drömmen om ett gemensamt språk

TANJA JOELSSON

“Mamma arbetar med forskning. Försöker göra världen till en bättre plats.” Orden är en variant på hur jag beskriver det jag gör för min snart sexåriga dotter, och bygger på en dröm om att hitta ett gemensamt språk. Ibland är beskrivningen riktad till mina föräldrar: “Nej, jag stu­ derar inte, jag får betalt för att tänka.” Rynkade ögonbryn. Ytterligare en stund av obekväm tystnad, ett glapp i översättningen. De vet ännu inte vad jag gör för att försörja mig, och jag upplever det allt svårare att förklara. Min dotter fortsätter fråga, försöker febrilt få saker att hänga ihop i sitt lilla huvud. Kanske är det mitt språk som blivit bristfälligt på något sätt? Som kontrast arbetar min partner med diabetes, i ett labb. Åh, så underbart enkelt att förmedla det! Och all beundran som oftast kommer med hans kungörelse. Så enkelt att greppa: han arbetar med att bota sjukdomar. Ibland blir jag avundsjuk på dem; de enkla förklaring­ arna, vilka kan fångas i några få meningar med lättförståeliga ord.

I den här texten, i denna intervention, blev jag ombedd att säga nå­ got om frigörelse, feminism, och kunskapsproduktion. Redan här – hör ni dessa ord? Komplexiteten, som dyker upp i alla fall i mitt huvud. Min omedelbara reaktion var förstås rädsla. Vad skulle jag säga om så stora ord? Begrepp som jag läst om så många gånger i feministisk litteratur, som jag lärt mina studenter, diskuterat med mina kollegor. Som om jag skulle veta vad de betyder. Sedan påminner jag mig själv om vad jag brukar säga till mina studenter: teori är något som finns inom er, för­ kroppsligat, det är hur ni uppfattar världen. Ofta finns den redan där,

men osynliggjord och outtalad, eftersom vi tenderar att föreställa oss teori som något genererat särskiljt från oss själva och våra verkligheter: att teori är abstrakt och oavhängigt plats och sammanhang.

Det teoretiska intresset för och talet om fluiditet, flöden, mobilitet och fart i samtida samhällsteori har fått många konsekvenser. I några år har intresset för olika slag av mobilitet, lokal såväl som global, ökat. Några forskare har till och med hävdat att lokalitet och plats har fått allt mindre betydelse för individer i den globala informationsteknologiska åldern, vilket brukar refereras till som tids­ och rumskompression (se Massey 1994). Sassen (1999: xxiii) menar till exempel att alltför stark betoning lagts på fart och hypermobilitet i litteraturen kring globali­ sering, något som behöver balanseras med platsbaserade analyser, där “materiella villkor, produktionssäten och platsbundenhet” (1999: xxiii, författarens översättning) erkänns.

I linje med detta hävdar Kenway, Kraack och Hickey­Moody (2006: 21, författarens översättning) att “plats, mer traditionellt definierat, fort­ farande har betydelse, och alldeles särskilt för vissa grupper av männ­ iskor mer än andra”. Författarna vidmakthåller att:

Det finns ett förnyat intresse för det etablerade, det fasta, dem som väljer att stanna på eller är låsta vid ett ställe, och överlag, för det stabilas poli­ tik och dess relation till mobilitet (Kenway, Kraack och Hickey­Moody 2006: 22, författarens översättning).

Den underliggande poängen är att visa hur plats har betydelse och att en djupgående analys av det rumsliga, såväl som dess sammanvävning med den sociala och kulturella kontexten, inte bara är en nödvändig utan en avgörande del i att förstå sociala strukturers och maktordning­ ars fortbestånd. Feministisk teori har på många sätt ett solitt fundament i att ta rum och plats på allvar genom välanvända begrepp som “kontex­ tualisering”, “situerad kunskap” och “positionalitet”. Dessa begrepp är i sitt väsen rumsliga metaforer men används ofta, paradoxalt nog, på ett icke­rumsligt eller icke­kontextualiserat sätt (en kunde även hävda på ett asocialt sätt, om plats och kultur förstås som samkonstituerade). Dessa begrepp relaterar inte enbart till forskningens innehåll, utan även till hur kunskapen framställts, i syfte att belysa kunskapsproduktion som en politisk process där reflexivitet och ansvarighet är centrala.

