Djuren och de boende

5.4.2 Djuren och de boende

Samtliga enhetschefer som blivit intervjuade berättar hur boende blir positivt påverkade av att få interagera med djur. Alla har de olika berättelse om hur boende har blivit glad av att få besök av något djur. Angelika, Ewa och Tore har haft besök av vårdhund/terapihund på de boenden där de är enhetschefer och säger att de boende som träffat hunden tyckt det varit roligt. Angelika och Tore har endast haft besök av vårdhund/terapihund vid ett fåtal gånger och är inget som kontinuerligt används. De berättar att det finns en vårdhund/ terapihund med hundförare anställd hos kommunen som de särskilda boendena har möjlighet att boka in till sitt boende.

“Ja många blir ju glad och lugna, går man i dagliga rutiner så blir det lite

enformiga…. de får ju en annan upplevelse när de klappar en hund, en del känner sig jättebekväm med hunden och en del går långsamt fram och får tillbaka minnen.”

(Tore)

Det visar på en socialkonstruktivistisk förståelse för att de boende har minnen och

erfarenheter av djur (Payne, 2015; Wenneberg, 2000). Det visar även på en förståelse för att de boende kan behöva få möjlighet till att interagera med djur för att väcka gamla minnen om erfarenheter. Boende kan få en ökad känsla av välbehag genom att väcka gamla minnen om positiva erfarenheter av djur. Alltså påverkas boende positivt av att få besöka av en

vårdhund/terapihund (Friedmann et al., 2015; Olsen et al., 2016).

Ewa, Angelika och Camilla är överens om att de boende som lider av en demenssjukdom blir mer positivt påverkade och att det är de som uppskattar att interagera med djuren mest.

Angelika tror att boende med demenssjukdom uppskattar djuren mer för att de boende på grund av sin sjukdom kan ha svårt för interaktionen med människor. Hon tror att det inte är lika svårt för de boende att interagera med djur som med människor.

“Ja alltså de som inte är dementa blir också glad men det blir inte samma superglädje på något sätt, de är väl kanske mer vana och tänker att ja det är en katt. Det blir ju en närhet också, de kan ju klappa och det kanske de som inte är dement får mer av i alla fall av anhörig… Jag tror den är mer värd för dem som är sjukare än de som bara är gamla.” (Angelika)

Camilla förklarar att demenssjukdomar ofta innebär att den sjuke tappar kognitiva funktioner, tappar minnet och kommer oftare ihåg saker från sin barndom än senare i sitt liv.

Socialkonstruktivismen förklarar att eftersom en boende med demenssjukdom ofta kommer ihåg saker från sin barndom kan det vara än mer naturligt för den boende att interagera med ett djur. Barn uppskattar ofta djur mer än vad vuxna gör. Det går att se det som att de boende med demenssjukdomar vänder tillbaka till barndomen. Socialkonstruktivismen säger därför att det behövs en förståelse för att det inte går att interagera med de boende på samma sätt längre, barn kan inte interagera på samma sätt som en vuxen kan (Payne, 2015; Wenneberg, 2000). Thodberg et al. (2016) menar att det kan var lättare för boende med demenssjukdomar att interagera med djur än människor då det inte behöver innefatta någon verbal

kommunikation. I enlighet med studier som tagits del av i den tidigare forskningen visar det på att djur har en positiv inverkan på personer med demenssjukdomar (Kramer et al., 2009;

Moyle et al., 2016).

Ewa berättar om hur arbetet med terapihunden minskade aggressivt beteende hos boende med demenssjukdomar. Personalens arbete med boende som hade aggressivt beteende

underlättades efter att hunden arbetat med de boende och minskat deras aggressiva beteende.

“Dementa jobbade vi med utåtagerande beteende och se om man kunde minska de symtomen och vi tyckte att vi såg att det hade effekt.” (Ewa)

Camilla har erfarenhet av djurs inverkan på personer med demenssjukdom ofta upplevda depressiva symtom. Personer med demenssjukdom äter ofta antidepressiva- och lugnande läkemedel. Genom att arbeta med djur kunde en boende på Ringvägen helt ta bort ett av sin ångestdämpande- och lugnande läkemedel.

