Dopet var en viktig liturgisk handling under äldre medeltid. Dopets betydel-se antyds bland annat av den omsorg som ägnats dopfuntens utformning. Även enkla sockenkyrkor som i övrigt saknat stenskulptur har vanligtvis haft en dop-funt i sten. Dopdop-funtsmaterialet är synnerligen varierat både när det gäller form och tillverkningsmaterial, och syftet med denna framställning är endast att lyf-ta fram några intressanlyf-ta drag. Romanska dopfunlyf-tar var som regel försedda med uttömningshål så att det avtappade dopvattnet kunde rinna ner i kyrkans grund. En del funtar, särskilt sådana som tillverkats i hårda stenmaterial som de jylländ-ska granitfuntarna, har dock ibland saknat uttömningshål.143 Under missions-tiden skedde dopen troligen i det fria eller i timrade tunnor,144 och några av de tidiga cylindriska stendopfuntarna har en tunnliknande form som möjligen er-inrar om denna praktik. I de centrala delarna av Västergötland har flera cylin-driska dopfuntar från förra delen och mitten av 1100-talet bevarats, exempelvis från Böja, Götene, Hangelösa, Källby och Ottravad. Vid mitten av 1100-talet började dopfuntarna bli mer pokalliknande, men de hade ännu relativt satta proportioner.145 Skålen för dopvattnet (cuppan) lyftes upp och ställdes på en se-parat fotdel, som också den kunde förses med skulpturframställningar. På en del funtar kan spår av ursprunglig färg urskiljas, som visar att de varit bemålade.146
Sammantaget kan både dopfuntarnas form och dekor sägas vittna om dopsakra-mentets betydelse under äldre medeltid.
Denna omsorg om dopfuntens gestaltning blir begriplig om man betän-ker vilken framträdande placering föremålet hade i det tidigmedeltida kyrko-rummet. Rester av förhöjda, stensatta podier för dopfuntar har påvisats i både Danmark, Sverige och Norge. I Danmark tycks funten närmast regelmässigt ha haft sin plats i långhusets längdaxel. Vanligen stod den strax öster om långhus-portalernas skärningspunkt,147 och en liknande placering har varit vanlig även i Sverige.148 I Norge antyder det sparsamma arkeologiska materialet att funten ibland ställts i anslutning till västportalens norra del.149 Dopfuntens placering torde alltså ha samband med portalernas antal och läge. I områden där det var
143 Mackeprang 1941:64; Hallbäck 1978:19.
144 Norberg 1958:241f; Bramer Solhaug 1996:92f; 2000:49f; Borg 2002:119.
145 Norberg 1958:242; T. Eriksson 1988:185.
146 Norberg 1958:243; O. Olsen 1967:257; E. Cinthio 1968a:95; Fåhraeus 1974:28f; Got-fredsen & Frederiksen 1993:328f; Haastrup 1995; Borg 2002:229ff.
147 O. Olsen 1967:250ff; Liebgott 1989:147ff; Als Hansen 1995; Bramer Solhaug 2000:68f.
148 Fåhraeus 1974:155ff; Dahlberg 1998:233f; Lindgren 1999; Bramer Solhaug 2000:66f; Borg 2002:157ff.
vanligt med långhusportaler i norr och söder, tycks dopfunten ha anbringats symmetriskt i förhållande till dessa.
I samband med arkeologiska undersökningar har det i många fall påträffats murade bänkar längs med kyrkans sidoväggar.150 Tidigare ansågs dessa ha va-rit sittplatser för församlingens gamla och svaga, men de uppfattas nu mer som generella sittplatser för socknens församling, eller som sammanhörande med olika kyrkliga eller sociala sammankomster.151 Ibland har bänken utmed lång-husets västsida varit högre eller bredare än de övriga, och har därför kommit att uppfattats som en särskilt privilegierad sittplats.152 De väggfasta bänkarna i långhuset har förmodligen haft olika användningsområden, men jag vill i detta
150 T.ex. O. Olsen 1966:12; 1967:244ff. I sockenkyrkor har de murade bänkarna vanligen funnits i långhuset, men ibland även i koret. Vapenhusen hade ofta murade väggbänkar.
151 Holmberg 1990:29ff; Bolvig 1992:76ff.
152 O. Olsen 1966:12ff; 1967:246ff; Johannsen & Smidt 1981:48f; Nyborg 1985:96f; Liebgott 1989:164f; Mats Anglert 1995a:78f.
