4. Migrationens och pendlingens effekter för den offentliga sektorns finanser
4.1 Effekter för den offentliga sektorns finanser i invandringsländerna
Hur sker då omfördelningen via den offentliga sektorn? Den offentliga sektorn får inkomster genom att individer och hushåll betalar skatter och avgifter. Den offentliga sektorn har olika typer av utgifter. En del av des- sa går att relatera till konkreta individer eller till att antalet individer i landet eller kommunen ökar. De utgifter som är lättast att koppla till kon- kreta individer är inkomsttransfereringar som barnbidrag, arbetslöshetser- sättning, förtidspensioner, sjukpenning och ålderspensioner för att nämna några viktiga exempel. Det finns också offentlig konsumtion som går att direkt att koppla till konkreta individer som kostnader för platser i utbild- ning, barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Det finns dessutom en del utgifter som inte går att koppla till konkreta individer men som däremot varierar med antalet individer som bor i landet eller i kommunen. Det gäller bland annat investeringar i det kommunala gatunätet som beror på antalet bostäder och därmed på antalet personer som bor i kommunen. Det finns slutligen en del kostnader som kan ses som oberoende (eller nästan oberoende) av antalet invånare i landet. Det gäller utgifter för ulandshjälp, försvar mm. Dessa senare utgifter skall inte inkluderas vid beräkningen av omfördelningen mellan invandrare och övriga i befolk-
ningen eller med en annan formulering, vid beräkningen av invandrarnas nettobidrag till den offentliga sektorn.
Hur kommer då invandringen in i detta omfördelningssystem? In- vandrarna är regelmässigt oftare i aktiv ålder än den övriga befolkningen. Andelen barn kan i en del fall vara lika hög eller till och med högre men andelen äldre är mycket lägre. Så ser det ut när man undersöker ett tvärsnitt. För att se de långsiktiga effekterna är det mer ändamålsenligt att följa olika kohorter av invandrare. Invandrarna kommer i olika åldrar men med en koncentration på yngre aktiv ålder och deras barn. Om in- vandrarna stannar kvar kommer de med tiden att bli äldre och andelen äldre kommer att öka i gruppen. Undersöker vi hur stor andel av tiden i invandringslandet som invandrarna är i aktiv ålder finner vi att denna andel i genomsnitt är högre än motsvarande andel för dem som är födda i landet. Invandrarna har i regel tillbringat år i passiv ålder (år som barn) i hemlandet. Denna skillnad i andelen av åren som är i aktiv ålder mellan invandrare och dem som är födda i landet förstärks om en del av in- vandrarna återvänder till hemlandet. Störst blir effekten i de fall åter- utvandringen sker i samband med pensioneringen.
Invandrare i aktiv ålder är däremot ofta sysselsatta i mindre utsträck- ning än den infödda befolkningen i samma ålder. Denna skillnad kan vara stor eller liten och i en del fall hade invandrarna högre sysselsättnings- grad än de infödda. Det gäller speciellt arbetskraftsinvandrare. Så var t.ex. fallet i Sverige under 1960-talet för de arbetskraftsinvandrare som kom då. De hade i många fall arbetet klart när de kom och var sysselsatta i mycket hög utsträckning (detta mönster bröts först med en lågkonjunk- tur under 1970-talets första hälft).
Invandrare från flertalet länder har i genomsnitt lägre löner än vad den infödda befolkningen har. Men det finns liksom vad gäller sysselsätt- ningsgraden undantag. Invandrare från några länder, i regel med hög utbildning, har högre genomsnittslöner än vad den infödda befolkningen har.
Av vad vi ovan anfört framgår att det inte är självklart i vilken rikt- ning omfördelningen via den offentliga sektorn går mellan invandrare och icke-invandrare. Invandrarnas ålderssammansättning talar för att omför- delningen går från invandrarna till övriga i befolkningen. Å andra sidan har en del invandrargrupper låg sysselsättningsgrad och låga löner vilket talar för en omfördelning i motsatt riktning. Det går alltså inte att utan närmare studier att säga vilken effekt som är starkast och därmed i vilken riktning omfördelningen går.