“Vi har ett problem när de är dement, katten som bor här sitter i knät och då blir de lugnare men katten vill inte vara där så länge så då har vi robotkatter som vi kan byta av också tror de att katten sitter kvar… vi hade en boende som vi fick ta bort sobril på för att hen fick gå och hälsa på katten och sen hade hen robotkatten i sängen när hen sov.” (Camilla)

Likt Friedmann et al. (2015) visar det Ewa och Camilla berättar om att djur har effekt på beteendefunktioner, djuren kan minska boendes aggressiva beteende och depressivitet.

Socialkonstruktivismen förklarar det genom att de boende har tidigare positiva erfarenheter av djur (Payne, 2015; Wenneberg, 2000). Boende som får interagera med djur blir påminda om positiva erfarenheterna vilket resulterar i att de känner sig lugnare och gladare. Boende som känner sig välmående och tillfreds påverkar även personalens arbetssituation till det bättre.

Personalen får en lugnare och lättsammare arbetssituation vilket gör att personalen känner en ökad tillfredsställelse med sitt arbete (Backman et al., 2017; Backman et al., 2018;

Schwendimann et al., 2016). Det tyder på att Camilla och Ewa använder sig av ett kombinerat ledarskap där de är innovativa med nya arbetssätt för att öka boendes välbefinnande och underlätta personalens arbetssituation (Thylefors, 2016). Backman et al. (2017) har menar att enhetschefer som är innovativa med nya arbetssätt använder sig av ett starkt

ledarskap. Camilla och Ewa visar även på en förståelse för systemisk konstruktionism och att användandet av djur kan skapa en cirkulär process i arbetet på särskilda boenden (Hornstrup et al., 2012).

Camilla berättar om en boende som beskrivs som mer eller mindre apatisk, den boende hade inte någon vilja till att göra någonting och sa ingenting. Camilla tog med sig en kattunge till boendet och kattungen sprang fram till den boende varpå den boende för första gången rör på sig. Den boende böjer sig ner till kattungen och börjar klappa den. Därefter börjar den boende att rör på sig allt mer och även prata. Camilla tror att djur livar upp både de boende och stämningen överlag på boendet.

“Vi hade en boende som alltid satt och hängde med huvudet, tittade ner och matades och allting. Så tog jag med en kattunge som sprang och satt sig

nedanför den här boende och då tittar denne upp och böjer sig ner och klappar katten. Sen började hen prata bara för den där lilla kattungen så vi satt

kattungen i knät på den boende och hen kunde börjar röra på sig, de var helt otroligt att se.” (Camilla)

Med ett socialkonstruktivistiskt synsätt går det anta att den boende har tidigare positiva erfarenheter av katter eller kattungar som gjorde att den boende blev glad av att se kattungen (Wenneberg, 2000; Payne, 2015). Friedmann et al., (2016) visar att djur har en positiv inverkan på boende med demenssjukdomar och deras känslomässiga funktion, att interaktion med djur kan förhindra apati. Det framgick inte av Camillas berättelse om den här boende hade en demenssjukdom men faktum är att kattungen förbättrade den boendes apati.

Tore ställer sig kritisk till användandet av levande djur men tror hellre att robotkatter kan vara ett passande alternativ för att möjliggöra för boende att få interagera med djur. Ewa och Angelika tror inte att robotkatterna kan mäta sig med ett levande djur. Ewa och Angelika pratar om robotkatter som en kortsiktig lösning som för stunden kan ge en positiv inverkan på de boende. Camilla ser att robotkatter kan passa vissa av de boende och att det går att

kombinera med levande djur, som det tidigare exemplet på en boende som bytte av katten med en robotkatt. Camilla säger att det kan vara svårt att introducera robotkatten till boende som förstår att det är en robot.

