Doxa och identifikation 58

För att kunna gå vidare in på hur publiken kan identifiera sig samt eventuellt distansera sig mot Clintons tal behöver den rådande doxan definieras.

Doxan hos publiken kan identifieras som att publiken är missnöjd över hur samhällets

uppbyggnad ser ut idag. Clinton verkar förutsätta att det självklara hos publiken är att samtliga amerikanska medborgare ska ha samma förutsättningar. Clinton uttalar meningar som verkar tilltala de som kämpar för överlevnad, “Prosperity can’t be just for CEOs and hedge fund

managers. Democracy can’t be just for billionairs and coporations. Prosperity and democracy are part of your basic bargain too.”152 Utifrån detta påstående definierar hon publiken som utanför den grupp hon nämner i sitt uttalande. Det tolkas som att Clinton talar till en doxa hos en låg samt medelklass som kämpar och som är upprörda över att republikanerna har hanterat problem som

151_{Se bilaga 2 “Hillary Clintons tal”, s. 90.} 152 _{Ibid., s. 83.}

sedan negativt påverkat dem. Clinton ger även exempel som “Our political system is so paralyzed by gridlock[...]”153 som påståenden snarare än att argumentera för varför det är så. Hon verkar utgå från att publiken håller med om detta och doxan är att USAs samhälle behöver förbättras. Clinton verkar utgå från att publiken redan står på hennes sida och delar hennes doxa.

Clinton verkar utgå från en doxa där att kvinnor ska ha rätten att bli presidenter och att alla ska ha samma förutsättningar. Den tolkningen görs utifrån publikens jubel när hon nämner sina

värderingar. Eftersom publiken jublar när Clinton talar om sina ställningstaganden kan

tolkningen bli att gruppen delar samma doxa. Utifrån denna gemensamma värdegrund kan man se att publiken inte anser att USA har ett rättvist samhälle, att överklassen har det bättre ställt och att resterande invånare sedan får betala priset.

Den naturliga åtskillnad som finns mellan människor, som nämns i Burkes teori identifikation, är tydlig hos Clinton då hon i sin roll som politiker har en annorlunda vardag till skillnad från många i publiken. Att skapa identifikation kan vara utmanande eftersom Clinton inte kan tala till varje individ utan talar till alla i gruppen på ett övergripande sätt, samtidigt som hon måste få alla att känna sig sedda. Oja anser att politik inte enbart handlar att tala till egna väljare utan även till de potentiella.154

Första steget i Burkes teori för hur man kan skapa identifikation är som tidigare nämnts att belysa det man har gemensamt. Clinton använder historier och vissa av dessa beskriver vardagliga sidor av hennes liv vilket publiken som hon definierat som mellanklassen kan känna igen sig i. Clinton nämner hur hennes mamma har haft en svår uppväxt och att hon blev övergiven men lärde sig hur man hanterar dessa motgångar.Utifrån detta kan tolkningen bli att Clintons mamma har haft en uppväxt som många i publiken kan känna igen sig i. Den sanning som Clinton verkar utgå ifrån är att ens mammas erfarenheter kan föras över till sig själv. Hennes mamma har i detta fall lärt henne om vilka förutsättningar alla borde ha. Clintons uttalande kan tolkas som ett

identifikationsmönster eftersom uttalandet syftar till Clintons tidigare erfarenheter som i sin tur speglas som hennes värderingar.

153_{Se bilaga 2 “Hillary Clintons tal”, s. 84.} 154_{Oja (2015), s. 98.}

Andra steget i identifikationsteorin, att utgå från antitesen, går att uppfatta när Clinton lyfter republikanernas dåliga sidor som tidigare nämnts i topikanalysen. Clinton verkar vilja visa något hon vill distansera sig ifrån. Genom att Clinton tar avstånd från dem så är de väljare som tar avstånd från republikanerna automatiskt med Clinton och kan känna identifikation med henne. Det verkar finnas någon slags ilska hos publiken för hur republikanerna väljer att hantera olika problem, vilket kan vara ett identifikationsmönster eftersom det är en känsla som Clinton delar med sin publik. Genom att hon hånar detta sätt och säger att det är orimligt kan publiken känna identifikation med Clintons sätt att lösa problem. Clinton definierar sina väljare som de goda människorna och de andra som onda. Publiken ser sig själva som goda människor och på det sättet kan de känna tillhörighet med det goda som Clinton beskriver. Inom politiken strävar man vanligtvis efter lyckan för samhället och publiken vill troligtvis ha en president som liknar dem själva och fattar de beslut som de själva skulle ha fattat. Genom att Clinton framställer sig själv som god så kan publiken känna identifikation i det goda.

I tredje steget från teorin om identifikation bör talaren upprepa budskapet om vi. Även här som nämnts i topikanalysen använder Clinton ordet familj återkommande vilket i detta sammanhang kan vara en synonym till ordet vi. Familj kan tolkas som en gemensam grupp med trygghet. Clinton använder ordet vi relativt genomgående, ett exempel är i sekvens två när hon beskriver republikanerna och förutsätter att publiken tycker likadant som hon själv: “We’ve heard this tune before. And we know how it turns out.”155 Eftersom hon använder sig av historier som gruppen kan identifiera sig med stärker hon känslan av gemenskap. Clinton målar upp sin mänsklighet och talar om publiken som sin familj vilket gör att publiken kommer närmare och får den trygghet som finns inom en familj. Idén om landet som en familj kan vara en identifikationsmarkör som publiken kan identifiera sig med.

En tydlig utgångspunkt som Clinton verkar utgå från är att alla är lika mycket värda och därför måste hon framställa sig själv på samma nivå för att publiken ska köpa detta resonemang, samtidigt som hon måste hylla sig själv för att visa varför hon är en extra ordinär person som skulle passa som deras president. Clinton använder historier för att visa sin mänskliga sida som publiken kan se sig själva i, sedan berättar hon om sina erfarenheter för att argumentera för att hon kommer att bli den bästa presidenten. Slutligen verkar Clinton återkommande använda

155_{Se bilaga “ Hillary Clintons tal”, s. 84.}

budskapet vi för att publiken inte ska känna sig utelämnade om hon får makten, att de är med och påverkar hennes beslutsfattande.