Emellertid röjer dikten här en spännande dubbelhet. Den religiösa miniatyrberättel- sen beskrivs nämligen också som verklig. Den är varken placerad i en karaktärs med- vetande eller markerad med ett ”als ob”, och dess verbformer står genomgående i ett handfast presens indikativ. Därtill faller berättaren här för första och enda gången ur ramen för sin allmänna deskriptiva inriktning på det som är här och nu och de associa- tioner som det kan leda till. Med självsäker allvetenhet och i ett oändligt breddat tids- panorama hyllar han Jesu och hans moders samtal som något lika evigt och oförstör- bart som stjärnorna däruppe (18–19). Allt detta förlänar den lilla Kristusberättelsen en annan karaktär än de övriga mänskliga föreställningarna som avviker från den bokstav- liga verkligheten. Den framställs som sann.
Å andra sidan kan denna märkliga avvikelse inte utradera vare sig den projicerande tankens princip eller den kulturhistoriskt baserade bilden att betraktelsen i själva ver- ket gäller två statyer av sten. Det uppstår en semantisk oscillation med ett irreducibelt tvåfaldigt resultat: den kristna föreställningen om Frälsarens lidande ses både som sann och världsuppfyllande och som bara ytterligare en form av människans envisa benägen- het till illusoriska projektioner. Slutresultatet av detta må betecknas som ambivalens eller splittring, men den religiösa och den sekulariserade världsbilden kan i själva ver- ket inte kontempleras absolut samtidigt utan endast genom att läsaren i en pendlings- rörelse fokuserar än den ena, än den andra.
Eftersom litteraturvetenskapen gärna lyfter fram en enhetlig innebörd i litterära tex- ter är det inte så förvånande att forskningen har haft svårigheter att hantera denna oscillation i Hofmannsthals dikt. Dikten har kommit att delas itu i sina två poler. Den ena av dessa företräds av Erwin Kobel, som framhäver att dikten ”nicht eine Dar- stellung des Zerfalls, der Wirrnis, der Sinnlosigkeit [ist]” / ”inte [är] en framställning av sönderfall, förvirring, meningslöshet”, utan befinner sig ”in Gottes Ewigkeit” / ”i Guds evighet”.61 Den andra polen representeras av Werner Schwan som i utförlig po- lemik med Kobel ser dikten som ”[eine] illusionslos-skeptische Perspektive” / ”ett illu- sionslöst-skeptiskt perspektiv” på tillvaron: fragmenteringen är ofrånkomlig och den för Kobel centrala Kristusscenen ”strahlt […] nicht aus auf die übrigen Gestalten und Situationen” / ”strålar […] inte ut över de övriga gestalterna och situationerna”.62 Ing- endera forskaren beaktar på allvar diktens egenartade dubbelhet eller de mekanismer som den bygger på.
I detta känner vi igen forskningens tendens från dess kommentarer till ”Ballade” och ”Ein Traum”, och här liksom där är det snarare i tvesynen som diktens innebörd och funktion skall sökas. En skillnad avtecknar sig dock. Medan polen av skeptiskt framhävd projektionsmedvetenhet är i stort sett gemensam, skiljer sig ”Vor Tag” från
de två andra dikterna genom att motpolen består av religionens möjlighet,63 snarare än människans inneboende psykiska kraft. Den inscenerar i vår läsupplevelse den ny- are europeiska idéhistoriens motsägelsefulla arv av kristen tradition och frambrytande sekularisering. Det gör den lika elegant som inträngande. Utan att behöva ett enda ex- plicit påpekande får dikten oss att uppleva detta dubbla perspektiv genom sin språk- liga form: nykter beskrivning och als ob-projektion, verklighetens indikativ och före- ställningens konjunktiv. Som när vi betraktar en bild som än är anka, än hare, får vi pendla mellan att se Kristusscenen än som projicerad mytologi, än som världsuppfyl- lande sanning.