Medan jag i min egen forskningspraktik lutar mig mot (några) femi­ nistiska analyser av den sociala verkligheten, är jag samtidigt kritisk till hur

mycken feministisk forskning talar om kontextualitet och partikularitet från en abstrakt nivå, vilket ofta raderar eller förminskar komplexiteten av vardagens sociala processer. Ofta tenderar också dessa abstrakt­teoretiska strömningar bli hegemoniska och betraktade som “riktig teori” inom det feministiska fältet.

Ett fokus på plats och hur det har betydelse, och på det stabilas po­ litik mer allmänt, utesluter givetvis inte att förändring, mobilitet och rörelse tas i beaktande. Dikotomier av detta slag blir ofta överskattade. Lippard (1997: 5f, författarens översättning) uttrycker just det här för­ hållandet på ett tänkvärt sätt:

De flesta av oss rör på oss mycket, men när vi gör det kommer vi ofta i kontakt med dem som inte har rört sig alls, eller har kommit från olika platser. Detta borde ge oss en bättre förståelse för olikhet (även om det alltid kommer att vara omöjligt att veta allt om olikhet). Varje gång vi träder in i en ny plats blir vi en av ingredienserna av en existerande hy­ briditet, vilket egentligen är vad alla “lokala platser” består av.

Lippard (1997) verkar med andra ord föreslå att plats och mobilitet är sammanflätade, och att varken plats eller mobilitet förblir oförändrade i själva mötet.

Som student längtade jag, ja, åtrådde den position jag nu befin­ ner mig i: den feministiska forskarens. Så jag läste, diskuterade, var en feministisk aktivist på det så kallade och ofta ansedda “riktiga” sättet; jag intervenerade i verkligheten genom kampanjer kring utbildning och sexuella trakasserier, eller genom att klä gamla statyer av viktiga vita män i rosa förkläden. Jag var en rosa panter. Och fortfarande är det den här bilden av mitt forna jag som klamrar sig fast på min axel när jag tänker på mitt samtida jag som en icke­aktivist. Trots diskus­ sioner om feministisk forskning som en slags aktivism (Edenheim och Rönnblom 2014); trots min önskan om att bredda uppfattningen om vad som verkligen betyder något i verkligheten; trots förhoppningen om att sudda ut gränsen mellan akademisk närvaro och aktivistisk frånvaro. Det handlar inte om drömmar som inte slår in, tror jag, utan om att drömmar måste omformas. Jag ser mig själv som en feministisk forskare, men jag kommer på mig själv med att allt oftare fundera över min egen räckvidd. Jag är inte alls övertygad om mina möjligheter till att förändra världen, än mindre göra den till en bättre plats. Och vem representerar jag egentligen? Vems värld gör jag bättre?

Det finns alltså något annat som pockar på, inte enbart det dåliga samvetet. Vem är jag att frigöra, när jag inte kan frigöras själv? Jag tror att det är av största vikt, faktiskt väsentligt, att tala om akademin, om vi ska kunna tala om den forskning vi gör. Den forskning som jag fö­ reställer mig att vi alla vill ska göra någon skillnad. Ändå fastnar jag i karriärstegar, rankningar, citeringar, stress över att inte veta ifall jag kan försörja mig själv, eller min familj, nästa år. Akademin är en av de arbetsplatser vars arbetsmiljövillkor inte skulle accepteras på många an­ dra ställen. Och ändå har vi inga strejker, inga protester, när vi tvingas konkurrera med våra närmaste kollegor om tillfälliga anställningar som kan räknas på min ena hand. Villkor som samtidigt exkluderar många duktiga forskare, många av dem kvinnor, många av dem från marginali­ serade grupper.

Min partner säger ofta, ibland skämtsamt, men ibland också på all­ var, att fasta anställningar korrumperar. Att hungriga tigrar jagar bättre. Han exemplifierar med hur vissa (för det mesta män i hans forsknings­ fält) blir bekväma så snart de skrivit under avtalet om fast anställning: slutar söka externa medel, slutar publicera artiklar och slutar forska. Såklart är det inte så enkelt. Jag brukar då fråga honom hur många av dessa tjänster som fylls av personer som kan förstås som utanför nor­ men, alltså, av inte vita heteromän. Oftast ingen, får jag till svar.

