EDMUND HUSSERL, utdrag ur Idéen (1913)

Enligt Husserl är fenomenologin en vetenskapslära, en teori om vetenskapens grunder eller villkor. Man kan även kalla den en kunskapsteori eftersom den handlar om vad människan kan få kunskap om och hur hon får kunskap om det. Husserl hävdar att fenomenologin utgör grunden för andra vetenskaper, och detta på flera sätt. Den definierar grundläggande begrepp som ”lag” och ”orsak” vilka varje vetenskap förutsätter, redogör för logikens roll för vetenskapen, beskriver vad sanning och kunskap är och förklarar hur filosofisk kunskap förhåller sig till annan kunskap. Fenomenologin omfattar även en metodlära, eftersom den beskriver hur man ska gå tillväga för att få kunskap om ideala eller transcendentala fenomenen (sådana som existerar bortom tid och rum).

I kritiken av psykologismen i Logiska undersökningar, angriper Husserl nykantianerna för att blanda samman ideal och real betydelse. Även om de antar vissa logiska grundsatser på principiell grund, så bygger de sin teori på härledningar av nödvändiga sanningar ur det allmänmänskliga, av det ideala ur det reala. Till exempel härleds de vetenskapliga lagarnas nödvändighet ur fakta. Enligt Husserl, är detta fel tillvägagångssätt. En logisk teori är en teori om de ideala (nödvändiga, begreppsliga, formella) betingelserna för kunskap. Fenomenologin är en sådan teori, och leder som sådan till visshet.

Första bandet av Idéer till en ren fenomenologi och fenomenologisk filosofi utkom 1913 (resterande två band utkom postumt). Utdraget ur Idéen beskriver den fenomenologiska metoden. Metoden ger upphov till visshet: ofelbar kunskap. Vissheten garanteras av att kunskapsobjektet är närvarande i subjektets upplevelse: Objektet är givet för subjektet.

Relationen mellan (kunskaps)objekt och (kunskaps)subjekt är omedelbar (oförmedlad), primitiv (oanalyserbar) och icke-empirisk (a priori).

OFELBAR KUNSKAP

Fenomenologin konstruerar a priori formerna för alla tänkbara former av vara, för de världar som är möjliga inom ramen för denna allmänna konstruktion och deras inbördes ordning. Den beskiver i och med detta vetenskapens olika domäner, och i beskrivningen av världens ala konstruktion förklaras betydelsen hos för vetenskaperna centrala begrepp som orsak, natur, tid, rum, själv, kultur, etc. Med uttrycket transcendental konstruktion avses den struktur som världen har oberoende av tid och rum och innan världen ges empiriskt innehåll. Det transcendentala utgör möjligheterna för erfarenhet och upplevelserna (jf. de logiska villkoren för den empiriska världen hos TLP).

Filosofin ger alltså ofelbar och fullständig kunskap om rena begrepp (idéer), sådana som inte begränsas av tillfälliga omständigheter i verkligheten. Hur kan filosofin ge sådan ofelbar kunskap? Liksom bl a Descartes och Russell hävdar Husserl att ofelbar kunskap resulterar från sinneserfarenheten genom att subjektet har direkt bekantskap med ett objekt. Subjektet

upplever objektet via sina sinnen. Relationen mellan subjekt och objekt är omedelbar och primitiv. Hos Russell, de logiska positivisterna och många andra analytiska filosofer under 1900-talets första decennier var objektet som kunskapen gällde just en omedelbar upplevelse eller ett så kallat sinnesdatum. Husserl väljer att inte grunda säker och ofelbar kunskap i en empirisk relation ― även om denna relation gör det omöjligt att missta sig på kunskapsobjektet. Han är ute efter en annan typ av kunskap, en grundläggande och förberedande sorts kunskap som är a priori, och där objektet upplevs via inre perception ― i motsats till yttre perception, av yttervärlden. Den kunskap fenomenologin söker är given för (omedelbart upplevd av) subjektet. Kunskapsobjektet finns i medvetandeakten, och dess rena existens garanterar visshet om det.

FENOMENOLOGINS GRUND I DE MENTALA UPPLEVELSERNA

Husserl tar i redogörelsen för fenomenologin avstamp i Brentanos deskriptiva psykologi och dennes definition av det mentala (se kapitel 3). Han börjar med att beskriva vad som kännetecknar mentala upplevelser och vilka komponenter en upplevelse har. Han förklarar sedan vad det är i en mental upplevelse som ger upphov till filosofisk-fenomenologisk kunskap.

Riktadheten hos mentala det mentala kallas intentionalitet. Enligt Brentano utmärks mentala upplevelser av (i) att vara riktade mot ett objekt (tanken på x, längtan efter x, önskan att x, osv) och (ii) att upplevelsens objekt, det intentionala objektet, existerar i medvetandet (detta förklarar hur vi kan ha upplevelser om fiktiva entiteter t ex fantasin om Harry Potter, rädslan för Terminator 3, önskan att leva i en 6e dimension, osv).