”Vor Tag” framhäver också att något står på spel här, att livsåskådningsfrågan inte kan distanseras som ett rent teoretiskt problem. Som i ”Ballade” ställs människans ex- istentiella behov på sin spets, denna gång av att vi så tydligt ser hur diktens värld präg- las av sjukdom och skam, av genomgående oro med skräck strax under ytan, av jordens kamp för att orka leva ännu en dag. I en sådan värld är något existentiellt svar, något stöd av nöden. ”Vor Tag” erbjuder i form av kristendomen ett sådant svar – och under- gräver det på samma gång.
Därmed avrundar dikten på ett värdigt sätt Hugo von Hofmannsthals väsentliga lyriska produktion: dess reflektioner kring helhet och fragmentering, kring tillva- rons mening och meningslöshet; dess själsstyrka att hålla sådana livsåskådningsfrågor öppna; och dess förmåga att för denna tematik utveckla de semantiska oscillationernas adekvata poetiska form.
Jag tackar Litteraturvetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet som beviljade mig en forskningstermin hösten 200 och därigenom gjorde det möjligt för mig att från början till slut arbeta fram denna artikel. Likaså vill jag uttrycka min erkänsla gentemot Fjärrlånsavdelningen vid Uppsala universitetsbibliotek som har förmedlat en stor del av sekundärlitteraturen.
NOT ER
1 Samtliga översättningar av titlar och textpassager är artikelförfattarens.
2 Föredraget hölls i december 1906 i fyra tyska städer. Se Hans-Albrecht Koch, Hugo von Hofmannsthal, München 2004, s. 177.
3 Hugo von Hofmannsthal, ”Der Dichter und diese Zeit. Ein Vortrag”, i förf:s Gesammelte Werke in Einzelausgaben. Prosa II, Frankfurt a. M., 1951, s. 264–98 (här: s. 282, 283 resp.
288). Överförd på en samhällelig nivå representeras syntetiseringssträvan av att Hofmanns- thal hyllar det mångkulturella Österrike som en helhet av olika kulturer och som en bro- byggare mellan Västerlandet och Österlandet. Se Martin Stern, ”Hofmannsthal und das
Ende der Donaumonarchie”, i Karl Pestalozzi & Martin Stern, Basler Hofmannsthal- Beiträge, Würzburg 1991, s. 251–65 (här: ssk. s. 256).
4 Björn Sundberg, ”Tecken ristade av Skaparens hand” (2003), i förf:s Oidipus öga. Nedteck- nat om litteratur och teater, U.o. 2006, s. 85–98 (här: s. 85). Jfr även Ola Hansson-citatet i
n. 53 nedan.
5 William Butler Yeats, ”The Second Coming” (1921), i Harold Bloom m. fl. (red.), The Ox- ford Anthology of English Literature. Volume II. 1800 to the Present, Oxford & New York
etc. 1973, s. 1700.
Mikael Lybeck, Tomas Indal. En början och ett slut, Stockholm 1911, s. 106.
”Ballade” skrevs uppenbarligen mellan april och 4 juni 1895, ”Ein Traum” mellan 14 juli och oktober månad 1895. Det tidskriftsnummer som de publicerades i utkom de facto re- dan i december 1895. För dessa uppgifter och en diskussion av det komplicerade bevisläget, se Eugene M. Weber, ”A Chronology of Hofmannsthal’s Poems”, Euphorion. Zeitschrift für Literaturgeschichte, 63, 1969, s. 284–328 (här: s. 310–13).
Originalet citeras ur Hugo von Hofmannsthal, Die Gedichte, red. Hansgeorg Schmidt-
Bergmann, Frankfurt a. M. & Leipzig 2000, s. 23. Artikelförfattarens översättning beva- rar originalets femtaktiga jambiska meter men inte rimmen. Det gör det möjligt att kom- binera relativ texttrohet med en lyrisk stil som ger en uppfattning om originalets litterära kvaliteter för läsare som saknar full kontakt med tyskan. Samma principer gäller i fortsätt- ningen alla versöversättningar satta som dikter. Andra översättningar är däremot exakt texttrogna och sålunda ofta inte identiska med versöversättningarna.
