Craftivism beskrivs som en radikal kollektivism och med det en aktivistisk handling som sker
utanför den organiserade hemslöjdens ramar.63 Projektet är inte per denna definition
craftivistiskt. Craftivististiska projekt riktas mot ett specifikt mål. Mitt projekt var mer öppet och utan specifikt mål. Deltagarna har inte utgått från craftivistiska grunder eller teorier. Mig veterligen kände ingen av deltagarna till termen. Jag benämner projektet som craftivistiskt inspirerat. Men det är något jag applicerar då jag utför den aktivistiska handlingen, det vill säga aktionen i det offentliga rummet. Utifrån de valda platserna, som den broderade duken intar i det offentliga rummet, tolkar jag resultatet i begrepp om makt och motmakt.
Då projektet är initierat av mig och inte av deltagarna själva så finns det frågor om huruvida min mötesplats och projekt har styrt deltagarna eftersom de uppenbarligen inte utformat en liknande mötesplats tidigare. Jag stödjer mig då mot att behovet av visuellt berättande funnits och att jag lyckats fånga upp det genom mötesplatsen och aktionen. När jag tog duken och steget ut i det offentliga rummet handlade det inte om att ta plats med hjärtan, blommor eller en liten snigel. Att ta ut handarbete i konsumtionssamhället blir till en politisk handling. Den kollektivt skapade duken bär politisk potential likt ett
craftivistiskt verk. Det handlar grundläggande om ett ifrågasättande av de demokratiska rättigheterna då vi tog plats med individens visuella uttryck i den annars konsumtionsstyrda uttryckens värld. Det är inte deltagarnas egna ord men jag drar dessa slutsatser utifrån deras
val av platser. I enlighet med Ulrika Erdes tankar så anser jag att när duken var utplacerad i offentligheten vittnade den om mänsklig närvaro i det anonyma reklamflödet.
Mitt designpedagogiska projekt kanske bara ses som en fin gest av andra. Men om craftivism uppstår när hantverk och aktivism möts så vill jag påstå att aktionen med utplacerandet av den broderade duken i offentliga rummet är en politisk handling som gör duken till ett craftivistiskt inspirerat verk. Många av deltagarna har valt ut platserna utifrån viljan att påverka, utmana eller ifrågasätta något specifikt för den platsen. Likt craftivismen har de ställt sig frågan hur de kan föra fram ett eventuellt budskap med textila medel. Von Busch skriver att ”Craftivism är en uppbygglig protest just därför att skapandet är det centrala elementet i allt hantverk. Det är inte så mycket motiven som är protesten, utan deras
sammankopplade tillblivelseprocesser.”64
Deltagarnas visuella avtryck på duken och val av plats har skiljt sig åt. Men det är inte heller det enskilda avtrycket på duken som kan skapa en ny betydelse på en utvald plats. Det är duken som kollektivt handarbete, som uttrycker ett deltagande och en kollektiv vilja att ta plats på duken, på biblioteket och i Orminges
offentliga miljö, som skapade nya betydelser. Likt gatukonstnärer så har biblioteksbesökarnas val av platser handlat om att fånga uppmärksamhet, ifrågasätta konsumtion, lämna avtryck i det offentliga rummet, en form av identitetsskapande och symboliska krockar mellan
handarbete, reklam och graffiti. Projektet har möjliggjort för de boende i Orminge att ta fysisk och visuell plats i det offentliga rummet.
