Syftet med studien var att undersöka hur självorganisering bland asylsökande på boenden i Västsverige upplevs inverka på inkluderingsprocessen i det nya landet. Med detta relativt öppna syfte har stort utrymme lämnats för att fånga flera tänkbara aspekter av informanternas
upplevelser av självorganiseringen. En ambition var också att ge en någorlunda samlad bild av vad som gjorts under den tid självorganiseringen varit verksam, och en förståelse av vad som kan ha försvårat eller underlättat denna.
I första hand har vi fokuserat erfarenheterna bland de asylsökande som driver Support Group. Det är deras upplevelser av hur de aktiviteter som iscensatts av både dem själva och andra, och hur relationer till de samhällsrepresentanter och andra aktörer de kommit i kontakt med, påverkat deras tillvaro som nyanlända. Representanter för övriga inblandade kommer också till tals och berättar om sina erfarenheter och versioner av processen – enskilda eller NGO-anslutna volontärer, representanter för myndigheter och anläggningens ägare. Migrationsprocesser berör många iblandade, därför har vi velat lämna utrymme för att många olika slags röster med parallella idéer kan göra sig gällande, samt för att föreställningar och förhållningssätt kan förändras över tid (Johannisson 2010).
Studien visar att inkluderingsprocesser är komplexa företeelser, vilket gör att det är en ganska svår utmaning som nyanlända ställs inför. Centralt är att mer praktiska aspekter av inkludering – som arbete och försörjning, bostad, språk och utbildning – också bör relateras till föreställningar om identifikation och tillhörighet, och därmed vilka sociala och kulturella positioner som nyan- lända har att förhålla sig till när de ska försöka skapa sig ett nytt liv i ett nytt land. Tillskrivna och egenidentifierade tillhörigheter påverkar villkor under asyltiden; hälsa och välbefinnande,
bemötande, möjligheter till samarbete och delaktighet, samt förutsättningar att bli reellt
inkluderade, vilket sammantaget inverkar på möjligheterna att skapa ett samhälle som utmärks av social stabilitet och hållbarhet.
Positioneras som flykting och asylsökande
De människor som kom till och bodde på Restad Gård under dessa år hade blivit tvungna att fly sina hemländer på grund av krig eller andra allvarliga kriser och problem som gjorde att ett återvändande framstod som omöjligt. Av den anledningen vill de flesta också stanna i Sverige och bli medborgare här. Att söka asyl och inrikta sig på att bli en del av ett nytt land är ett seriöst beslut, oavsett hur frivilligt det kan sägas vara. Det innebär en stor förändring av väsentliga delar av ens livsomständigheter; som bostadsort, land, språk och nya norm- och värdemönster att förhålla sig till. Allt från banala rutiner till levnadssätt och livssyn omvandlas (T ex Åhlund 1985). Omställningsprocessen kräver någon form av balansgång mellan det nya landets seder, normer och värderingar, och bevarandet av eget värdesystem och identifikation.
Det som sker när flyktingar anländer för att söka asyl i ett land - de konkreta åtgärder som vidtas, baserat på rådande flyktingpolitik och utformning av asylprocessen - skapar också specifika
94 positioner som formar relationerna mellan de asylsökande, ansvariga myndigheter och det
omgivande samhället. Hur detta faktiskt organiseras och realiseras speglar även den förståelse av, och syn på, människor som är nyanlända i landet, liksom vilket handlingsutrymme olika aktörer har.