”Ballade” har för övrigt av Bertil Malmberg översatts med bevarad rytm och rimfläta men till priset av både språklig stelhet och betydande avvikelser från originalet (som i stro- ferna 4–6 omformas till oigenkännlighet), se Sven Lindner (red.), Tysk lyrik, Stockholm
1971, s. 67–68. Rena prosaöversättningar av ”Ballade” – exakta men opoetiska – återfinns i Lennart Breitholtz (red.), Litteraturens klassiker i urval och översättning. Europeisk lyrik mellan romantiken och första världskriget, Stockholm 1974, s. 34–35, och i Sverker Görans-
son & Börje Räftegård (red.), Modern utländsk lyrik från Baudelaire till Biermann. Origi- naltexter. Prosaöversättningar. Kommentarer, Stockholm 1975, s. 98.
9 Wolfgang Schneider, ”Ein ’Dennoch’ von gehobener Trauer”, i Frankfurter Anthologie 26,
2003, s. 83–85 (här: s. 83). Liknande iakttagelser redan hos Franz Norbert Mennemeier, ”Hugo von Hofmannsthal. Ballade des äußeren Lebens”, i Benno von Wiese (red.), Die deutsche Lyrik. Form und Geschichte, del 2, Düsseldorf 1956, s. 303–17 (här: s. 304–05 och
309–10) och Walter Franke, ”Hugo von Hofmannsthal: Ballade des äußeren Lebens”, i Rupert Hirschenauer & Albrecht Weber (red.), Wege zum Gedicht, München & Zürich
1968, s. 273–78 (här: s. 274 och 276). En egenartat avvikande tolkning ger Gerhard Bog- ner, ”Hugo von Hofmannsthal. Ballade des äußeren Lebens”, i Interpretationen moderner Lyrik, Frankfurt a. M. 1969, s. 30–39. Han ser särskilt i de tre första stroferna ett stort sam-
manhang. Det förutsätter dock dels spekulativa associationer som att barnens djupa ögon vore ”herb” / ”beska” liksom frukterna, och människornas vägar ”süß” / ”söta” såsom fruk- terna sedan blev (s. 32), dels en otillbörligt förenklad läsning av ”und” som självklart sam- manbindande (s. 35).
10 Jfr den svårtolkat lapidariska men möjligen likartade poängen i Walter Franke, ”Hugo von Hofmannsthal: Ballade des äußeren Lebens”, 1968: diktens titel ”ist im Sinne der Verkeh- rung, als Oxymoron zu verstehen” / ”är att förstå i omkastningens anda, som oxymoron” (s. 276).
11 Syftningen hos ”diese” / ”dessa” i trettonde radens ”Wozu sind diese aufgebaut?” / ”Var- för är dessa uppbyggda?” är något vag. Jag väljer att läsa ”aufgebaut” normalspråkligt som ”uppbyggd, uppförd” och då blir korrelatet för ”diese” framför allt ”Orte” (svårligen ”Wege”, som är ”gebaut” men inte ”aufgebaut”, och definitivt inget mer avlägset ord i de fö- regående raderna). Jag noterar dock alternativet hos Mennemeier, ”Hugo von Hofmanns- thal. Ballade des äußeren Lebens”, 1956, s. 312, att se ”diese” som syftande på allt det föregå-
ende i dikten och därmed på hela världen, som då är ”aufgebaut” i betydelsen ”konstruerad som kuliss” (det senare även hos Schneider, ”Ein ’Dennoch’ von gehobener Trauer”, 2003, s. 84). Det är en spännande och i dikthelheten kongenial läsning, men den synes mig allt- för mycket pressa både verbets betydelse och den pronominala syftningen.
12 Mennemeier, ”Hugo von Hofmannsthal. Ballade des äußeren Lebens”, 1956, s. 305.
13 Hofmannsthal, Die Gedichte, 2000, s. 98. Datering enligt Weber, ”A Chronology of Hof-
mannsthal’s Poems”, 1969, s. 308.