Hur är det med att vara en så kallad ung forskare då? Jag är 34, och finner det ovärdigt att inte kunna säga ifall min närvaro i akademin blir långvarig. Och ändå, på många sätt kan jag förstås som “privilegierad”. Jag må ha en hög lön, när jag väl är anställd, men mina “tjänster” är utan tvekan utbytbara. Det kommer finnas någon annan som tar min plats, om jag inte rättar mig i ledet. Ja, jag är närvarande, men ändå frånvarande. Kan jag verkligen göra en skillnad för någon annan än mig själv?

Kerstin Norlander (1994) talar om universitetet som en social orga­ nisation, byggd på fyra grundvalar: hierarkier, konkurrens, toppstyrd kontroll, våld och auktoritära drag. I den här typen av organisation, menar hon, strävar forskarna efter att positionera sig själva snarare än efter att söka kunskap. Att söka kunskap blir enbart ett medel till att positionera sig i systemet. Nina Björk (2012) har uttryckt den ökande konkurrensen och tävlandet som en mycket större tendens i våra kapita­ listiska samhällen, något som genomsyrar våra sinnen och våra sätt att se på världen: “Tävling är någonting annat än solidaritet” (Björk 2012: 98). Hon menar att gränsen mellan ekonomi och det sociala är omöjlig

att upprätthålla – den har blivit en del av vår socialiseringsprocess. Andra talar om hur nyliberaliseringen av akademin tvingar oss att bli individualistiska. Vilket utan tvekan rimmar illa med vår feministiska uppväxt och vårt feministiska medvetande där kollektiv kamp, delade ansträngningar i att beforska makt i dess olika former, är centrala. Björk kallar det solidaritet, Edenheim och Rönnblom (2014) talar om kol­ legialitet. Norlanders (1994) vision av universitetet som en organisation präglad av jämlikhet istället för hierarkier, av samarbete istället för kon­ kurrens, omsorg istället för kontroll, medkänsla istället för kränkningar och våld, demokrati istället för auktoritet, och mångfald – rätten att vara och tänka annorlunda – en vision till synes så enkel att hålla med om.

Vad är det då för kunskap som vi söker och skapar, om det finns ett glapp mellan våra levda akademiska verkligheter och vår forskning, undrar jag. Jag återkommer till plats. Att börja där vi befinner oss har flera innebörder: det inbegriper ett förkroppsligande, att vara någon­ stans, att bli någonstans. Trots alla mina undervisningstimmar gällande kroppslighet i relation till feministisk kunskap förefaller det svårt att omsätta i praktiken. Saker som behöver finnas i våra liv för att vi ska vara eller förbli friska, välmående och så vidare, skärs ofta bort pro­ portionellt till vår evigt ökande arbetsbörda. Våra kroppar blir trötta, stressade, glömmer, gör ont, är sårbara, känner ledsenhet, glädje, blir gravida, bryter ett ben, är eller blir funktionsvarierade, åldras, är hung­ riga, vill dansa eller träna, måste diska, ta vår mormor på en promenad, behöver träffa vänner, festa, ha sex, leka med våra eller andras barn… Alla dessa saker som är närvarande i mångas vardag.

Eva Lundgren och Anna­Lydia Svalastog (2001) skiljer mellan den biologiska kroppen och den kontextuella kroppen i ett försök att förstå kroppen som dynamisk, kontextuell och dialektisk. Den kontextuella kroppen för samman kultur, identitet och kropp, och är samtidigt individuell och kulturell, dialektisk och dynamisk: ”en kontextuell, föränderlig aktörskropp” (Lundgren och Svalastog 2001: 227). Ett sam­ manhållet grepp om kroppen skulle enligt dessa forskare innebära att erfarenhet och tolkning är sammanflätade. Den dynamiska och kontex­ tuella kroppen innefattar ambiguitet, variation, flexibilitet och stabilitet. På så sätt blir distinktionen mellan kropp och subjekt onödig, såväl som förståelsen av subjektet som icke­relationell eller på något vis utanför dess historiska, kulturella eller sociala sammanhang.