“Jag tror inte att det blir samma för man vill ju ha ett utbyte av ett djur och de får man inte på samma sätt av dom här robotkatterna.” (Angelika)

Robinson et al. (2014) skriver att det kan vara svårt för äldre att använda robotversioner då det är främmande. Socialkonstruktivismen hjälper oss att förstå att om de boende förstår att det är en robot så kan det vara främmande för dem då de inte har vuxit upp med den teknologi som finns idag. De boende är således inte van vid robotversioner och föredrar därför levande versioner som de är mer van vid. (Payne, 2015; Wenneberg, 2000).

Ewa har dock erfarenhet av en boende som även fast den boende visste att det var en robot uppskattade att interagera med den. Ewa, Camilla och Angelika är överens om att det skiljer sig från boende till boende om de uppskattar robotversionerna eller inte.

”Den där lilla hunden, katten ser ju ut som en riktig katt, hunden är ju mer som en leksak. Det är en boende här som tycker jättemycket om den och har den. Hen brukar säga “jag älskar den fast jag vet att den inte är riktigt” så hen tycker om den, att hålla på med den och sitta med den. Den boende har alltid haft katt.” (Ewa)

Socialkonstruktivismen kan hjälpa till att förklara varför det skiljer sig mellan boende och boende huruvida de uppskattar robotversionerna eller inte (Payne, 2015; Wenneberg, 2000).

Som Robinson et al. (2014) fört fram kan det för vissa boende kännas främmande att

interagera med robotversioner vilket socialkonstruktivismen menar kan beror på att de boende inte är uppvuxen med det. Socialkonstruktivismen säger även att alla individer har olika erfarenheter vilket innebär att alla reagerar och upplever saker olika. Därför kan vissa boende inte ha några problem att interagera med robotversioner (Payne, 2015; Wenneberg, 2000).

Camilla berättar att många som bor på särskilt boende lider av demenssjukdomar, sjukdomarna leder ofta till att boende glömmer vad de varit med om i sitt vuxna liv men kommer ihåg hur det var i barndomen.

“De sitter mycket och tittar på tv och för det andra så är de dement så vet de inte ens vad det är för när de var liten fanns det ingen tv.” (Camilla)

Camilla har en socialkonstruktivistisk förståelse till att de boende med demenssjukdomar har växt upp i en annan social verklighet där det till exempel inte fanns tv. De boende har vuxit upp under 20-,30-,40- och 50-tal, under dessa årtal uppfanns tv:n. Det tog många årtionden innan tv:n återfanns i de flesta hushåll, till en början var det bara rika hushåll som hade tv.

Med socialkonstruktivistisk förståelse och förståelsen för demenssjukdomar går det anta att det vore bättre för boende med demenssjukdomar att få interagera med ett djur istället då det är större chans att den boende känner igen och har erfarenhet av ett djur i barndomen (Payne, 2015; Wenneberg, 2000).

Camilla och Angelika berättar att djuren är viktiga för de boende och ger båda exempel på situationer där de boende själv har uttryckt att de är viktigt för dem. Camilla berättar att de boende brukar längta till sommaren när getterna flyttar in på innergården. Angelika berättar om en besvikelse som brukar kunna uttryckas över att de boende inte får flytta till ett särskilt boende som använder sig av getter.

“Jag vet att när vissa får plats här så säger de “åh nej är det inte boendet med

getterna”, så att djuren viktiga… Dom kan ju säga “åh nej, det skulle ju vara där” så jag tror definitivt att djuren påverkar deras trivsel positivt.” (Angelika)

Den socialkonstruktivistiska förståelsen visar att boendes historia och erfarenheter av djur påverkar deras fortsatta syn på djur (Payne, 2015; Wenneberg, 2000). De boende har ofta vuxit upp med djur eller har haft egna djur i vuxen ålder. De boende uppskattar därför att få möjligheten till att fortsätta interagera med djur då de gjort det tidigare och mått bra av det.