Effekter av minskad areal av våtmarker och strandvegetation

En av de mest uppenbara effekterna av storskalig markavvattning har varit minskad - och i vissa områden i det närmaste eliminerad - förekomst av våtmarker och vattendrag med naturlig strömfåra och strandvegetation. Mest påtagligt är detta i jordbrukslandskapet. Det har lett till förluster av våtmarkers ekosystemtjänster och förändringar i vattendragens och våtmarkernas hydrologi och omsättning av näringsämnen. Bland de förändringar som har både ekonomisk och ekologisk betydelse kan nämnas förlusten av arter som är beroende av våtmarker, förändringar i hydrologiska och biogeokemiska cykler, minskad kapacitet i våtmarker att buffra mot höga flöden, rena vatten mot föroreningar och fungera som sänkor för näringsämnen och sedimentpartiklar från områden uppströms. När markanvändningen inom ett landskap förändras påverkas även den mer småskaliga miljö som utgör habitat för vattenlevande organismer, och därmed även

organismsamhällena (Rowe et al., 2009). Genom förlusten av sammanhängande våtmarksområden och vegetationskorridorer längs vattendrag blir

organismsamhällena i större utsträckning fragmenterade. I och med detta finns en risk för en fortsatt förändring mot lokala utdöenden samt förluster av genetisk mångfald och lokala anpassningar, även om markavvattningens omfattning inte skulle öka (Blann et al., 2009).

Utvecklingen i USA är inte olik den i Sverige. Idag finns knappt halva våtmarksarealen kvar sedan européerna etablerade sig i USA. Tidsmässigt motsvarar detta ungefär den tidsperiod då den avvattnade åkerarealen ökade dramatiskt i Sverige. I många jordbruksområden i USA har över 90 % av

våtmarkerna dränerats. Studier från mellanvästern visar att det i första hand är de små, efemära våtmarkerna, eller de som på annat sätt har en varierande hydrologi, som försvunnit. Möjligen ligger lagstiftningen bakom detta, eftersom små och efemära vatten inte omfattats av samma lagar som större vatten (Blann et al., 2009). Den förändrade landskapsbilden har bland annat påverkat fågellivet. Grunda sänkor i åker- eller betesmark bildade tidigare tillfälliga vatten som säsongsvis nyttjades av rastande och häckande fåglar som födosökte där. Dessa vatten skapar förutsättningar för hög produktion och höga tätheter av organismer som är snabba kolonisatörer, till exempel fjädermyggor, eller genom speciella anpassningar överlever säsongsvis uttorkning, till exempel vissa kräftdjur och snäckor. Både artantalet och diversiteten är ofta lägre i sådana efemära vatten än i permanenta vattensamlingar, men de har ofta ett större antal sällsynta arter (Collinson et al., 1995).

En liknande utveckling har noterats i jordbruksbygden i Sverige. I Skåne har ungefär 90 % av våtmarkerna försvunnit och en ännu större andel när det gäller temporära våtmarker (Hagerberg et al., 2004). Generellt kan temporära vatten skapa förutsättningar för predations- eller konkurrenskänsliga växter och djur, som slås ut i mer permanenta vatten, där predation och konkurrens har stor betydelse för samhällets artstruktur. Ett tydligt exempel är samhällen av vattenlevande

evertebrater, exempelvis idag utrotningshotade kräftdjur med speciella anpassningar till periodvis uttorkning. En viktig faktor bakom de speciella evertebratsamhällena i tillfälliga vatten är att fisk sällan kan etablera sig i individtäta populationer (Wellborn et al., 1996). Flertalet fiskarter lever av evertebrater, åtminstone under de första levnadsåren. Eftersom fiskar är effektiva rovdjur på smådjur har de stor påverkan på evertebratsamhällets artsammansättning och individtäthet. Bytesdjur som inte kan söka effektivt skydd, har skyddande yttre skal, eller kan nå en storlek som inte fisken kan hantera, riskerar att försvinna lokalt (Figur 26).

Figur 26. Principiell beskrivning av hur hydrologisk regim och förekomst av fisk påverkar evertebratsamhällen i ytvattenförekomster i en gradient från temporära vatten (t.ex. vätar) till permanenta vatten med fisk (t.ex. de flesta sjöar). Streckade linjer: A: Begränsande barriär för organismer som kräver vatten för hela livscykeln. B: Begränsande barriär för fisk, vanligen till följd av en kombination av syrgasbrist vintertid och fysiska hinder för spridning. C: Nedre, lokal gräns

Även andra organismer, som till exempel amfibier och vissa arter av kransalger gynnas i temporära vatten (Naturvårdsverket, 2009b). En gynnsam miljö för predations- eller konkurrenskänsliga arter är därför områden med ett kluster av våtmarker av olika hydrologisk karaktär, från permanenta till temporära

vattensamlingar (Angeler et al., 2008; Rannap et al., 2009). I sådana områden kan en mångfald av miljöer bibehållas, även om t.ex. vädrets mellanårsvariation gör att den hydrologiska regimen vissa år modifierar vilka specifika vatten som är

temporära och vilka som behåller en vattenvolym över flera år. Det är också värt att notera att ett aktivt jordbruk, i kombination med skyddszoner runt våtmarkerna, kan vara gynnsamt för till exempel kräftdjur som behöver temporära vatten (Angeler et al., 2008).

Lokalt kan artrikedom och biodiversitet (alfadiversitet) av vattenlevande

evertebrater och växter i jordbrukslandskapet vara störst i stora vatten, som floder och sjöar, medan biodiversiteten sett som variation mellan enskilda vatten

(betadiversitet) och i en större, regional skala (gammadiversitet) kan vara större i småvatten, som dammar (Davies et al., 2008a). Eftersom små dammar även har små tillrinningsområden kan de vara värdefulla för att upprätthålla en hög

diversitet av vattenlevande organismer i jordbrukslandskapet (Davies et al., 2008b). På habitatnivå påverkas biodiversiteten av evertebrater i såväl större som mindre vatten av förekomst och typ av vegetation (DeSzalay & Resh, 2000; Heino, 2000; Trigal-Dominguez et al., 2009).

Ytliga diken kan hysa artrika och diversa samhällen och på så sätt vara värdefulla, inte minst för spridning till andra lokaler (Herzon & Helenius, 2008). Täckta diken är däremot av naturliga skäl mindre tillgängliga för annat än marklevande

organismer. Längre kulverterade sträckor av vattendrag är till exempel ett hinder för vandrande fisk. Täckdiken och kulverterade vattendrag kan således vara spridningsbarriärer inom ett vattendrag för arter som är oförmögna att sprida sig via luften. Det betyder även att organismsamhället i våtmarker kan förväntas påverkas av om de är del av ett ytligt vattensystem eller enbart står i förbindelse med vattendrag via täckta till- och avflöden. Våtmarker som förbinds med täckdiken har i en ungersk studie visats ha fler arter av vattenlevande skalbaggar, och med annan artsammansättning, än de våtmarker som är knutna till ytvatten (Molnár et al., 2009). Denna skillnad var säsongsberoende och minskade under sommaren, men slutsatsen var att våtmarker med tillflöden via täckdiken var gynnsamma habitat, bl.a. för att de i högre utsträckning saknade fisk.

Genom att planera sammanhängande våtmarksområden och vegetationskorridorer längs vattendrag minskar risken att organismsamhällena blir fragmenterade, och därmed riskera en utveckling mot lokala utdöenden och förluster av genetisk mångfald.