Fig. 4:23. Dopfunten från Svanshals i Östergötland är ett exempel på en rikt dekorerad dopfunt från 1100-talets andra hälft. Arbetet har attribuerats till ano-nymnamnet Bestiarius (efter Hildebrand
sammanhang särskilt fästa uppmärksamhet vid hur de tydligt relaterar till dop-funten i långhusets mitt.153 Var man än satt i långhuset har man haft dopfunten mitt i synfältet. Dopet var under denna tid en offentlig angelägenhet. Genom dopet upptogs individen i den kristna församlingen, och kyrkomenighetens när-varo har därför varit betydelsefull. Det ligger nära till hands att se stenbänkar-na som sittplatser för de medlemmar ur församlingen som samlats för att bevitt-na dopet. I flera landskapslagar (Jyllandslagen, Själlandslagen, Skånelagen och Äldre Västgötalagen) stadgas att dopet var en förutsättning för arvsrätt: man tog arv om man var kristen och döpt, annars inte.154 Oavsett om lagarna speg-lat en aktuell praxis, eller mer en önskan om i vilken riktning man ville att ut-vecklingen skulle gå, indikerar de att kyrkan blivit så mäktig att den kunde ställa krav på att endast de individer som genom dopet upptagits i den kristna för-samlingen kunde komma i åtnjutande av fullständiga medborgerliga rättigheter. Dopet innebar alltså för den döpte ett första steg på vägen till frälsning, men det var samtidigt också en förutsättning för individens sociala framtid. Dopfuntens framträdande placering och den omsorg som ägnats föremålets gestaltning, vill jag se som vittnesbörd om dopets centrala betydelse under äldre medeltid.
foNs vItAE
För de kristna upprättar dophandlingen en gemenskap med Gud. Kristus tog vid sitt dop på sig människornas synder, och människan ikläder sig genom sitt dop Kristus.155 Dopet symboliserar alltså både den syndiga människans död och pånyttfödelse till ett liv i Kristus.156 Sannolikt har den senare aspekten varit mest framträdande i den romersk-katolska kyrkan under medeltiden.157 Detta antyds bland annat av den fruktbarhetssymbolik som går igen i både skriftliga utlägg-ningar, i dopritualernas utformning och ibland även i dopfuntens ikonografis-ka gestaltning.158
För den kristne tvättades människans synder bort i dopets vatten.159 Den som vunnit frälsning stod inför Guds tron i vita kläder: ”De har tvättat sina klä-der rena och gjort dem vita i Lammets blod”.160 Den döpte kläddes både i
bild-153 I-M. Nilsson 2003a:40f.
154 Holmbäck & Wessén 1943:3; 1946:11; Bolvig 1992:50; Hoff 1997:347f; Dahlberg 1998:232.
155 Gal 3:27.
156 Paulus framhåller dopet som en delaktighet i Kristi död (Rom 6:3f ), medan Johannes betonar pånyttfödelsetanken (Joh 3:3).
157 Björkman 1957:59; Holmberg 1990:27.
158 F. Carlsson 1970; Kolstrup 1975:165f; 1995:113ff; Nordström 1984:89f; Gotfredsen & Frederiksen 1993:42ff, 328.
159 Apg 2:38, 22:16.
lig och bokstavlig bemärkelse i vita kläder.161 Att denna metaforik varit känd i Skandinavien redan under vikingatiden framgår av runstensmaterialet.162 Livets vattenkälla är ett viktigt element i de nytestamentliga paradisbeskrivningarna. Enligt Uppenbarelseboken skall Lammet vara de frälstas herde, och leda dem fram till livets vattenkällor,163 och i det nya Jerusalem skall Gud låta dem som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten.164 Inte sällan anspelar också dop-funtens ikonografi och formmässiga gestaltning på paradisets vattenkälla.165
Vattnets betydelse under äldre medeltid framgår också av förekomsten av källor i domkyrkorna i Dalby, Lund, Roskilde och Viborg.166 De romanska dopfuntar-nas uttömningshål kan ha förstärkt idén om funten som livets källsprång, Fons Vitae. På samma sätt som källan springer upp ur jorden, står vattnet i
dopfun-ten genom avrinningshålet i förbindelse med densamma. Detta skulle möjligen kunna knyta an till den paulinska tanken på dopet som död och pånyttfödelse. Likt Kristus nedsteg dopbarnet till dödsriket för att återuppstå i ny gestalt. Till uttömningshålets nyttoaspekt skulle alltså möjligen även en symbolisk tolkning kunna fogas.