14 Hofmannsthal, Die Gedichte, 2000, s. 24. Datering enligt Weber, ”A Chronology of Hof-
mannsthal’s Poems”, 1969, s. 315–16.
15 Hugo von Hofmannsthal, ”Ein Brief ”, i förf:s Erzählungen, Frankfurt a. M. 1988, s. 126–
41 (här: s. 129, 133 resp. 127). Å andra sidan är dikten mindre extrem i sin syn på språket. Dess eget språkliga uttryck låter sig visserligen underordnas den tredje strofens resigne- rade påpekande att vi ständigt talar och förnimmer många ord, men denna bild av leda och upprepning ligger ännu långt från det språkets sönderfall som beskrivs i Chandosbre- vet. I betraktande av diktens språkliga raffinemang är detta snarast en fördel. I den senare texten uppstår det nämligen en märklig inkongruens då skribenten framhäver sin språk- liga oförmåga (s. 131–32) – i de långa retoriska periodernas suveränt behärskade språkliga form!
Novellen finns översatt av Horace Engdahl som ”Ett brev” i Obegripligheten (Kykeon
4), Lund 1992, s. 43–53.
1 För en jämförelse med dessa två undertexter, se Rudolf Dirk Schier, ”Die Metamorphose des Wortes. Zu Hugo von Hofmannsthals ’Ballade des äußeren Lebens’ ”, i Österreich in Geschichte und Literatur 18, 1974, s. 218–26. Av Predikaren behandlar Schier dock endast
kap. 3 trots att kap. 1, 5 och 7 också är relevanta som exempel på traditionell vanitasförkun- nelse.
1 Hugo von Hofmannsthal, Ad me ipsum, i förf:s Gesammelte Werke in Einzelausgaben. Aufzeichnungen, Frankfurt a. M. 1959, s. 211–44 (här: s. 224). Kurs. i orig.
1 Mennemeier, ”Hugo von Hofmannsthal. Ballade des äußeren Lebens”, 1956, s. 315.
19 Franke, ”Hugo von Hofmannsthal: Ballade des äußeren Lebens”, 1968, s. 277. Hänvis- ningen till Guds skapande ordning gör att Franke här – utan att nämna enskilda parallel- ler – placerar in dikten i kvällsbetraktelsens religiöst vinklade tradition som man kan se företrädd av t.ex. Paul Gerhardts ”Abendlied”, Andreas Gryphius ”Abend” och Matthias
Claudius ”Abendlied”, samtliga lättillgängliga i Leonard Forster (red.), The Penguin Book of German Verse, Harmondsworth 1975, s. 115–17, 133 resp. 173–74.
20 Freny Mistry, ”The Concepts of ’Death’ and ’Evening’ in Hofmannsthal’s ’Ballade des äußeren Lebens’ (1895)”, Modern Austrian Literature, 7: 3–4, 1974, s. 77–86 (här: s. 83).
21 Schneider, ”Ein ’Dennoch’ von gehobener Trauer”, 2003, s. 85.
22 Beträffande notisen i Ad me ipsum tillkommer – vid sidan om den principiella frågan om
intentionalism och notisens problematiskt långa tidsavstånd från diktens tillkomst – dess- utom det att kommentaren till begreppet ”kväll” inte explicit knyter det till något annat verk än versdramat Der Tor und der Tod / Dåren och döden.
23 Ett liknande symbolvärde i författarskapet har påpekats i den andra av ”Terzinen über Ver- gänglichkeit” / ”Terziner över förgängligheten”: ”so wie die Menschen beim Anblick des Meeres den Tod verstehen, wissen die Mädchen beim Anblick des Abends, dass sie jetzt sterben werden” / ”såsom människorna förstår döden då de ser havet, vet flickorna då de ser kvällen att de nu kommer att dö”, se Klaus Wieland, ”Formen und Funktionen perso- naler Identitätskonflikte in der Lyrik Hugo von Hofmannsthals”, Recherches germaniques,
31, 2001, s. 85–111 (här: s. 90). Dikten återfinns i Hofmannsthal, Die Gedichte, 2000, s. 29–
30. Den skrevs i juli 1894 enligt Weber, ”A Chronology of Hofmannsthal’s Poems”, 1969, s. 310.
24 Hugo von Hofmannsthal, Der Tor und der Tod, i förf:s Gesammelte Werke in zwölf Einzel- ausgaben. Gedichte und Lyrische Dramen, Stockholm 1946, s. 269–92 (här: s. 292).