När informanterna anlände till Sverige var de inställda på att fortsätta använda sin vilja och kraft för att skapa sig en ny framtid, bli en del av en ny gemenskap och bidra till det nya landet. Trots beredskapen hamnar den som är asylsökande och nyanländ ofta i ett krisläge. Anledningen är inte enbart upplevelser under flykten, problem aktualiseras även av kontakter med en ny, främmande befolkning och insikten att inte själv tillhöra denna. Flera andra stressande faktorer påverkar tillvaron; den utdragna vänteprocessen på besked om möjligheten att få stanna, att förväntas ”sitta av” väntetiden i passivitet, upplevelsen av att förminskas och avhumaniseras som människa, och den förlust av social status som det medför (T ex Brekke 2004, Salinero-Fort et. al., 2011, Läkare utan gränser 2018). När de nyanlända väl anlänt och placerats på en asylanläggning upplever de sig avpersonaliserade, som i ett vakuum eller limbo mellan två länder, medborgar- skap och sociala statuspositioner. De finner sig vara i ett vänteläge, avskalade rättigheter, möjlig- heter att använda eller upprätthålla kompetenser och exkluderade som icke-medborgare (Jfr Volk 2017). Procedurerna som leder till att de kategoriseras som flyktingar och asylsökande innebär på det sättet en kraftfull underordning som skapar upplevelser av maktlöshet då det reducerar möjligheterna att själv styra och förändra riktningen i sitt liv.
Självorganiseringen bland asylsökande på Restad Gård började som en nödvändig självhjälp för att få vardagslivet att fungera praktiskt då mängden av placerade flyktingar ökade kraftigt från 2014. Att organisera allt som behövs för en dräglig tillvaro är inte Migrationsverkets uppgift, och frivilligorganisationernas insatser räckte till slut inte till. För att avlasta, och för att kunna göra mer än att täcka de mest grundläggande behoven, började ett antal personer bland de asylsökande att aktivera sig själva som volontärer. Verksamheten växte ganska fort, fick en organiserad form med många volontärer som, tillsammans med NGOs, arrangerade allt fler aktiviteter och livet på asylanläggningen börjar delvis ta formen av ett vanligt liv. Självorganiseringen kan därmed sägas vara en reaktion på konsekvenserna av kategoriseringen av flyktingar, ett sätt att både tillgodose grundläggande materiella behov, mobilisera människors egna resurser och upprätthålla någon grad av värdigt liv. Verktyg för att hantera denna situation behövs då den tvångsbaserade gemen- skapen på en asylanläggning också är en samvaroform som är fylld av övergångsmentalitet och instabila relationer, en tillfällig samvaroform, och sedd som sådan av både migranter och majoritetssamhället (Åhlund 1985).
I det sätt som supportmedlemmar senare presenterar sin verksamhetsidé förekommer ofta begrepp som egenmakt, empowerment och självorganisering. Detta sätt att tala om nyanlända innebär att fokus riktas mot modeller för hur flyktingars och nyanländas egenmakt ska stärkas. Det handlar inte enbart om att flyktingar ska stödja andra flyktingar under asylsöknings- och inkluderingsprocessen, att få igång processer som kan förstärka gruppens självkontroll, dvs. att de får större självförtroende, bättre självbild, större kunskaper och färdigheter (Jfr Askheim 2007 s. 20), det handlar också om krav på att få ta del av inflytande och makt i det nya samhället, vilket därmed signalerar önskan om att få bli likvärdiga medborgare.
95 Genom ökad delaktighet ska människor få bättre kontroll över den egna livssituationen så att väntan upplevas som mer meningsfull. Det kraftigt beskurna handlingsutrymmet innebär inte bara förlust av kontroll, det kan också leda till - eller förvärra befintlig - psykisk ohälsa, apati, nedstämdhet och missmod. Ifråga om hälsa har Support Groups och övriga volontärers arbete haft positiv inverkan på välbefinnandet, meningssammanhang och delaktighet. Deras arbete har gjort skillnad - med barnpassning medan föräldrarna är på språkkurs, utbildningar inom många områden, fritidsaktiviteter, hälsovård och andra tjänster påverkas de boendes liv till det bättre på flera sätt. Den ordning som skapas bidrar till att bryta inaktivitet och håglöshet, och när dagarna struktureras av kurser och andra göromål underlättas upprätthållandet av en slags vanligt liv. I social bemärkelse stärks människors identitet och aktiviteterna leder till att människor kommer samman, skapar gemenskap, får en tillhörighet och utvecklar en förståelse för varandra. Ett nytt socialt sammanhang skapas, istället för det de blivit av med. Mobiliseringen bidrar på så sätt till att fylla det tomrum som är konsekvensen av att tvingas lämna sitt sociala sammanhang, sina positioner och rutiner, och fly till ett nytt land. Genom att erbjuda nya gemenskaper där erfarenheter delas och förståelser av både det tidigare livet och vad som ska komma att bli det nya, kan steget in i det nya samhället lyftas fram i ljuset, kommenteras och problematiseras. Genom aktiviteterna och, för många av de asylsökande, det gemensamma volontärarbetet, öppnas vägar till insikter om både egen och andras situation, vilket sannolikt tydliggör behovet av en social struktur för organisering då de oavsett bakgrund delar villkor. Sammantaget kan
meningsfull sysselsättning och självorganisering sägas ha bidragit till att stödja de asylsökandes möjligheter att förbereda och kvalificera sig för en inkluderingsprocess, vänteprocessen blir successivt en förberedelsefas.
