Dispositionen av utställningsföremålen

Att mötas av information om vad en utställningssal innehåller är viktigt. På så sätt är det lätt för besökarna att direkt förstå vad utställningen handlar om. På de museer där vi utfört observationer har man med hjälp av en introduktionsskylt som placerats innan, eller precis i början av utställningssalen annonserat

utställningens namn och vilka årtal den berör.

På Armémuseum projiceras årtalen i början av varje rum på golvet. Detta gör att besökarna direkt förstår vilken tidsepok rummet behandlar. Gemensamt för alla utställningarna som vi observerat är att introduktionsskyltarna är placerade så att de syns direkt. I salen ”Vägen till det förflutna” sitter, som vi beskrev tidigare, introduktionsskylten långt in i rummet, högt upp i taket. Vilket gör att besökarna inte vet vad utställningen handlar om förrän de har tagit sig in i rummet fram till utställningsföremålen.

Vi ser det som en fördel för utställningen om den presenteras i början av

utställningssalen. Därför föreslår vi att skylten ”Vägen till det förflutna” placeras precis innan utställningen börjar. Den bör också sänkas ned så att den är i ögonhöjd och lätt uppmärksammas. Skyltens text kan med fördel kompletteras med vilka årtal utställningen behandlar. Detta skulle ge en tydligare bild av utställningen utifrån. För att ytterligare förstärka uttrycket med skylten kan ett av utställningsföremålen, som är typiskt för utställningens tidsepok, placeras bredvid skylten. Ett exempel på ett sådant föremål är den stora runstenen som i dagsläget är placerad lite i skymundan (bild 4.36).

Under våra observationer har vi sett två tydligt skiljda sätt att placera

utställningsföremålen, utifrån de geografiska platser de kommer ifrån och utifrån årtal då de tillverkades och användes, det vill säga som en tidslinje. Vi upplever att båda sätten skapar en struktur i utställningarna vilket gör att det är lätt att orientera sig och enklare förstå utställningsföremålen. Eftersom ”Vägen till det förflutna” är en relativt liten utställningssal tror vi att det bästa sättet att placera föremålen är utifrån deras härstammaning. Exempelvis så placeras alla föremål som hittats runt Rogberga samlat intill varandra. Detta skulle medföra att besökarna får en

naturligare rytm i rundvandring i salen.

Som vi tidigare nämnde i kapitel 4.4.4 finns det olika möjligheter att placera de låga montrarna beroende på hur dessa belyses. Finns det möjlighet att jobba med ljus inuti montrarna, via fiberoptik, kan de

placeras hur man vill. Belyses montrarna ovanifrån bör de placera längs väggar eller på ett sådant sätt att betraktarvinkeln är bestämd till en sida av montern. Detta för att undvika bländning i den översta glasskivan. De höga montrarna har inte samma problematik med bländande ljus och därför behövs inte samma hänsyn tas när de placeras ut i rummet. Dopfuntens utseende medför att den med

41

vandra runt den och betrakta den från olika håll. Detta innebär att den kan placeras vart som helst i salen, och med en annorlunda placering samt en bättre ljussättning skulle den kunna uppmärksammas bättre. I dagsläget är den placerad vid en väg och vi upplever det som att den skulle komma mer till sin rätt om den fick mer uppmärksamhet.

De tecknade bildernas placering fungerar mycket väl då de är samlade runt långhuset och beskriver hur människan levde

under forntiden. Det känns som en naturlig placering som passar bra in i utställningen.

Runstenarena som är vägghängda är monterade så som de hittades när utgrävningarna gjordes. Placeringen stärker deras uttryck och vi tycker att de ska vara placerade så som de är i dagsläget. Till sist tror vi att utställningen skulle se bättre ut om föremål som inte tillhör utställningen togs bort (bild 4.37). Dessa kan placeras utanför utställningssalen och på så sätt frigörs mer yta till utställningsföremålen.

4.4.6 Dagsljus

Under observationen av utställningssalen ”Vägen till det förflutna”

uppmärksammade vi att det stora dagljusinsläppet i lokalen medför att elljuset funktion slås ut. För att belysningen under dagtid ska kunna framhäva

utställningsföremålen krävs det antingen att ljusnivåerna höjs, vilket medför ökade kostnader samt ökad värmestrålning. Alternativt kan dagsljuset dämpas vilket medför att lägre ljusnivåer kan användas i armaturerna eftersom att de upplevs som högre när omgivningsljuset blir lägre. Tre vanliga sätt att reducera dagsljus på är fönsterfilm, gardiner och markiser.

Fördelarna med fönsterfilm är att den går att få i en mängd olika utförande, med UV-reducering, med olika grad av ljusinsläpp, med olika färgnyanser med mera. En fördel med fönsterfilm är att man fortfarande kan se ut genom fönstren och på så sätt bibehålla kontakten med omvärlden. En nackdel med fönsterfilmen är att dagsljusinsläppt begränsas.

Likt fönsterfilmen finns det en mängd av gardiner, det finns bland annat UV- reducerande gardiner och även gardiner i material som släpper in mer eller mindre ljusstrålning. Gardinernas färg kan anpassas efter utställningssalen, vilket är

positivt. Gardinerna kan monteras så att de enkelt kan dras för/bort eller hissas upp/ned. En nackdel med gardinerna kan vara att de stör utställningen om materialet och utformningen som väljs inte passar in i salen.

Även markiser finns i mycket varierande form och karaktär och här kan man också välja en UV-reducerande typ. En fördel är att det går att ställa in

dagsljusinsläppet efter eget behag. En nackdel är att markiserna behöver monteras utvändigt vilket medför en åverkan på fasaden och påverkar i hög grad det

arkitektoniska uttrycket.

Bild 4.37 Pall och folderställ som återfinns i utställningssalen.

42