Reglering kring hur olika aspekter av fartygsdrift skall se ut, såväl angående säkerhet, fartygskonstruktion och ansvar för utsläpp och liknande, är något som sedan lång tid tillbaka har ansetts bäst kunna lösas genom internationella konventioner. Inte minst inom The International Maritime Organization (IMO), har många sådana initiativ arbetats fram och resulterat i konventioner. Sverige, såsom medlem av IMO, har i hög grad anpassat sin sjörättsliga lagstiftning efter sådana konventioner. Ansvaret gällande till exempel oljeutsläpp från fartyg regleras genom oljeansvarighetskonventionen från 1969. Vem som skall ansvara
150 SOU 1975:81, s 19
151 SOU 1975:81, s 84
152 SOU 1975:81, s 15
för fartygsvrak, och hur ett sådant ansvar skall konstrueras, har många gånger diskuterats under årens lopp.154 Det svenska lagstiftningsarbetet tycks åtminstone i viss mån ha satts på sparlåga i väntan på en sådan konvention som dock har dröjt, till den grad att mer än tre decennier har gått sedan frågan först togs upp inom IMO.155 Någon egentlig reglering som gäller vrak och som kunde ha varit av intresse för den här utredningen tycks inte finnas att tillgå i befintliga internationella överenskommelser. Det är dock möjligt att så kan komma att ske vid IMO:s internationella diplomatiska konferens i maj 2007, till vilken alla medlemsländers regeringar har blivit inbjudna att vara representerade. Huruvida Sverige kommer att skriva under och ratificera den konvention som då kommer att diskuteras går i nuläget inte att säga säkert, eftersom något beslut om att anta konventionen ännu ej tagits ens inom organisationen.
Eftersom Sverige är delaktiga i IMO i allmänhet och även specifikt i dessa förhandlingar, i kombination med att Sverige brukar fästa stor vikt vid IMO:s konventioner, och i beaktande av att lagstiftningsarbete flera gånger skjutits på framtiden i Sverige med hänvisning till en konvention av just detta slag, så torde
Draft convention on the removal of wrecks (WRC) säkerligen kunna få stor betydelse för svensk lagstiftning.
Definitionen av ett vrak enligt den föreslagna konventionstexten är ett fartyg som är sjunket eller strandat, alternativt som skäligen kan antas snart sjunka eller stranda, men även en del eller ett föremål som härrör från sådant fartyg.156 Enligt konventionsförslaget skall fartygets redare vara skyldig att utan dröjsmål meddela den stat där vrak är lokaliserat om att en olycka har inträffat. En sådan rapport skall innehålla information om vrakets position och storlek samt information om fartygets last med mera som kan hjälpa staten att utreda vilken skada vraket kan komma att orsaka.157 Även om ingen myndighet i den aktuella staten har tagit emot en sådan anmälan bör dock staten vara skyldig att själv initiera en utredning. I konventionen meddelas nämligen bland annat att den drabbade staten har en skyldighet att försäkra sig om ett vraks position om det finns anledning att tro att vraket utgör en risk eller fara. Det finns även en skyldighet att i möjligaste mån varna sjöfarare och andra berörda stater.158 Vrak som utgör en risk eller fara för skada för den marina miljön och kustområden, eller som riskerar utgöra ett hinder för sjöfarten, innebär en sådan risk eller fara som konventionen avser att motverka.159
När det har konstaterats att ett vrak utgör en risk eller fara skall den berörda staten meddela den registrerade ägaren om detta, som därmed är skyldig att omedelbart forsla bort vraket. Denna bestämmelse är en av de tydligare i konventionen, som inte tycks lämna mycket utrymme för tolkning.160 Ur svensk synvinkel kan det kanske framstå som något ovanligt att redarens ansvar ej diskuteras i dessa sammanhang, utan enbart ägarens. Vid en jämförelse med vad jag skrivit om förslag till strandningslag kan man visserligen tänka sig att lagstiftningen skulle förenklas genom att ålägga ägaren ansvaret. På så vis skulle man slippa en komplicerad diskussion kring vilket av begreppen redare eller ägare
154 Se bl.a. SOU 1975:81, s 23, Utskottsövervägande: 2004/05 FöU6 s 7
155 Griggs, s 1 156 WRC, art 1 p 4 157 WRC, art 5 158 WRC, art 7 159 WRC, art 1 p 5 160 Griggs, s 5
som är rätt att använda, såsom den diskussion som fördes kring strandningslagen. Om ägaren inte uppfyller denna skyldighet inom en rimlig deadline som satts upp av den drabbade staten får staten själv forsla bort vraket för att oskadliggöra hotet mot miljön eller andra fartyg. Skulle omedelbar handling vara nödvändig för att avvärja till exempel ett miljöhot efter en olycka får staten dock agera utan att en sådan deadline har satts upp och överskridits, endast avhängigt att staten lämnar meddelande om detta till vrakets ägare samt den stat under vars flagg fartyget är eller har varit registrerat.161
Har det allmänna vidtagit åtgärder för att lokalisera, markera eller flytta vrak är ägaren alltid skyldig att ersätta det allmänna för sådana kostnader. Några undantag av force majeurekaraktär finns. Fartygsägaren är ej skyldig att stå för kostnaderna om haveriet beror på krigshandling, alternativt ett naturfenomen av extraordinär och oundviklig karaktär. Inte heller är ägaren skyldig att stå för kostnaderna om fartyget blivit ett vrak genom uppsåtligt skadevållande från tredje part eller om skadorna på fartyget i sin helhet orsakats av oaktsamhet eller annat fel från statlig myndighet eller annat allmänt organ. Som synes är det tämligen extrema situationer som undantas, och det är troligen rimligt att antaga att de flesta vanligen förekommande situationer skulle komma att ingå i ägarens ansvar. Konventionen förutsätter däremot att fartygsägaren under alla omständigheter skall kunna tillämpa sin rätt att begränsa sin skadeståndsskyldighet enligt globalbegränsningsreglerna.162
För de fall ägaren inte kan betala det han är skyldig att ersätta den drabbade staten är konventionens lösning att detta skall ersättas genom en typ av vrakansvarsförsäkring. Varje ägare av ett fartyg över en viss tonnagegräns, som ännu inte fastställts, skall vara skyldig att teckna en obligatorisk försäkring alternativt i förväg ställa upp annan finansiell säkerhet för att täcka sitt ansvar enligt denna konvention.163 Däremot innehåller konventionen inga bestämmelser som ger staten rätt att sälja eller kräva säkerhet i vraket eller dess last för att på så vis säkra ersättning för sina utgifter. Det tycks antas att försäkringslösningen skall vara tillräcklig för att säkerställa betalning.
161 WRC, art 9
162 WRC, art 10