Vetskap om att det finns både formella och informella krav på individen, ofta i kombinationer som kan vara svårgripbara för en nyanländ, gör att Support Group ägnar mycket tid åt att identifiera kompetensbehov i arbetslivet. De bildar professionsgrupper, kartlägger kompetenser, och lyckas ordna praktikplatser till ett antal människor. Den påtvingade vänteprocessen fylls med innehåll, hopp inför framtiden och asylsökande kan delvis återerövra en subjektsposition, bli betraktad som en kompetent människa med resurser att agera som alla andra. Möjligheten att få insyn i och erbjudas delaktighet i ett yrkessammanhang bidrar till erfarenheter, stärker den enskilde och upprätthåller yrkeskompetenser. Många, inte minst lärare och tekniker erbjöds praktik, dock stängde Migrationsverket den möjligheten 2017 och därmed var det inte längre möjligt att bidra till det svenska samhället under asylsökningstiden.
Personer som kommer som flyktingar riskerar att bli anonymiserade som sådana, men i och med självorganiseringen börjar denna stereotypa kategorisering succesivt brytas ned och istället kunde människor börja rekonstrueras i termer av nation, yrke, kön, religion och familj (grupperingar som förstås också kan vara stereotypa), för att efter hand närma sig en mer nyanserad bild av respektive individ. En poäng med att försöka samla och engagera alla grupper på anläggningen, oavsett nationalitet eller annan grupptillhörighet, är därmed också ett potentiellt sätt att motverka stereotypa kategoriseringar och åtskillnad av önskade respektive oönskade migranter (Jfr Anthias 2013). Generalisering av flyktingar riskerar att skapa och reproducera onyanserade bilder och fördomar som allvarligt kan försämra och förhindra inkludering. Att motverka snäva
kategoriseringar innebär då att träda ur anonymiseringen och homogeniseringen genom sina ageranden (de los Reyes & Kamali 2005). Det ökar chansen att bli sedd på basis av egna
96 erfarenheter, kunskaper och kompetenser, för vad man kan och gör, istället för att bli tillskriven en identitet och tillhörighet baserad på andras föreställningar om en själv (T ex Kalonaityté 2014). När Support Groups nätverk och kontakter med samhället utanför Restad Gård ökar får de också möjlighet att problematisera förenklade och negativa bilder av flyktingen i vidare sammanhang. Utifrån uppfattningen att reproduktionen av fördomar och stereotypa föreställningar delvis har att göra med kommunikationsbrist och fåtaliga kontakter eller mötesplatser mellan invånare och nyanlända, arbetar de för att stärka relationerna mellan olika grupper. Arbetet med att förändra förhållningssätt tar sig uttryck både i försök att etablera jämbördiga samarbeten och kulturella aktiviteter, och i deras kamp för att få ut så många som möjligt på praktikplatser. De kulturella aktiviteterna har som syfte att visa upp en bild och förståelse av flyktingen som kompetent och ofarlig. Praktikplatserna ska ge flyktingen
arbetslivserfarenhet och samhällsinformation, men också visa upp yrkesmässig kompetens. En uttalad ambition är också att försöka förändra förhållningssätt, att motverka främlingsfientlighet genom direkta möten mellan individer som kan skapa förståelse för ”den andre”, som ett sätt att bryta fördomar och exkluderande kategoriseringar. Så illustreras deras vilja att behålla rätten att få identifiera sig själv, och fortsätta vara den människa personer ser sig själva som ifråga om
kulturell identifikation och tillhörighet.