vid i tanke och praktik när vi diskuterar akademin som arbetsplats. Det påminner oss om att vi inte är kropp i singular, vilket gör det svårare att isolera de mer förhärjande effekterna vårt arbete också för med sig. Det gör det lättare att se mönstren inom hela universitetet – hur de icke­normativa kropparna oftare är marginaliserade, underordnade och också oftare lämnar akademin. Här tycker jag att arbetsgivarna har en tuff uppgift i att inte individualisera sjukskrivningar, utmattning, olika psykiska sjukdomstillstånd såsom ångest, depression och så vidare. Och att vi som kollegor inte återskapar den maskulinistiska normen av fors­ karen som arbetar dygnet runt i denna förmodade kultur som icke är. Jag har således ett förslag till alla arbetsgivare därute. En kollega till mig noterade att det bästa friskvårdstilltaget idag torde vara fler fasta tjäns­ ter. Jag håller med.

När jag blev tillfrågad att vara med i G14­panelen ”Makt, femi­ nistisk kunskapsproduktion och emancipation” kände jag mig hedrad förstås, men jag kände också en enorm press. En press att prestera, att säga någonting klokt och smart i relation till etablerade och framstå­ ende feministiska forskare. Att vara teoretiskt relevant. Jag uppmanades att lämna en sammanfattning av min presentation inom en vecka och presenterades för de övriga paneldeltagarnas idéer och tankar. Briljanta saker skickades till mig från personer i en annan position än jag, ändå delar vi samma arbetsplats. Jag var tvungen att påminna mig själv om att jag inte är en Professor, och att jag inte behöver imitera någon an­ nans föreställda verklighet. Jag behöver göra min egen position och verklighet relevant, synlig. Jag behöver börja utifrån mig själv, eftersom jag är övertygad om att det, trots allt, inte berör enbart mig. Jag behöver få tänka att vi är många, få känna att vi är många, och att vi alla delar åtminstone några av de saker jag berört hittills. Det betyder inte att vi delar allting, eller ens en del av dem på exakt samma sätt, utan att vi – med Kawa Zolfagarys (2014) ord – försöker dela åtminstone förståelsen även då vi inte har tolkningsföreträdet.

Jag ville börja i det så kallade lilla, för att kunna avsluta i det så kall­ lade stora. Men kanske är det omöjligt att anlända till den stora världen om vi förvirras över våra platser i den lilla världen. Jag vill avsluta med några visioner inför framtiden. Vid sidan av att inte riktigt vilja släppa taget om den där stora revolutionen – och när jag talar om revolu­ tion, menar jag den feministiska, kanske en vi alla kan dansa till när tiden så vill – har jag några milstolpar tills dess. Jag har alltså talat om stabilitetens politik, hur vår situering är av vikt, hur plats är väsentlig

att erkänna på ett mer allmänt plan, men också mer konkret, än jag upplever görs inom mycket feministisk forskning och inom akademin. Här ska vi heller inte vara rädda för att känna igen det som faktiskt är detsamma, vad som är mer stabilt i relation till det som förändras utan att för den skull polarisera stabilitet och mobilitet. En annan aspekt jag berört handlar om det som är inbäddat i politiken om det stabila, näm­ ligen, hur vårt förkroppsligande påverkar vår forskning och våra liv i akademin och utanför, och därmed också vår förståelse av aktörskap.

Slutligen, jag har parallellt talat om en dröm om ett gemensamt språk. Det är också här jag slutar, återvändandes till min dotters frågor. Så vad säger jag när min dotter frågar vad jag arbetar med? Kanske är det inte orden som felar, kanske är det deras omgivning: kulturen, sam­ hället, systemen, som behöver transformeras. Genom att använda andra ord, genom ärlighetens språk, genom kärlek och visioner, genom våra medkännande och passionerade praktiker. Kanske är detta också vägen till frigörelse: frigörelse från idéer om att vi behöver förklara det vi gör i enkla, lätta ord, från bördorna av att vara marknadsanpassade, anställ­ ningsbara, medgörliga och angenäma. Att skapa och söka kunskap kan inte, och ska inte, bli bedömt utifrån dess förmåga att bli en vara på en kapitalistisk marknad.