Husserl beskriver det intentionala objektet som själva meningen eller betydelsen hos upplevelsen, medan föremålet i världen är det som det intentionala objektet hänvisar eller refererar till. De mentala tillståndens intentionalitet får världen att framstå som meningsfull för individen.

Menandet (meningsgivandet) kallar Husserl noesis (grek.). I varseblivningen av en blomma (”Jag ser en blomma”) så utgörs upplevelseinnehållet av den mening som blomman har för subjektet. Detta kallas noemat (grek.): det menade. Subjektet kan rikta sig mot, eller mena, ett och samma meningsinnehåll (noema) vid olika tillfällen och då på olika sätt, bl a kan kvinnan som såg blomman sedan minnas den, fundera på den, och längta efter den.

Noemat existerar för medvetandet, men inte i det. Det är alltså skilt från och oberoende av enskilda medvetandeakter, eftersom det inte förekommer i rummet eller tiden, utan är abstrakt. Det är inte ett empiriskt fenomen, utan de empiriska fenomenens essens, och lyder därmed inte under kausala lagar. Noemat består i de kategoriska eller nödvändiga och tillräckliga egenskaper hos ett objekt som identifierar det och utgör dess essens. Anta att du ser ett träd, och alltså har en pågående synupplevelse av trädet här och nu. Det i upplevelseinnehållet som identifierar trädet som träd (och därmed inte som en gås, en tidning, en blomma, osv.) är noemat. Noemat gör trädet till träd. Essenserna existerar bortom (och oberoende av) rumsliga och tidsliga sammanhang.

FENOMENOLOGISK KUNSKAP

I motsats till empirisk kunskap som handlar om reala objekt, så handlar fenomenologisk kunskap om ideala objekt: väsen eller essenser. De reala objekten är i Husserls terminologi transcendenta. De existerar bortom medvetandeupplevelserna och går utöver dem, och är på så sätt objektiva. Fenomenologin syftar till att ge en fullständig beskrivning av det möjligas eller tänkbaras natur och av alla dess komponenter, genom att beskriva de möjliga världarnas stoff (det tänkbara, det logiskt möjliga) ― essenserna samt i vilka relationer (förhållanden) essenserna kan stå. Den syftar också till att förklara hur kunskap erhålls om transcendentala fenomen, som existerar bortom tid och rum.

DEN NATURLIGA INSTÄLLNINGEN

Den attityd människor vanligen har till den reella värld som omger dem, kallar Husserl för den naturliga inställningen. Kroppsliga och fysiska ting finns där, närvarar, för det upplevande jaget via perceptionen: den fysiska världen är ”förhanden”. Även världens rumsliga och tidsliga horisonter är förhanden ― medvetandet sträcker sig in i framtiden genom att vi föregriper den i fantasin samt tillbaka i historisk tid genom minnet och genom att vi berättar historier om det som hänt. På samma sätt sträcker det ut sig i olika riktningar i rummet med subjektet i mittpunkten. Området vars gränser utgörs av tidens och rummets horisonter kallar Husserl för subjektets åskådningsfält. Varseblivningsfältet är det område som ligger inom räckhåll för sinneserfarenheten.

Världen är subjektiv, i betydelsen att den är given för subjektet och subjektet uppfattar den utifrån sina egna förutsättningar. Den reella världen upplevs ur ett första-persons perspektiv, som något man kan handskas med och engagera sig i rent konkret. Allting subjektet kommer i kontakt med har mening för subjektet: det har en betydelse, ett värde, en nytta eller onytta.

Det vi ser tilltalar oss, griper tag i oss och får oss att handla. Verkligheten är inte en sakvärld, skriver Husserl, den levda världen innehåller inga ”döda” ting.

Det tänkande jaget (cogitot: Descartes) kan välja vad hon eller han vill rikta sin uppmärksamhet och sitt intresse mot i världen: någon företeelse eller aktivitet i omgivningen, sina egna tankar eller kanske ett matematiskt problem. Hon kan däremot inte välja hur hon vill göra det: Det är bara möjligt att rikta sig mot något eller någon i världen genom att ta del eller vara delaktig i den.

Husserl sammanfattar sin syn på hur vi existerar i den reella världen i den naturliga inställningens generaltes: Jag är i världen, och världen existerade innan jag fanns i den, oberoende av mitt menande och mina tankar eller upplevelser. Generaltesens sanning är enligt Husserl självklar, eller uppenbar. Det är inte rimligt att ifrågasätta den.