En sådan hållning vänder sig mot en integrationspolitik som bygger på höga krav på kulturell anpassning. Inkludering i nya landet förstås istället som en fråga om strukturellt baserade rättigheter, skyldigheter och tillgång till resurser. Nedtonandet av kulturella skillnader kan å ena sidan bidra till en avpolitisering ifråga om hur socialt skapade positioner reglerar livsvillkor, å andra sidan problematiseras människors identifikationer och avvisas essentialistiska förståelser till förmån för strukturella och materiella frågor som grundval för ett pluralistiskt samhälle.
Ett betydelsefullt bidrag som självorganiseringen medfört är också brottet med normen för vilken slags flyktinghistoria människor förväntas berätta. I princip alla historier om flykt och migration som vi får ta del av - oavsett om de presenteras i litteratur, media eller i direkta möten - bygger på temat individens, eller möjligen familjens, umbäranden, lidanden och kamp under färden från hemlandet till en ny okänd plats. Den formmässigt snäva, väletablerade genren gör det nästan omöjligt att berätta andra slags historier, leva andra slags liv eller skapa andra slags samhällen. Med självorganiseringen framhävs istället den gemensamma situationen, de behov och önskemål nyanlända har som grupp, och blir så en kollektiv röst som pekar på strukturella frågor och problem i inkluderingsprocessen snarare än individuella eller kulturella.
För nyanlända själva blir det en möjlighet att dela erfarenheter, vilket stärker människor förståelse av den egna situationen, och formar en gemenskap baserad på asylsituationen via en kollektiv flyktingberättelse som lyfter frågan till en annan nivå. Då kan intern empati aktiveras och i bästa fall skapa en grund för solidaritet de asylsökande emellan. Så möjliggörs en större mångfald av historier och föreställningar om sätt att vara och leva, vilket illustrerar Support Groups vision om samlevnad i ett mångkulturellt samhälle, byggt på lika villkor och delat ansvar.
97
Hjälpgivare och hjälpmottagare - ojämlika samarbeten
Support Group bildades initialt som en plattform för att både ta in information om vad de asylsökande behöver och få ut information om alla aktiviteter som startats på asylboendet. Samtidigt har det också haft funktionen av att skapa ett handlingsutrymme för asylsökande själva, på ett sätt som skiljer sig avsevärt mot hur de sociala relationerna och positionerna organiseras i konventionell mottagning av flyktingar. Här bryts mönstret av tidigare offer- eller mottagar- positioner mot utrymme för att upprätthålla och utveckla egen subjektivitet och handla i egen sak. De visar att de vill bli inkluderade, och de tar sig plats. Medlemmarna i Support Group har startat processen för att slippa passiviserande och förnedrande anonymitet, de vill inte vara anonyma flyktingar som sitter ner och väntar på hjälp, de vill kunna vara individer som med egen vilja, kraft och resurser arbetar för sin egen och andras inkludering. Med sitt målmedvetna arbete i den riktningen har de också visat att de har förmåga att återta kontrollen över sitt liv.
Inledningsvis bemöts deras önskan att mobilisera och fungera som en självstödjande gruppering välvilligt. Det stöd de fått under den första tiden har varit avgörande för gruppens utveckling. I takt med att de kunnat tillförskaffa sig ett ökat manöverutrymme, och därmed möjlighet till självstyre, har välvilligheten stundtals bytts ut mot ett ifrågasättande när det gäller
organisationsbildningen. Reaktionerna stärktes också då deras aktionsradie utökades när allt fler svenska asylmottagningar inkluderas, kommunaktiviteter påbörjades och Support Groups idéer fick gehör utanför Sveriges gränser.
