räcker till krävs det alternativa kommunikationssätt.
33
8.2 Diskussion angående utmaningar i de specialpedagogiska insatserna
Resultaten från studien har visat på hur viktig specialpedagogen är när det gäller att ”undanröja hinder för lärande” (Ahlberg, 2013). Arbetet är både viktigt och utmanande. Resultaten visar också att problem kan uppstå när kunskapen från och mellan specialpedagogen och pedagogen ska bytas och förmedlas. Specialpedagogen och förskolläraren eller pedagogen har olika utbildningar och kompetenser och ibland kan detta begränsa eller hindra kommunikationen mellan grupperna. Och det kan bli en kunskaps- och förståelsekrock när en specialpedagog ska utbyta sin kunskap och sina erfarenheter med pedagoger, som kanske inte ens har en förskollärarutbildning. I vissa fall blir det för stor press och för hög belastning på den personal som ska ta hjälp av en specialpedagog. Så med den brist på förskollärare samtidigt som man behöver hjälp av en specialpedagog är ingen riktig bra combo, anser jag. Det sker helt enkelt inget möte och utvecklingen mellan de oerhört viktiga aktörerna som för barnets skull måste samarbeta. En specialpedagog och en pedagog tänker inte riktigt på samma sätt, har inte samma kunskap och därför blir det också svårt att hitta ett gemensamt och överenskommet mål att sikta på.
Dessa resultat blev tydliga i min studie och visade på problem som inte syns utåt. Jag uppfattar att genom anonymiserade enkäter vågade de tillfrågade professionerna tala ut om hur de förhöll sig och tala om sådant som kanske inte diskuteras och kommer ut annars. Det var ett intressant resultat som visade på att den största faktorn till utmaningar i arbetet var personalen på förskolan. Det innebär att jag uppfattar mitt arbete som mycket relevant för förskollärarutbildningen och för min blivande profession. Resultaten visar att anledningen till stor del är att det helt enkelt är svårt att utbyta kunskap med någon som inte har tillräcklig grundläggande kunskap eller utbildning inom området.
8.3 Egna tankar och reflektioner
Beroende på vilken inriktning förskolor valt att arbeta utifrån finns det olika utgångspunkter. Trots arbetssätt på en förskola tycks en förskollärare fått ta större ansvar än tidigare, fått en större roll. Idag är det brist på förskollärare runt om i landet, förskolechefer jagar folk som vill arbeta på just deras förskola. Eftersom det råder sådan brist på förskollärare är det inte alls säkert att det finns en förskollärare på varje avdelning, istället finns det barnskötare eller icke utbildade. På så vis får en förskollärare som ska arbeta med icke förskollärare ta stort ansvar i barngruppen. Läroplanen ger särskilt ansvar till förskollärare. När det därefter blir dags att ta
34
kontakt med specialpedagoger krävs det ytterligare ansvar när man ska anamma ett hjälpmedel för barn.
I förskollärarutbildningen finns en obligatorisk kurs inom specialpedagogik. I denna vore det angeläget att de blivande förskollärarna fick någon form av utbildning inom AKK. Jag anser efter att ha genomfört detta arbete att en kurs inom AKK eller annan kompletterande metod i förskollärarutbildningen bör utvecklas och ingå i utbildningen till förskollärare. På så vis har alla förskollärare en grund, en bas för vad en kompletterande metod är och hur det kan användas. Det är trots allt en oerhört stor och viktig del i förskolans vardag att kunna kommunicera med alla barn och få barnet att förstå vad man säger. Idag är inte det svenska talade språket, den verbala kommunikationen, en självklar kommunikation på förskolor. Detta är metoder av stor relevans för den aktuella förskole situationen i Sverige. Det kan handla om barn med kommunikationssvårigheter men också flerspråkiga barn. Den stora flyktingkrisen gjorde att många förskolor fick ta del av de flerspråkiga barnen som inte kunde någon svenska alls. Vad hade väl TAKK eller GAKK varit i sådana lägen? Man vet trots allt inte när liknande situationer uppstår och därför kan det vara bra att ha en grundkunskap och grundförståelse för denna typ av problematik och i den typen av metod.
Även om specialpedagogen har kunskaper för detta så finns det bara positiva aspekter av att ha en grundkunskap. När specialpedagogen har bestämt möte med personalen så har hon givetvis material med sig som personalen kan använda, och förklarar kring hur metoderna fungerar. Men trots det ska ett nytt kommunikationssätt läras av personalen som i sin tur ska lära barnen det.
8.4 Framtiden
Om jag fortsätter studierna så skulle jag vilja se hur arbetet ser ut på ett djupare plan. Då hade det krävts en hel del observationer med barn som använder sig av de kompletterande metoderna till det talade språket för att få se tydliga resultat. Det optimala hade varit att införa exempelvis TAKK eller GAKK i en barngrupp som egentligen inte är i behov av det och observera gruppen under en längre period för att tydligt se vad det är som händer i processen. På vilket sätt utvecklas barnen med hjälp av TAKK eller GAKK under en längre period? Vilka resultat kan man se? Då kan man även gräva lite djupare i om en förskollärare fått ta ett större ansvar än tidigare.
35