25 H. A. Hammelmann, Hugo von Hofmannsthal, London 1957, s. 13.
2 Jfr att Manfred Hoppe, Literatentum, Magie und Mystik im Frühwerk Hugo von Hof- mannsthals, Berlin 1968, s. 112, påpekar att dikten skildrar det kaotiska yttre liv som inte
har bragts till en meningsfull ordning av en inifrån människan verkande ”Macht der Ma- gie” / ”magins makt”.
2 Peter Michelsen, ”Abend. Zu einigen Gedichten Hugo von Hofmannsthals”, i Hinrich
Siefken & Alan Robinson (red.), ’Erfahrung und Überlieferung’: Festschrift for C. P. Ma- gill, Cardiff 1974, s. 136–50 (här: s. 144).
2 Mennemeier, ”Hugo von Hofmannsthal. Ballade des äußeren Lebens”, 1956, s. 314. En
innehållsmässigt kritisk kommentar till vändningen ger Mennemeier på s. 305: för den som inte vill ta diktens existentiella problematik på allvar tycks ”die ’positive’ Schlußwen- dung […] jenen Unernst in seinem Rechte zu bekräftigen” / ”den ’positiva’ vändningen på slutet […] bekräfta en sådan brist på allvar som riktig”.
29 Citerad enligt Hofmannsthal, Die Gedichte, 2000, s. 33–34. I rad 5 har tryckfelet ”ehner”
rättats till ”ebner” i enlighet med den av författaren godkända utgåvan Hugo von Hof- mannsthal, Die gesammelten Gedichte, Leipzig 1910, s. 23.
30 Över huvud replikerar Hofmannsthals dikter sällan varandra utan representerar i de flesta fall en individuell infallsvinkel på författarskapets tematik. Härav följer för det första att de i mångsidig substans kan jämföras med Stefan Georges och Rainer Maria Rilkes ly- riska produktion, som visserligen är mycket mer omfattande men å andra sidan innehåller många stycken som liknar varandra. För det andra leder dikternas hapax legomenon-karak-
hör ihop och bör analyseras tillsammans, utan varje forskare presenterar sitt eget nya urval inom ramen för sin studie. Det gäller också denna artikel.
31 Varför kan man inte tänka sig en semantisk oscillation som låter det andra ”Er” stå för ”der Geist” vid sidan om Magikern? Därför att polerna i oscillationerna inte handlar om något så simpelt som den direkta motsägelsen i att någon skulle sägas inte bo i oss men ändå vara eld i vår djupaste kärna.
32 Denna tolkning av syftningen hos ”Er” är den allmänna – se t.ex. Martin Stern, ” ’Ein Traum von großer Magie’. Genese und poetologische Bedeutung”, 1991 (1969), i Pesta- lozzi & Stern, Basler Hofmannsthal-Beiträge 1991, s. 25–47 (här: s. 38); Jost Schneider, Alte und neue Sprechweisen. Untersuchungen zur Sprachtematik in den Gedichten Hugo von Hof- mannsthals (Bochumer Schriften zur deutschen Literatur 18), Frankfurt a. M. 1990, s. 261;
och Olaf Hildebrand, ”Dichtung als intertextuelle Zauberei. Zu Hofmannsthals Traum von großer Magie”, i Olaf Hildebrand (red.), Poetologische Lyrik von Klopstock bis Grünbein. Gedichte und Interpretationen, Köln, Weimar, Wien 2003, s. 164–85 (här: s. 181). Att jag
utförligt argumenterar för denna tolkning beror på att den trots allt inte är självklar. Miss- förståndet att ”Er” syftar på ”Geist” framträder hos Geneviève Faucard, ”Une expérience privilégiée du moi et sa fonction dans le lyrisme de Hofmannsthal”, Études Germaniques,
27, 1972, s. 388–406 (här: s. 403), och hos Christoph König, Hofmannsthal: Ein moderner Dichter unter den Philologen, Göttingen 2001, s. 104. Karakteristiskt nog är båda tolkning-
arna koncisa, ungefär en och en halv sida långa. Vid en utförligare behandling av dikten skulle missförståndets konsekvenser ha blivit tydligare och kanske lett till en korrigering. 33 Hoppe, Literatentum, Magie und Mystik im Frühwerk Hugo von Hofmannsthals, 1968, s.