I Sverige har någon motsvarande form av självorganisering bland asylsökande aldrig skett tidigare, så vitt vi vet, och det finns ett antal speciella förhållanden som kan förklara varför det sker vid denna tid. Ovanligt många kom samtidigt under perioden och många människor riskerade att bli sysslolösa under lång tid. Samtidigt fanns ett flertal NGOs och volontärer på plats och samarbete inleddes med de boende. Från 2014 ökar och upprätthålls Support Groups sociala kapital, deras nätverk växer och de lär genom att delta i olika NGOs verksamheter, hur föreningslivet och de demokratiska processerna för beslutsfattande fungerar. Att det är just de välutbildade asylsökande som ser värdet i möten, klubbar och föreningar, eller tar initiativet att skapa sådana och som eftersöker externa kontakter, sammanhänger förstås med att de är
välförsedda med socialt kapital i sin bakgrund och därför söker att bevara och förränta detta. Vad de mötte var ofta välutbildade pensionerade NGOs, ibland inom samma professioner som de asylsökande och därmed upprättas inledningsvis en slags kollegial samvaro, via klassmässig identifikation och med engelska som gemensamt språk. Relationer som här skapades överbryggar troligtvis på ett relativt smidigt sätt de hinder som ibland uppstår beroende av exempelvis
nationstillhörighet, klass, kön och religion.
En självorganisering för att göra nyanlända delaktiga kräver dock en vilja i mottagarlandet och dess organisationer ifråga om att öppna för reell delaktighet. Som framgått av rapporten saknas ibland både vilja och möjlighet till just det – formerna för delaktighet har varit oprövade, det tycks enklare hålla fast vid en väl beprövad givare-mottagarroll än att utmana traditionella
mönster så att den nyanlända blir inbjuden att vara en like snarare än den väntande mottagaren av fördefinierat stöd.
En central tanke i Support Groups arbete är att hävda att asylsökande inte ska definieras utifrån etnicitet, särskiljas som icke-svenskar, istället är ambitionen att dels synliggöra situationen för alla flyktingar och asylsökande, dels att bidra till att förändra den allmänna uppfattningen om
98 flyktingen, genom att påvisa att det handlar om människor som kan tillföra resurser till landet, och som har en uttalad vilja att bli medborgare bland andra som vill bidra till samhällslivet. Därför framhävs deras gemensamma intresse av att bli erkända på andra grundvalar, för sina kompetenser, för vad de faktiskt gör, istället för att kategoriseras och ofta exkluderas – vilket är vad de upplever – på basis av andras föreställningar om vilka de är – hjälplösa flyktingar, icke- svenskar. Det betyder att de inte skapar självorganiseringen för att politisera sina etno-kulturella identiteter och begära tillträde till landet utifrån minoritetspositioner. Istället efterfrågar de rimliga möjligheter att leva i landet, arbeta och göra rätt för sig, fortsätta med sina liv, och bli bemötta respektfullt, oavsett hur de identifierar sig själva.
Att ifrågasätta hjälpgivare/hjälpmottagarrollerna, och hävda kompetens före kön, nationalitet eller religion, är givetvis utmanande. Majoritetssamhället riskerar då att förlora kontrollen över vilka uppfattade skillnader mellan olika grupper som ska accepteras inom ramen för en förment homogen nationell kultur (Anthias 2013). I den självorganisering som sakta men säkert växer fram finns tidigt en tydlig vilja att arbeta för alla asylsökandes rätt till en fungerande inkludering. Genom att själva försöka bli en aktiv del av inkluderingsprocessen och formulera denna utifrån egenupplevda behov, kan de sägas ha brutit mot en del konventioner och normer som
traditionellt format relationen mellan befintliga invånare och flyktingar eller asylsökande. Support Groups sätt att definiera och förstå positionen som asylsökande tar sig uttryck i ett konkret arbete med självorganiseringen. Avgörande är att de arbetar med, inte för, målgruppen, vilken betraktas som är aktörer och medskapare. Den roll de ser sig ha i processerna är den som mediator, att fungera som brobyggare mellan olika aktörer för att skapa kontakter och goda samarbeten. En annan avgörande skillnad är att självorganiseringen utgår från reella behov, definierade av målgruppen själv, inte från fördefinierade val, som oftare kan handla om vad en organisation, eller landets myndigheter, tror och hävdar att nyanlända behöver. Möjligheten att