Det finns ett antal studier av invandrarnas nettobidrag till den offentli- ga sektorn. Den tidigaste är Wadensjö (1973) som beräknar nettobidraget för arbetskraftsinvandrare som kom till Sverige från Finland, Italien, Ju- goslavien och Tyskland under 1960-talet. Denna undersökning visar att det skedde en markant omfördelning från invandrarna till övriga via den offentliga sektorn. Samma resultat får Ekberg (1983) som också inklude-
rar invandringen under 1970-talet. Senare undersökningar av invandrar- nas nettobidrag till den offentliga sektorn av Ekberg (1999) och Gustafs- son och Österberg (2001) ger däremot som resultat att det sker en nettoö- verföring till invandrarna. Se också Storesletten (2000). Nya grupper av invandrare och en förändrad arbetsmarknadssituation kan förklara utveck- lingen. För Norges del finns en undersökning av ECON (1996), som ger liknande resultat som de senare svenska studierna. Det sker en omfattan- de överföring till invandrarna från den offentliga sektorn. Liknande resul- tat ger de studier som finns för Danmark. Se Wadensjö (2000a, 2000b, 2002), Wadensjö och Orrje (2002) och Wadensjö och Gerdes (2004). Studierna för Danmark visar på mycket tydliga skillnader mellan olika invandrargrupper. Skillnaderna kan nästan helt hänföras till skillnader i hur väl grupperna är integrerade på arbetsmarknaden i inflyttningslandet. Det finns en omfattande överföring från de västliga invandrarna till den offentliga sektorn i Danmark och en omfattande överföring till de icke- västliga invandrarna från den offentliga sektorn i Danmark. Dessa resultat pekar på att migration inom Norden sannolikt medför nettoöverföringar från invandrarna till den offentliga sektorn i invandringslandet.
Det finns undersökningar gjorda också för andra länder, bland annat för Australien (Ablett, 1999), Kanada (Akbari, 1989, 1991), Spanien (Collado, Iturbe-Ormaetye och Valera, 2001), Storbritannien (Gott och Johnston, 2002), Tyskland (Boll, 1994, Bonin, 2001a, 2001b, 2002, Bo- nin, Raffelhüschen och Walliser, 2000 samt Wadensjö och Gerdes, 2004a) och USA (Auerbach och Oreopoulos, 1999a, 1999b, Clune, 1998, Garvey and Espenshade, 1998, Lee och Miller, 1998, MaCurdy, Nechyba och Bhattacharya, 1998, Rothman och Espenshade, 1992 samt Smith och Edmonston, 1997, 1998). Resultaten varierar delvis beroende på valet av undersökningsmetod och data, delvis beroende på att migrationen har olika karaktär i olika länder och att arbetsmarknader och offentliga sekto- rer skiljer sig åt mellan olika länder. För två översikter se Leibfritz, O’Brien och Dumont (2003) samt Wadensjö och Orrje (2002).
Det finns vad vi har kunnat finna inga motsvarande undersökningar vad gäller pendlingens effekter för den offentliga sektorn finanser i in- pendlingsländerna. Troligen är effekterna av pendling positiva för den offentliga sektorns finanser i inpendlingslandet. Pendlingen leder till öka- de skatteinbetalningar men påverkar inte inkomsttransfereringar och öv- riga offentliga utgifter i någon högre grad. Hur mycket skatteinbetalnin- garna ökar beror på hur avtalet mellan ut- och inpendlingsländerna är utformat. Det finns tre huvudvarianter: 1) inkomstskatt betalas i utpend- lingslandet (gäller i vissa gränsregioner), 2) inkomstskatt betalas i in- pendlingslandet men inpendlingslandet betalar en kompensation motsva- rande kommunalskatten (avtal för pendling över Öresund)27 och 3) in- komstskatt betalas i inpendlingslandet (standardfallet). Det mest positiva för inpendlingslandet är 3 följt av 2 och 1.