Kanske handlar det också om att ge oss själva lite respit, att inte begära att vi ska göra allt, på en gång, till den grad att vi glömmer oss själva och vårt välmående på vägen. Och kanske betyder det här att vi behöver vara generösa mot oss själva och varandra, eftersom det vi gör och de vi hävdar vi är, är ett sätt att förändra de platser vi upptar. Det stabilas politik följer således varje tanke om kollektivt aktörskap. Jag tror med andra ord att jag fortsätter säga: “Mamma jobbar med forskning. Försöker göra världen till en bättre plats.” Tillsammans med er alla.

Referenser

Björk, Nina (2012) Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde, Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Edenheim, Sara och Malin Rönnblom (2014) “Akademisk feminism. Institutionali- sering, organisering och kritik”, Tidskrift för genusvetenskap 35(1): 99-121. Kenway, Jane, Kraack, Anna och Hickey-Moody, Anna (2006) Masculinity Bey-

ond the Metropolis. Basingstoke & New York: Palgrave Macmillan.

Lippard, Lucy R. (1997) The Lure of the Local: Senses of Place in a Multicentered

Lundgren, Eva och Svalastog, Anna-Lydia (2001) Ekte kvinne? Identitet på kryss

og tvers, Oslo: Pax Forlad A/S.

Massey, Doreen (1994) Space, Place and Gender. Oxford: Polity Press.

Norlander, Kerstin (1994) “Vad gör strukturerna med oss? Debatt om akademisk feminism”, Häften för kritiska studier 27(4): 3-10.

Sassen, Saskia (1999) Losing Control? Sovereignty in an Age of Globalization. New York: Columbia University Press.

Zolfagary, Kawa (2014) “Vad är mest politiskt korrekt?”, Politism http://www. politism.se/genusfolket/vad-ar-mest-politiskt-korrekt/ [7 november 2014].

Tanja Joelsson är postdoktor vid Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet E-post: tanja.joelsson@edu.uu.se

Texten är en bearbetning av Tanja Joelssons anförande på öppningspanelen på G14 i Umeå, 26 november 2014.

Tillsammans har feministisk forskning och organisering potential att utmana maktförhållanden på många olika områ­ den, inte bara inom akademin. En viktig utgångspunkt för förbundets arbete är att värna om genusforskningens så kallade två ben. Det vill säga att stärka dels de genusvetenskapliga miljöerna på olika lärosäten, dels genusperspektivets bety­ delse i olika discipliner. Om detta är vi alla överens, även om vi då och då behöver påminnas om det. Men frågan är om det räcker med två ben? Varför inte önska oss ögon som undviker teoretisk blind­ het eller ett hjärta för att låta oss beröras av andras erfarenheter, eller varför inte lysande hjärnor som hjälper oss att lösa samtida utmaningar?

Efter att ha deltagit i Feministiskt Fo­ rum i Stockholm i maj – som i år firade 10­års jubileum, Grattis! – och efter att ha lyssnat på Julieta Prado och Adriana Guzman, två representanter för den Femi-

nism Comunitario som sedan flera decennier

blomstrar i Bolivia tänker jag att vi mer än att bygga vidare på kroppsnormativa meta­ forer behöver fundera på hur vi tar till vara på feminismens livskraft. Hur ska vi fors­ kare växa tillsammans med den kunskap och engagemang hos alla dessa hjältar – kvinnor, män och transpersoner – som uti­ från olika positioner, i skilda sammanhang

och med alla möjliga medel gör motstånd mot en patriarkal ordning som exploaterar, underordnar och förtrycker. Det finns en enorm kunskapstörst i frågor kring rasism, heteronormativitet, funktionsnedsättning­ ar och andra intersektionella perspektiv. Att bemöta dessa utmaningar och att ta tillfäl­ let i akt och reflektera kring hur vi arbetar med såväl teori­ som metodutveckling är en av den kritiska forskningens viktigaste uppgifter idag.

Genusforskarförbundet kan och bör vara en viktig plattform för dialog inte bara i relation till inomvetenskapliga och forskningspolitiska frågor utan också i för­ hållande till det omgivande samhället. Här spelar sociala rörelser en viktig roll både