109–10, ser i första hälften av drömmen Magikern just som Gud och finner därtill Hof- mannsthals läsning av H[ermann] Knackfuß Michelangelo (Bielefeld 1895 och senare)
så betydelsefull att han menar att diktens talare ”den Schöpfungstraum Michelangelos nachträumt” / ”på nytt drömmer Michelangelos skapardröm”. Jfr samma uppfattning om den första beskrivningen av Magikern hos Schneider, Alte und neue Sprechweisen, 1990, s.
258, och den gåtfullt modifierade ståndpunkten hos Stern, ” ’Ein Traum von großer Ma- gie’ ”, 1991 (1969), s. 45: Magikern ”übernimmt die göttlichen Funktionen, doch ohne selbst ein Gott zu sein” / ”övertar de gudomliga funktionerna, dock utan att själv vara en gud”. 34 Hänvisning enligt Hildebrand, ”Dichtung als intertextuelle Zauberei”, 2003, s. 169–70;
den förstnämnda parallellen redan i förbifarten hos Karl Pestalozzi, Sprachskepsis und Sprachmagie im Werk des jungen Hofmannsthal, Zürich 1958, s. 39–40.
35 Se Schneider, Alte und neue Sprechweisen, 1990, s. 259.
3 Så redan till exempel hos Stern, ” ’Ein Traum von großer Magie’ ”, 1991 (1969), s. 43–44, som dock också ser drag av Nietzsche och Stefan George i Magikern. Ett specialfall är Hans Steffen, ”Das sich selbst erlebende Ich. Hugo von Hofmannsthals ’Ein Traum von großer Magie’ ”, Jahrbuch der deutschen Schillergesellschaft, 18, 1974, s. 506–20. Han sätter
likhetstecken mellan ”Magiker” och ”Konstnär” (s. 518) men slår därtill spekulativt fast: ”der Magier […] ist der Wille des Lebens” / ”Magikern […] är livsviljan” (s. 516). Tolk- ningen bygger på att Schopenhauer säger att livsviljan är omedelbart tillgänglig i dröm- men – i ”Versuch über Geistersehn und was damit zusammenhängt” / ”Försök över an-
deskådande och det som sammanhänger därmed”, som Steffen dock inte kan visa att Hof- mannsthal ens hade läst (s. 515).
3 Hildebrand, ”Dichtung als intertextuelle Zauberei”, 2003, s. 175 resp. 178; parallellen till Herders Shakespeareessä utläggs på s. 173–74.
3 Enligt Stern, ” ’Ein Traum von großer Magie’ ”, 1991 (1969), s. 43, avser beskrivningen av Magikern som den ”Förste, Store” ”weniger Historisches […] als vielmehr Rang: der Ur- Künstler, der Ur-Dichter, der Archetyp” / ”inte så mycket något historiskt […] utan sna- rare ställning: urkonstnären, urdiktaren, arketypen”.