DEN FENOMENOLOGISKA REDUKTIONEN

Generaltesen innebär att jag existerar i den reella världen och att denna värld existerar oberoende av mina upplevelser. Generaltesens sanning ligger i sinneserfarenhetens natur. Den är inte ett omdöme eller en särskild mental akt, utan den sammanfattar vad alla

sinneserfarenheter har gemensamt. Fenomenologin kräver att man lämnar den naturliga inställningen och temporärt bortser från den reella världen ― något som sett ur den naturliga inställningens synvinkel tycks omöjligt, eftersom det är en nödvändig egenskap för naturliga upplevelser att förekomma i den reella världen och vara om denna värld.

Husserl sätter övergivandet av generaltesen i motsats till Descartes universella tvivel (den onda demonen). Descartes tvivel var radikalt, det gällde allting, och bestod i ett förnekande av dess existens. Husserl föreställer sig istället en sorts metodiskt tvivel. Generaltesen negeras inte, dess existens betvivlas inte och dess sanning upphör inte att gälla.

Tesen modifieras: Vi sätter i steg ett under en begränsad period generaltesen ur spel, kopplar bort den, eller med Husserls mest kända uttryck, sätter den inom parentes (utövar epoché).

Detta betyder inte att vi förnekar generaltesen eller förkastar den, utan vi beter oss som om den inte gäller (vi låtsas!). Vi låter helt enkelt bli att använda den. Därmed avstår vi från att fälla några omdömen om den reella världen.

Den fenomenologiska reduktionen uppmanar oss att bortse inte bara från det realas existens utan även från hur världen ter sig, från dess skepnad. Vi undviker att fälla omdömen om den reala världen och bortser från all empirisk kunskap och tidigare erfarenhet, allt sunt förnuft, inklusive vetenskapernas samlade kunskap, och från vår pågående varseblivning av den (omdömessuspension). Tillfälligtvis, under en begränsad period, kommer de att sakna giltighet. Kunskapen om den empiriska världen varken prövas eller kritiseras, utan vi bestämmer oss för att ignorera den. Dessutom bestämmer vi oss för att undvika filosofiska resonemang och filosofisk bevisföring.

Syftet med parentetiseringen är att avtäcka en ny vetenskaplig domän. Det som kvarstår i medvetandet efter den fenomenologiska reduktionen utgör fenomenologins område: det i upplevelsens innehåll som är transcendentalt och därmed föreligger immanent samt det sätt på vilket detta innehåll framträder för subjektet i medvetandet. Den reducerade varseblivningen är fenomenologiskt ren vilket betyder att det upplevda framstår som sådant, utan någon påverkan. Subjektet kan efter reduktionen beskriva både menande och menat oberoende av hur hon brukar uppfatta dem. Reduktionen gör det dessutom möjligt att granska de egna omdömena och beskrivningarna av dem på ett förutsättningslöst sätt.

Upplevelseinnehållet är komplext och består i dels erfarenheten av något specifikt (julmiddagen hos sambons föräldrar; mormors gröt; den första egna julgranen, osv.), dels noemat: en allmängiltig mening (de givna, objektiva och identifierande egenskaperna hos julmiddagen, gröten, julgranen, osv., som är oberoende av vem det är som har upplevelsen av julmiddagen, etc.). Noemat är essensen hos det upplevda objektet; oberoende av den reella världen, dvs. i tiden och rummet, och därmed ett transcendentalt fenomen.

Fenomenologens uppgift är att noggrant inspektera och i detalj beskriva transcendentala fenomenen, ett efter ett. Så här kan det gå till att erhålla kunskap om noemat i en upplevelse:

Anta att du ser en blomma framför dig. Bortse nu från blommans faktiska existens framför dig, och rikta uppmärksamheten mot ditt medvetande och den omedelbara upplevelsen du har

av blomman. Föreställ dig nu att blomman inte existerar. Granska sedan din upplevelse av blomman, dvs. innehållet i din upplevelse: hur blomman är uppbyggd, vilka upplevelsens innehållsliga och formella komponenter är, osv. Undersök dessutom karaktären hos sättet du är riktad mot det, i detta fall varseblivningen. Fokusera på hur du ser blomman t ex snett ovanifrån, från höger sida, osv.

I nästa steg föreställer du dig blomman (via din immanenta upplevelse) i olika situationer och sammanhang. Den enhet som förblir oförändrad under dessa transformationer utgör essensen.

Skriv nu ner alla de upplevelser du haft medan du analyserade blomupplevelsen, med början i din perception av blomman. Beskriv hur du gått till väga i analysen, redogör t ex för hur du varierade upplevelsen, och återge till slut analysens resultat (kunskapen du fick genom undersökningen). På fenomenologisk väg, genom att återvända till det rent givna, har du nu utifrån upplevelsen av en viss konkret blomma vunnit kunskap om blommans väsen eller essens: det som inte under någon möjlig omständighet kan tänkas bort från din blomupplevelse.