Av Uppenbarelsebokens skildring av det nya Jerusalems topografi framgår det att det från Guds och Lammets tron rann en flod med livets vatten, klar som kristall. Floden flöt på ömse sidor om den stora gatan, i vars mitt livets träd stod.167 Denna skildring kan kasta ljus över dopfuntens placering i det roman-ska kyrkorummet. På samma sätt som livets källa i det nya Jerusalem utgick från
161 Fæhn et al 1958:418.
162 Wehner 1981:43ff; Williams 1996:79f.
163 Upp 7:17.
164 Upp 21:6.
165 O. Reutersvärd 1967:5ff; Nordström 1984:11ff.
166 Norberg 1958:242; Eriksson 1988:186. Brunnar, daterade till 1060-talet, och förmodli-gen utnyttjade för dopändamål, har även påträffats vid Trinitatiskyrkan i Lund (M. Cinthio 1997:123; 2002:108f ).
167 Upp 22:1f.
Fig. 4:24. Rekonst ruk-tion av Ishøj kyrkas ur-sprungliga utformning (teckning förf., efter Als Hansen & Aaman
Guds tron, har dopfunten i den romanska kyrkan en axial placering i förhållan-de till korets högaltare. Huruvida förhållan-den ramp som i kyrkor som Ishøj (på Själland) och Gadbjerg (på Jylland)168 kunnat påvisas mellan koret och dopfuntens podi-um hänsyftat på Uppenbarelsebokens ”stora gata” låter sig knappast avgöras, men förblir en intressant tolkningsmöjlighet. Dopfuntens placering i kyrkorummet skulle alltså kunna ses som ännu ett exempel på hur det himmelska Jerusalems topografi reproducerats i den romanska lantkyrkan.
DopEts socIALA bEtyDELsE
Kyrkans liturgiska centrum var högaltaret i koret, men det var vid dopfunten i långhuset som nya människor introducerades i den kristna gemenskapen. Genom dopet upptogs människan både i den kyrkliga församlingen och i det sekulära sam-hället. Andlig och världslig rätt grep in i varandra, och som landskapslagarna an-tyder, var det först som kristen man kunde göra anspråk på att tillhöra samhället fullt ut. Genom dopet gjordes människan delaktig i det kristna löftet om himmel-riket, och fick samtidigt rätt att vistas i dess jordiska motsvarighet, kyrkorummet. Frågan är emellertid om alla verkligen hade tillträde till kyrkan under äldre medeltid. Bolvig har hävdat att de romanska kyrkorna på Själland varit exklusiva anläggningar som primärt varit till för det elitskikt som bekostat dem, samt för socknens fria bönder. Han ser de storleksmässigt modesta kyrkorna som ett ar-gument för detta, eftersom inte mer än en begränsad del av samhällets befolk-ning kunnat få plats på de murade stenbänkarna i långhuset.169 Av detta drar han slutsatsen att de romanska sockenkyrkorna ”var simpelthen ikke skabt og ud-formet til at fungere som det Gudshus hvori alle sognets beboere samledes som menighed om søndagen til gudstjenste”.170 De tidigmedeltida kyrkornas relativt blygsamma storlek kan emellertid också bero på att byggnaderna inte varit av-sedda att fungera på detta sätt. Mässorna var relativt korta och kunde åhöras stå-ende.171 Socknens samtliga medlemmar behöver heller inte ha varit närvaran-de vid dopet, utan kanske bara familjens släktingar och vänner, socknens ledare och representanter för församlingen. Tesen att de romanska kyrkorna enbart va-rit till för socknens jordägare är således svår att bevisa, men låter sig heller inte lätt motbevisas. Det kan vara så att de romanska kyrkorna endast varit till för en del av befolkningen, men enligt mitt förmenande blir både kyrkorummets dis-position och dopritualen mer begriplig om man ser alla samhällsgrupper som
168 Als Hansen 1995:27ff.
169 Bolvig 1992:76ff; 1994:60.
170 Bolvig 1992:77.
171 En medeltida sjungen söndagsmässa kan ha tagit omkring 45 min, medan en läst vardags-mässa kunnat genomföras betydligt snabbare (Helander 1993:69).
delaktiga. Dopet var en symboliskt laddad handling där individuella positioner och roller i samfundet definierades och synliggjordes. En sådan ritual blir först meningsfull när samtliga berörda parter tillåts delta. Doprättens delegerande har setts som en viktig motiverande faktor till det allmänna stenkyrkobyggan-det. Genom att döpas i lokala kyrkor förstärktes människors koppling till den plats där hon blivit född. I en tid då makt till stor del byggde på kontroll över människor, kan denna gudomliga bekräftelse av människans platstillhörighet ha tett sig intressant för aristokratin. I förra kapitlet diskuterades kyrkobyggandet som ett slags symboliskt grundläggande av världen. I den färdiga byggnaden be-fästes kontinuerligt kyrkans position som samhällets medelpunkt genom kyrk-liga ritualer och praktiker.