Effekten av att barnet kvarblir i Sverige under en längre tid

Om barnets hemvist övergår till Sverige får svenska myndigheter allmän behörighet att vidta åtgärder enligt artikel 8 Bryssel IIa-förordningen. Svenska myndigheter får då fatta beslut i frågor om föräldraansvar, vilket bland annat kan innebära beslut om beredande av vård enligt LVU. Det anges i 13 § 1 st. LVU att när ett barn beretts vård med stöd av 2 § LVU ska socialnämnden var sjätte månad överväga om vården fortfarande är nödvändig samt hur vården bör inriktas och utformas. Vidare anges det i 21 § LVU att när vård med stöd av LVU inte längre behövs, ska vården upphöra. En grundprincip för svensk samhällsvård, oavsett om den ges med samtycke eller genom tvångslagstiftning, är nämligen den så kallade återföreningsprincipen. Den innebär i fråga om beredande av vård enligt LVU att barnet så snart det är möjligt ska återförenas med sin familj.167 Om föräldrarnas förmåga att se efter sitt barn förändras till det bättre kan således barnet återförenas med sina föräldrar. Är så inte fallet kvarblir istället barnet i den svenska statens vård, och svenska myndigheter får besluta om att barnet fortsättningsvis ska kvarbli i Sverige.

Med stöd i 6 kap. 11 b § SoL kan socialnämnden placera ett omhändertaget barn i ett annat land om vissa i bestämmelsen angivna förutsättningar är uppfyllda. Placeringen ska vara bäst för barnet, med beaktande av barnets anknytning till landet (p. 1). Barnets egen inställning ska sökas klargöras (p. 2) och barnets vårdnadshavare ska samtycka till placeringen (p. 3). Vidare ska

166 Se artikel 13 FEU.

65

socialnämnden samarbeta med myndigheterna i det andra landet för att möjliggöra en uppföljning av placeringen (p. 4) och det mottagande landet ska även ha en tillfredställande ordning i fråga om tillsyn (p. 5). Det framgår även av artikel 56 Bryssel IIa-förordningen att en placering av ett barn i en annan unionsmedlemsstat är möjlig, förutsatt att den mottagande medlemsstaten godkänt en sådan placering. Genom detta förfarande finns det en möjlighet för ett barn som omhändertagits i Sverige och senare fått svensk hemvist, att placeras i det land barnet ursprungligen kom ifrån. Vid en bedömning av vad som är bäst för barnet bör barnets relation till ursprungslandet beaktas och huruvida det är önskvärt att placera ett barn i ett land om det som självständig individ inte har en personlig relation till landet. Likaså bör beaktas hur barnet kan påverkas av ett uppryckande från sin invanda hemmiljö, vilket jag återkommer till i avsnitt 5.3.2. Om en placering av barnet i ursprungsstaten anses olämplig eller ogenomförbar kvarblir således barnet i Sverige.

Det framgår av 13 § 3 st. LVU att om ett barn har varit placerat i samma familjehem under tre år ska socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka om en överflyttning av vårdnaden om barnet enligt 6 kap. 8 § FB. Således kan en effekt av omhändertagandet i förlängningen vara att barnets föräldrar inte kvarstår som vårdnadshavare med alla rättigheter och skyldigheter som därtill hör. Om ett barn har varit placerat i ett familjehem under en sådan lång tid utan att utsikterna för att en återförening med föräldrarna har förändrats, bör en överföring av vårdnaden om barnet inte nödvändigtvis ses som olämplig.

Ytterligare en effekt av att barnet kvarblir i Sverige under en längre tid är den behörighet som kan uppstå för svenska myndigheter med stöd av artikel 13 i Bryssel IIa-förordningen. Denna behörighetsregel kräver inte att barnets hemvist har övergått till Sverige, utan regeln grundar behörighet för myndigheterna i den medlemsstat där barnet befinner sig om hemvistet inte kan fastställas. Artikeln kan tillämpas i situationen där ett barn har flyttat från en medlemsstat till en annan och myndigheterna i utflyttningsstaten anser att hemvistet inte längre finns där, medan myndigheterna i inflyttningsstaten anser att barnet ännu inte har

66

förvärvat ny hemvist i det landet.168 Således kan artikeln aktualiseras i ett tidigare skede än vid övergången av allmän behörighet enligt artikel 8 Bryssel IIa-förordningen. Omhändertaganden som vidtas av svenska myndigheter med stöd av artikel 13 avseende barn som saknar hemvist i Sverige kräver således inte att barnets hemvist har övergått till Sverige. Istället räcker att barnet kvarblivit i Sverige under en tillräckligt lång tid för att hamna i ett gränsområde där hemvistet inte kan fastställas.169 Följden av tillämpningen av artikel 13 är densamma som den ovan angivna följden av tillämpningen av artikel 8.

Kortfattat ska beröras att enligt den tolkning som görs i EU-kommissionens handbok ska den domstol varvid en talan först väckts, fortsatt vara behörig även om barnet i ett senare skede förvärvar nytt hemvist i en annan medlemsstat. Har en talan om vård av barn väckts i ursprungsstaten fortsätter således myndigheterna där att vara behöriga, oavsett om barnet i ett senare skede förvärvar hemvist i Sverige. Detta följer av principen om ärendes anknytning till den domstol som först var behörig, även kallad perpetuatio fori.170

Beträffande prövningen av mål om föräldraansvar i ursprungslandet ska även påminnas om att det finns en möjlighet att överföra mål till en bättre lämpad domstol i en annan medlemsstat, enligt artikel 15 Bryssel IIa-förordningen. Om svenska myndigheter anses behöriga att pröva ett mål om föräldraansvar i sak med stöd av artikel 8 eller artikel 13, kan svenska myndigheter överföra målet till en domstol som anses bättre lämpad att pröva målet. Förutsatt att en sådan överföring bedöms lämplig, kan det innebära en möjlighet för domstolarna i ursprungsstaten att fatta beslut i fråga om det enskilda barnet. Överflyttningen ska inte riskera att få en menlig inverkan på barnet.171 Likaså ska domstolen som är behörig att pröva frågan i sak söka uppskatta vilken eventuell negativ påverkan en överföring kan ha på barnets emotionella, familjemässiga och

168 Walin, G, Vängby, S, Singer, A & Jänterä-Jareborg, M, Föräldrabalken: En kommentar, Del II: Internationella rättsförhållanden, Avd. 1 V, kommentaren till artikel 13 Bryssel IIa-förordningen, Zeteo den 5 juni 2018.

169 Se exempelvis bedömningen gjord av Kammarrätten i Göteborg i mål 3558-16.

170 EU-kommissionens handbok, s. 27.

67

sociala relationer, eller på barnets materiella situation.172 Detta kan inte anses vara en direkt konsekvens av att ett omhändertaget barn kvarblir i Sverige under en längre tidsperiod. Ett överförande enligt artikel 15 utgör istället en åtgärd som svenska myndigheter har möjlighet att vidta med anledning av att de får allmän behörighet enligt artikel 8 Bryssel IIa-förordningen.