Husserl menar att det krävs mycket övning och mödosamma ansträngningar innan man lyckas genomföra den fenomenologiska reduktionen och förmår hänge sig är ”det väsensmässigt givna”. För det första är det svårt att lära sig att hålla distansen till det som existerar i verkligheten och att förhålla sig neutral till de egna upplevelserna. För det andra behövs omfattande träning för att behärska den analytiska tekniken, vilken är en förutsättning för att erhålla kunskap om essenser. Ytterligare möda krävs för att lära sig att med fullkomlig evidens beskriva ”det framträdande som sådant” i noematiska utsagor. Det är först i och med nedtecknandet som den fenomenologiska reduktionen får en vetenskaplig form. Det blir då möjligt att jämföra upplevelser och analyser mellan subjekt.

Upplevelsen av reella objekts essenser omfattar enbart en viss aspekt av essensen (som objektet är givet från subjektets synpunkt eller perspektiv). Den fenomenologiska reduktionen kan därmed inte ge upphov till fullständig kunskap om essenserna. I blomexemplet får vi kunskap om blommans (vilken som helst) essens via en specifik blomma. Utgångspunkten i den verkliga blomman möjliggör ett aspektseende av essensen, men inte ett rent skådande.

DEN EIDETISKA REDUKTIONEN

När man väl lärt sig behärska tekniken för fenomenologisk reduktion är man redo att fortsätta med den eidetiska reduktionen, som är mera krävande och svårare. Målet för den eidetiska reduktionen är kunskap om upplevelsen av essenserna som sådana: de allmänna essenser som är nödvändiga och a priori och fullständigt saknar empirisk bestämning (t ex blommans begrepp, sanningsbegreppet, orsaksbegreppet), samt dessa essensers inbördes förhållande ― i motsats till kunskapen om essenserna hos upplevelsen av reella objekt (som i blomexemplet).

Den eidetiska reduktionen resulterar i fundamental, filosofisk a priori kunskap. Den handlar om jagets och upplevelsernas transcendentala former, strukturer och relationer. Den kan t ex gälla essensen hos sorter av ting eller händelser, eller upplevelsens olika former, såsom minnet (det erinrade som sådant: formen och strukturen hos minnen i allmänhet),

varseblivningen (det sedda som sådant: de allmängiltiga egenskaper som utmärker varje synintryck), m m. Essensen ger sig känna till sin helhet, och förekommer således inte i något sammanhang, varken yttre (i världen) eller inre (i medvetandet), eftersom det skulle begränsa subjektets tillgång till hela essensen.

Eidetisk kunskap erhålls direkt, utan förmedling och utan mentala operationer. Via eidetisk reduktion kommer subjektet i direkt kognitiv kontakt med universell kunskap. Essenserna visar sig då inte via inre perception, utan genom en sorts kategorisk eller begreppslig intuition. Den eidetiska reduktionen består i fria variationer i fantasin av ett godtyckligt valt exempel på en viss sorts objekt (t ex skulle kategorin kunna vara däggdjur, skapande eller dygd). Man föreställer sig exempelobjektet i en serie olika möjliga situationer för att klargöra vari dess kärna består, ungefär som man i analytisk filosofi arbetar med tankeexempel. Det som då förblir invariant genom alla transformationer utgör objektets universella och nödvändiga form ”utan vilken exemplar av den sort som undersökts inte skulle vara tänkbar”.

Skillnaden mellan tillvägagångssättet i den eidetiska reduktionen och den analytiska filosofin begreppsanalys tycks liten.

KUNSKAPEN OM ANDRA

Fenomenologin handlar om individens omedelbara kunskap om väsendena eller essenserna ur ett första-persons perspektiv (jag). Hur kan jaget överbrygga klyftan mellan sig själv och andra?

Hur kan subjektet gå från första till tredje-persons kunskap (hon, han, de), och låta de två perspektiven mötas ? Hur är det möjligt att dela (ha gemensam) kunskap med andra subjekt?

Hur kan ett subjekt att ingå i intersubjektivitet och inta ett andra-persons perspektiv, dvs.

förhålla sig som till den Andre som ett Du? Hur är det möjligt att ha kunskap om andra subjekts kunskapstillstånd? Var innebär det att vara ett Vi?

Husserl ger inte någon självklar lösning på problemet, utan står här inför samma problem som många analytiska filosofer. Han beskriver individens förhållande till andra människor i den naturliga inställningen som oproblematisk, och förklarar att förståelsen av andra är självklar och omedelbar. ―Vad menar han med att förståelsen av andra är omedelbar, vad betyder det?

Hur är det möjligt att den är omedelbar och självklar?