Mammor själva
Vi fann, som framgår av tabell 10 (bilaga 2) bara två statistiskt säkerställda skillnader i de tre grupperna från för- till eftermätningen. Mammorna i ordi-narie verksamhet med stöd (BUP, IFO; Kvinnojour) angav vid eftermät-ningen (T2) en klart högre siffra på livsstegen 'för ett år sedan' (4,65) jäm-fört med samma skattning 1/2 år tidigare (3,15), medan familjerättsgruppens skattning av livsstegen 'för ett år sedan' gick i motsatt riktning (3,15 vid T2 mot 4,89 vid T1).
Vi fann, som framgår av tabell 11 (bilaga 2) några fler statistiskt säkerställ-da skillnader när vi jämförde säkerställ-data mellan förmätning och ettårsuppföljning. Man måste dock komma ihåg att gruppen mammor som hade kontakt med de särskilda verksamheterna är störst (vilket gör att samma skillnad mellan för- och eftermätning lättare blir statistiskt signifikant) men, som framgår av figurerna 1 och 2, var också medelvärdesskillnaderna från T1 till T3 större i den gruppen i några avseenden. Mammornas självskattade psykiska ohälsa (BSI-GSI) minskade under det år som studien pågick. Vid ettårsuppfölj-ningen hade 35 % av mammorna en totalpoäng som låg över det kliniska gränsvärdet.
Två av måtten på "optimism" (Livsstegen 'Nu' och 'För ett år sedan') ökade också bland mammorna som hade kontakt med de särskilda verksamheterna medan de låg konstant i de andra grupperna.
Ett oroande resultat var, som framgår av figur 3 (och tabell 10 & 11 bilaga 2), mammornas posttraumatiska symtom (IES) ökade signifikant och förhål-landevis kraftigt i samtliga grupper. Vid ett-årsuppföljningen hade både mammorna som hade haft kontakt med de särskilda verksamheterna och de som hade haft kontakt med familjerätten medelvärden som låg över det kli-niska gränsvärdet för "trolig PTSD". Sammantaget var det 44 % av mam-morna som vid ett-årsuppföljningen hade en totalpoäng över det kliniska gränsvärdet (35).
Mammorna om sina barn
Psykisk ohälsa
Som framgår av tabell 12 (bilaga 2) och figurerna 4 och 5 fanns det vid för-mätningen ingen skillnad mellan grupperna vad avser psykisk ohälsa skattad med hjälp av det inom bland annat BUP mest använda formuläret för sådana skattningar (SDQ). Vi har angett två olika gränsvärden för när totalpoängen på SDQ ska anses indikera symtom på klinisk nivå (11 resp. 14). Som fram-går av figur 4 ligger alla tre grupperna mellan dessa två gränsvärden, och klart högre än normalgruppens medelvärde. Från förmätning till eftermät-ning sker inga signifikanta förändringar på SDQ i någon av grupperna. Från förmätning till ett-årsuppföljning däremot sker det däremot flera positiva förändringar bland de barn som har kontakt med de särskilda verksamheter-na. Den enda negativa förändringen utgörs av SDQ-måttet på "funktionsin-skränkning" som beskriver om mamman upplever att barnets symtom på psykisk ohälsa vållar problem hemma, i skolan eller med kamrater. Mam-morna som hade kontakt med familjerätten upplevde att belastningen ökat från förmätning till ettårsuppföljning medan mammorna vars barn haft
kon-takt med de särskilda verksamheterna upplevde att belastningen minskat (se tabell 13 och figur 5). Övriga signifikanta förändringar gällande psykisk ohälsa härrörde alla från barnen som haft kontakt med de särskilda verk-samheterna, och de visade på förbättringar i form av minskad mängd sym-tom på psykisk ohälsa. Som framgår av figurerna skedde inte någon motsva-rande positiv förändring vad gällde barnen som hade kontakt med ordinarie verksamheter med eller utan stöd (BUP/IFO/Kvinnojourer/Familjerätt). Det är också viktigt att notera att även om medelvärdesförändringarna bland barnen som haft kontakt med de särskilda verksamheterna var statistiskt säkerställda så var de i allmänhet små till måttliga.
Avslutningsvis undersökte vi, som framgår av tabell VIII, också om andelen barn som låg över de kliniska gränsvärdena på allmän psykisk ohälsa (SDQ total > 11 resp. impact > 1) vid förmätningen (T1) förändrades fram till ett-årsuppföljningen (T3). Bland barnen som haft kontakt med de särskilda verksamheterna sjönk andelen barn med symtom på klinisk nivå från 59 % till 45 % (p < ,05) medan andelen var oförändrad (drygt 60 %) i de ordinarie verksamheterna. Andelen barn med "funktionsinskränkning på klinisk nivå" sjönk marginellt bland dem som haft kontakt med särskilda verksamheter (från 41 % till 34 %, p = ,05) medan den var oförändrad bland övriga barn (47 % ).
Tabell VIII. Barnens psykiska ohälsa över respektive under kliniskt gränsvärde
T1 T3 P1
N Antal ( %) N Antal (%)
SDQ Tot problem SäV 119 70 (59) 69 31 ( 45) < ,05
SDQ Tol problem OV + OVuS 79 48 (61) 59 38 (65) n.s
SDQ Impact SäV 119 49 (41) 68 23 (34) =,05
SDQ Impact OV + OVuS 79 36 (46) 52 25 (48) n.s 1. McNemar Test
Känslomässig regleringsförmåga och social kompetens
Mammornas skattningar av barnens känslomässiga reaktivitet och re-gleringsförmåga förändrades från förmätning till eftermätning och ettårs-uppföljning bland barnen som hade haft kontakt med verksamheter som erbjöd stöd (både särskilda och ordinarie). Som framgår av tabell 13 (bilaga 2) och figurerna 6 och 7 sjönk barnens känslomässiga reaktivitet medan förmågan att själv reglera sina känsloutbrott ökade. Någon motsvarande förändring syntes inte bland barnen som haft kontakt med familjerätten.
Bland barnen som haft kontakt med de särskilda verksamheterna skattade mammorna också barnens förmåga att samspela med jämnåriga som mer positiv vid eftermätning och ett-årsuppföljning jämfört med förmätningen (tabell 13 i bilaga 2 och figur 8 och 9).
Övriga mått på förändring
Vid såväl eftermätningen som ettårsuppföljningen ingick också frågor om mammorna upplevde att barnen förändrats och i så fall hur. Mammornas svar gick, som framgår av tabell 14 (bilaga 2) och figur 10, i samma riktning som rapporterats ovan, nämligen att mammorna till barnen som haft kontakt med de särskilda verksamheterna upplevde större förbättring än övriga mammor, och att mammorna som hade kontakt med familjerätten upplevde
minst positiv förändring. Det är också tydligt att även om mammornas skattning av barnens förbättring var ganska beskedlig, även för de barn som haft kontakt med de särskilda verksamheterna, så upplevde just dessa mammor att verksamheten också varit till hjälp "på annat sätt" i betydligt högre utsträckning än övriga mammor.