39 Hildebrand, ”Dichtung als intertextuelle Zauberei”, 2003, s. 167: ”gottähnlicher Schöpfer” / ”gudalik skapare”.
40 Så hävdar Rolf Tarot, Hugo von Hofmannsthal. Daseinsformen und dichterische Struktur,
Tübingen 1970, s. 137, att Magikern ”als Künstler mit Gott auf einer Stufe steht, ein ’alter Deus’ ist, ein Schöpfer wie dieser” / ”som konstnär står på samma nivå som Gud, är en ’al- ter Deus’, en skapare som denne”. Tanken utarbetas dock inte närmare med hänvisning till de många textpassager som i så fall måste syntetiseras.
41 Se Jürgen Sandhop, Die Seele und ihr Bild. Studien zum Frühwerk Hugo von Hofmanns- thals (Analysen und Dokumente 38), Frankfurt a. M. 1998, som på s. 120–29 driver en tes
”vom Magier als dionysischem Schwärmer” / ”om Magikern som dionysisk svärmare” (s. 128).
42 Så hos Hildebrand, ”Dichtung als intertextuelle Zauberei”, 2003, s. 179: ”Der Traum wird
damit als Allegorie auf das Fortwirken Goethes im Geist des nachgeborenen Dichters les- bar” / ”Drömmen kan därmed läsas som en allegori över hur Goethe fortsätter att verka
i den senfödde diktarens ande”. Denna låsning är desto märkligare som Hildebrand på samma sida konstaterar att syftningen i ”unser Geist” står ”im anthropologischen pluralis” / ”i antropologisk plural”, d.v.s. syftar på människor i allmänhet.
43 Som Schneider, Alte und neue Sprechweisen, 1990, s. 261, dock hävdar: ”Anstelle unseres ei-
genen Geistes […] lebt in uns zum Beispiel derjenige Goethes” / ”I stället för vår egen ande […] lever i oss till exempel Goethes ande”.
44 En ansats till det senare synsättet – dock utan hänvisning till drömlogiken – finns i påpe- kandet att ”der Gottmagier im zunehmenden Maße Züge aufzuweisen beginnt, die wir als Momente des Weltverhältnisses des Literaten herausgearbeitet haben” / ”Gudsmagikern i växande utsträckning börjar uppvisa drag som vi har arbetat fram som moment i littera- tens förhållande till världen” (Hoppe, Literatentum, Magie und Mystik im Frühwerk Hugo von Hofmannsthals, 1968, s. 111). Schneider, Alte und neue Sprechweisen, 1990, påpekar att
Magikern först verkar som ”ein göttlich-übermenschliches Wesen” / ”ett gudomligt-över- mänskligt väsen” (s. 258) men underordnar sedan detta en genomgående betoning av hans roll som diktare, särskilt Goethe (s. 259–62).
45 Cit. enl. Grete Schaeder, ”Hugo von Hofmannsthals Weg zur Tragödie. Die drei Stufen der Turm-Dichtung”, Deutsche Vierteljahrsschrift für Literaturwissenschaft und Geistes- geschichte, 23, 1949, s. 306–50 (här: s. 312). Schopenhauerkällan är uppsatsen ”Über die
anscheinende Absichtlichkeit im Schicksal des Einzelnen” / ”Om den synbarliga avsikt- ligheten i individens öde”.
4 Stern, ” ’Ein Traum von großer Magie’ ”, 1991 (1969), s. 38.
4 Fram till Hildebrand, ”Dichtung als intertextuelle Zauberei”, 2003, s. 179–82. En variant är Werner Kohlschmidt, ”Hofmannsthals ’Ein Traum von großer Magie’ und Rilkes ’Der Magier’ ”, i förf:s Die entzweite Welt: Studien zum Menschenbild in der neueren Dichtung
(Glaube und Forschung 3), Gladbeck 1953, s. 69–76. Han har inte fångat upp Paracelsus- allusionen men ser på samma sätt ”unser Geist” som en mänsklig själsförmögenhet som i sin strävan att nå de högre sfärerna har övergivit människan och lämnat henne tudelad (s. 72). Om en egentlig allmängiltig deus absconditus handlar det alltså inte heller här.
4 Den viktigaste skillnaden gäller daimons roll för människan. Huvudfåran i forskningen in-