Slutdiskussion
Jag har under projektets gång upptäckt vilken fantastisk plats biblioteket är. Biblioteket är en motkraft till det kommersiella och symboliserar något som annars sakta försvinner bort i vårt konsumtionsstyrda samhälle. Med sprängkraften i sin öppenhet så är det en av de sista utposterna innan privatiseringen och kommersialiseringen tar över. Ovanstående rader skrev jag i början av min undersökning, innan nyheten om privatiseringen av Nackas bibliotek kom ut. Är privatiseringen av biblioteken bara en början? Eller är det så att det faktiskt är slutet, att det nu inte finns så mycket kvar att privatisera? Om de svenska folkbiblioteken blir ännu mer beroende av marknadskrafter och vinstkrav så kanske flertalet av bibliotekets verksamheter försvinner. Det finns redan privata bibliotek som fungerar alldeles utmärkt. Men
privatiseringen av folkbiblioteken innebär att en av samhällets viktigaste och oberoende rum för yttrandefrihet försvinner. Skulle jag kunna ha haft min workshop i ett privatägt bibliotek? Var ska lagliga öppna mötesplatser få uppstå om det inte finns vilja eller pengar till
upprättandet av detsamma i det offentliga rummet?
Utifrån den demokratiska idén om att alla ska ha lika tillgång till det offentliga rummet anser jag att lagliga offentliga mötesplatser för visuella gestaltningar, där vi alla kan skapa, utbyta kompetens och utöva våra intressen, borde finnas i överflöd. Bäst vore om en bred målgrupp kan fångas upp och att mötesplatsen erbjuder olika uttrycksmedel. Framtida
forskning skulle kunna behandla hur budskap, avtryck och uttryck gestaltas på lagliga väggar jämfört med olagliga platser. Jämförande studier mellan orter kan göras då mötesplatsernas gestaltningar kan skilja sig åt beroende på hur boendeorten inverkar på de boendes identitet och därmed visuella uttryck.
Lagliga mötesplatser skapar ett utrymme för individens frihet samtidigt som detta även kritiseras av många gatukonstnärer som då anser att praktiken måste vara olaglig och komma underifrån för att kunna ifrågasätta vem som har rätten till den visuella kommunikationen i det offentliga rummet. Den gatukonst som skapats under illegala former är oftast med syftet att ifrågasätta makten. Gatukonstnärernas syfte skiljer sig åt. Vissa skulle inte nyttja en laglig mötesplats då det innebär att de indirekt accepterar att andra fått bestämma din plats i det offentliga rummet. Att ges plats är en sak, men att ta plats är en annan.
Så vem eller vilka har då starkast inverkan på stadens visuella identitet? Trots
nolltoleransen så tillåts viss gatukonst ändå att vara kvar. Staden bestämmer då vad som är klotter och vad som är konst. Vilket är en ytterligare anledning till att lagliga alternativ behövs. Gatukonst är ändå ett samtida kulturfenomen där mycket har hänt inom området bara
under de senaste åren. Konsumtionssamhället har en mycket stor del av det möjliga utrymmet för visuella uttryck till sitt förfogande. Vi borde alla ställa oss frågan vem eller vad som kontrollerar vilka bilder som får visas det offentliga rummet. Handlar det bara om pengar eller är det en form av estetisk censur?
Om en privatperson väljer att dela med sig av sitt verk i den offentliga miljön så vill den personen oftast säga eller påpeka någonting. Till exempel kan ett stickat fodral till en lyktstolpe ses som en fin gest eller som ett budskap om att värma och mjuka upp vår hårda stadsmiljö. Craftivism kan innebära allt från att aktivister lyckas stoppa militärer med textila fysiska hinder till att personer stickar en halsduk för att klä den runt halsen på en staty. Även om det finns en politisk agenda bakom ett textilt verk i en offentlig miljö så kan det textila verket ändå uppfattas som bara en fin gest. Kanske för att det i allmänhet fortfarande ses som kvinnligt att brodera, sticka och sy, och att det som kvinnor tar sig an i konstvärlden kan ses
mer som en hobby och inte en form av konst eller politisk rörelse.65 Craftivismen rörelse
kanske inte kan minska de konsumtionsinriktandes plats och fysiska utrymme men kan förhoppningsvis under lång sikt bana väg för fler avtryck från individen i det offentliga rummet. För visst kan små stygn väcka stora frågor.
65